Litsboken XXXVIII 1988 sid. 128

Så försörjde vi oss för 70 år sedan

av Henrik Hall

 Jag skall försöka dra mig till minnes hur affärslivet och försörjningen samt hantverket fungerade om kring åren 1910 - 1920. Det var mycket olika dagens möjligheter.

Det gamla är helt borta med undantag för några få lokaler. Verktygen som hantverkarna använde är spridda som agnar för vinden. Man tycker att det är konstigt att allt har försvunnit på så relativt kort tid. Som jag är född i Husås, blir det mesta skildrat så som jag minns tiden där. Tillsammans med Ottersgård och Prisgård bildade Husås en stor och livlig by.

Det fanns postkontor i Husås. Poststationen kallades Norra Lit och betjänade även de södra byarna Ringsta, Kallsta, Backen och Byom. Vidare fanns telefonväxel. Den förestods av Björkzell som var en minst sagt originell man. Han hämtade posten i Lit. Skulle man dit fick man åka med honom. Bussar och bilar fanns inte då och förresten lämpade sig inte vägen för sådan trafik. Björkzell hade vistats i Staterna så hans berättelser under resan var nästan Vilda Västernskildringar. Om överfall och andra fantastiska saker därifrån.

Vägen gick på den tiden över "Bergen". Vid vägen låg en gård samt korstaböndernas fäbodar. Vägen kom fram vid kyrkan samt fortsatte till Söre. Posten flyttade år 1912 till järnvägsstationen. Inlandsbanan öppnades då för trafik.

Denne Björkzell var även urmakare. Det var en mycket upptagen man och det fick man veta. Några anmärkningar på hans lagning av klockor hördes inte. Ja, Björkzell var en glad och pratsam man.

Hans fru Britta var duktig och snäll. Hon hade hembageri, bakade all sorts bröd. Vintertid när avverkarna kom till byn hade hon mycket att göra.

År 1912 började jag skolan. Min lärarinna hette Emma Jonsson. Det var tre klasser i småskolan, sedan fick vi flytta till Ringsta folkskola. Småskolebyggnaden finns ännu kvar men är nu bostadshus. Det var hemskt kallt i skolsalen trots att vi eldade i den stora kaminen. Vi var som mest fjorton elever delade på tre klasser. Emma Jonsson var en snäll och duktig lärarinna. Vi elever var nog ganska odygdiga även på den tiden. Jag tänker tillbaka på den tiden och på de barn som skulle gå den långa vägen till Ringsta folkskola. Särskilt vintertid då de skulle vada i snödrivor innan vägen ar plogad. Att sedan sitta i våta kläder hela dagen bidrog nog till att många blev sjuka och dog alltför tidigt.

På den tiden fanns ju en väldig "folkskillnad". Man kunde på kläderna se vem som var vem. Även matsäcken barnen hade till skolan avgjorde det. Jag var väldigt glad att mormor och morfar flyttade till Björkudden i Lit. Då behövde jag inte gå den långa skolvägen till Ringsta. Björkudden ar paradiset. Allt var så nytt och intressant. Älven och båtarna, tåget som man passade på att vinka till när det passerade. Jag fick nära till Klösta skola och en bra lärare. Nils Lindelöf. Där fick man ännu mer se skillnaden på rika och fattiga, särskilt bland flickorna. Det var två grupper, "bättran" och "sämran". Detta gällde speciellt kläderna.

 Nu tillbaka till Husås. Söder-Olle var skräddare. Med en av morfar avlagd rock av vadmal skulle Söder-Olle sy ett par byxor till mig. Byxorna var bastanta och var obekväma att leka i. Det var vanligt att sy om kläder till barnen av de äldres avlagda. Söder-Olle var ju ingen finskräddare. Skulle man ha en kostym så var det en i Byom man anlitade. "Skräddar-Jonte" kallades han och var ansedd som en duktig yrkesman. Hans son Nils var också skräddare. Nils köpte "Högmarksgården" i Prisgård men behöll skräddaryrket som extra inkomst.

Det fanns en skomakare i byn, Per Berglund, som också kombinerade yrket med ett mindre jordbruk. Det var en glad och skicklig yrkesman. Till Honom gick man gärna med skor som skulle lagas.

Med jämna mellanrum kom en skomakare från Häggenås. Han tillverkade skor, och stannade i veckor på gårdarna. Då tillverkades skor till allt gårdsfolket. Pigor och drängar hade jämte lönen ett par skor om året. Den skomakare som morfar anlitade hette Gissel-Jonas.

Även sömmerskorna kom och stannade tills alla kvinnfolken på gården fått klänningar sydda och gamla kläder ändrade.

Det fanns många duktiga och därför eftersökta sömmerskor. En av dem hette Anna Wikström. Hon gifte sig senare med P O Hall i Husås. Ingen släkt till mig. P O Hall hade liksom min far varit indelt soldat. Min far fick namnet efter denne Hall. Mormor anlitade en sömmerska från Aspås som hette Kristina Liv. Kristina emigrerade till Amerika men kom tillbaka med nya idéer och nytt mode.

I Ringsta fanns en sömmerska som hette Anna Olander, också mycket anlitad. Så hade vi en bra smed i byn. Ol Larsa, han var något av en tusenkonstnär. Det fanns ingenting som han inte kunde laga. Han hade fullt arbete med att laga alla byarnas redskap. En stor fin smedja hade han. Jag tror att smedjan står kvar än i dag. Hans son följde sin far i spåren, han hette Lars-Erik och var egentligen snickare men gjorde smidesreparationer som han lärt av sin far. Lars-Erik var en mångsidig man. Han tillverkade möbler, timrade hus och gjorde inredningar.

Så har vi byns slaktare. Han hette Per Pålsson. Hans son, Nils Persson, var byns störste affärsman. De hade gården på vänster sida vid de så kallade "Bukallbackarna". Slaktaren fick tingas i god tid innan slakten. Mesta arbetet var på hösten och till jul. Alltså den kalla årstiden. Det fanns ju ingakylskåp och frysar på den tiden. I bästa fall hade man isskåp och isbodar. Man tog upp is i stora block och staplade in i skåp och bod samt täckte med sågspån.

Men tillbaka till slakten. Slaktaren kom tidigt på morgonen och då skulle pannmuren vara full med kokhett vatten. Jag var uppe extra tidigt för det var intressant att se när slaktmasken sattes på grisen. Med ett välriktat slag med hammaren mot den vassa järnsprinten i masken låg grisen där död. Sedan tog skållningen vid. Med en stor skopa slog man det heta vattnet över grisen som först placerats i en skållho. Med skopans kanter skrapade man av borsten. Till sist låg grisen där skär och fin. Grisborsten togs tillvara och användes att stoppa möbler med samt till stoppning i lokar och dynor. Efter slakten skulle slaktaren ha slaktsupen. Hos morfar blev det kaffekask. För arbetet betalades tre kronor. Slakten av en kalv betalades med två kronor.

Denne Per Pålsson var min mormors bror.

Så har vi ett yrke till som vi inte får glömma. Det var ett viktigt sådant. Nämligen "bakstran". Det bakades hela veckor i taget, på de större gårdarna ännu flera dagar. Storbaket skedde höst och vår. Olika sorters bröd förekom. Man bakade kornbröd av kornmjöl, rågmjöl om man hade sådant, mjölk, och litet salt. Jäst förekom inte i detta bröd. Pickebröd av rågmjöl, kornmjöl, mjölk, mesost utrört i vatten, jäst och litet flott. Ärtbröd bakades av ärtmjöl, kornmjöl och skummjölk. Ett väldigt gott bröd var paltbrödet som bakades av rågmjöl, blod och mjölk som degvätska samt kryddor av olika slag, t ex mejram, kryddpeppar, nejlikor, anis och fänkål. Till paltbrödet serverades vitmjölsås och gärna stekt fläsk. Betalningen till "bakstrarna" varierade. Mormor betalade två kronor och det ansågs vara bra betalt. Smakkakor skulle bakstrarna ha, jag tror det var två per dag. Mormor hade samma bakstrar år från år. De hette Ol-Kalsa Ann och Jörn-Johanna. Hennes dotter Emma var min barnpiga.

 På morfars gård fanns byns enda handel. Den var livligt besökt särskilt vintertid då skogsavverkningarna pågick. Det handlades alla dagar, även söndagar, alla måste få sitt. Handelsboden var utan eldstad så det måste ha varit kallt att hela dagarna stå i kylan. I denna affär fanns nästan allting. Utom specerier av alla slag fanns färger, fotogen, spik och andra järnvaror, porslin, och glas, tyger, t ex sammet, sybehör, skor. Denna butik finns ännu kvar i samma skick som min morbror lämnade den år 1912. Morbror tog bara en enda sak med sig från gamla affären, nämligen kassalådan. Den var finurligt inrättad. Under disken fanns fem strängar med bleckfastsatta. Man skulle trycka på ett visst sätt för att kassalådan, som var kopplad till strängarna, skulle gå upp. Min morbror öppnade affär i nyinredda lokaler i Tingshuset. Tingshuset hade han ropat in på auktion sedan Tinget flyttat till Östersund.

Det fanns också två affärer i "Sögålan" som byarna Kallsta, Ringsta, Backen och Byom kallades. En av affärerna ägdes av Jonas Larsson, den andra av J P Arvidsson.

En hel vinter höll snickaren Jonas Jonsson på med att inreda affären i tingshuset. Den som målade lokalerna hette Magnus Persson. I dagligt tal förkortades hans namn till Magnus Pe. Han var en god och glad människa. Affärslokalen inreddes på norra sidan, där en dörr ersatte ett fönster. Det var en fin lokal med en stor kakelugn som värmde lokalen.

Den större lokalen rymde ett större varusortiment.

 Av Tingssalen, som var väldigt stor, blev ett finfint lagerrum. En dörr hade tagits upp för att ta in varor. Ett rum användes till kontor och i ett annat rum förvarades glas och porslin.

På södra sidan fanns bostaden, två stora rum samt kök och skafferi. En trappa upp fanns förutom en stor vind ett rum för biträdet. Det var beläget på södra sidan. På norra sidan där de två fångcellerna och fångvaktarnas rum legat blev det gästrum.

Numera är det stora tornet med vällingklockan borttaget.

När det var ting ringdes det i klockan kommer jag ihåg. Jag kommer också ihåg att jag fick följa mor till den "Tingspredikan" som tinget alltid började med. En gång såg jag på bron två fotbojor som tillhörde någon fånge. De var stora och runda och verkade vara väldigt tunga.

Fångsängarna som köptes av morbror Per på auktionen finns kvar. En del mycket fina möbler gick också på auktionen. De köptes av byborna.Jag undrar över vart den pampiga domarstolen tog vägen. Den lånades ut till en fotograf som hette Enarsson. Enarsson kom till Husås någon gång ibland. Han bodde då hos Ante Larsson och stannade någon vecka. Många föräldrar lät fotografera sina barn i den provisoriska fotoateljén uppsatt av ribbor och tältduk, sittande i domarstolen. Ja, även äldre fotograferades i stolen.

Ja, det gick livligt till när det var ting. "Nils-loon", Nils-logen, var flitigt använd. Där var bjudningsbal och det kom folk från många håll.Husås var en känd by. Jag kommer väl ihåg vilket ståhej det var när landshövding Johan Widén skulle komma till byn. Då lindades flaggstängerna med blommor och grönt.

En industri fanns också i Husås på den tiden. En snickeriverkstad som tillverkade olika inredningar och möbler. Sågningen gjordes med en maskin som drevs med olja. Elektrisk kraft fanns inte i Husås då. Året var 1914 eller 1915. Ägaren till fabriken hette Jöns Olov Olsson. Han kallades för N'Jäns Orsa på verkstaden. Han ar en duktig yrkesman. Hans yngsta dotter hette Sara. Hennes dikter har jag flera gånger läst i Litsboken. Hon skriver så fint.

Snickerilokalerna övertogs av den nystartade kooperativa affären, men det var många år senare. Under tiden det var snickeri brukade Jöns O Olsson hyra ut lokalerna till bjudningsbaler och till resande bio. Jag tror det var rena skräpet som visades så tidigt, lägg därtill att belysningen utgjordes av en fotogenlampa. Den kooperativa affären gick inte så bra så den såldes. Den nye ägaren, Olof Ottersgård, fick fart på affären. Han hade god hjälp av sin hustru och senare av sina duktiga barn. Huset finns kvar men affären har upphört för många år sedan. Sonen Stig var den siste ägaren. Alla fyra sönerna gick i faderns fotspår och blev affärsmän.

En stor gård som kallades Lassegården, låg intill Posten, den är helt "bortriven". Husen, som alla var silvergrå, såldes efterhand. Först såldes de båda bostadshusen, sedan stallet,kornladan, några uthus, så ladugården. Jag tror att ett härbre med två dörrar står kvar. Marken såldes till grannen Erik Jonsson och ägs idag av Erik Jonssons dotter Kickan Sundberg och maken Seje.

Så kommer vi till ett viktigt hantverk, nämligen tvätten. Det var en omständlig procedur förr i tiden. Först skulle det kokas lut. En silltunna, väl rengjord, skulle vara full med björkvedslut. I den luten kokades den vita tvätten. Men först skulle kläderna läggas i blöt över natten. Sedan gnuggas på tvättbräda tre gånger och sedan kokas i luten. Efter de omgångarna kördes tvätten i kar ned till Hårkan för att klappas och sköljas. Så kördes karen med tvätten hem och rent vatten fylldes på så att eventuella rester av luten skulle dras ut grundligt. Hos morfar sköttes tvätt och tunnbrödsbakning av samma kvinnor. Efter det tvätten torkat ute i friska luften skulle det manglas. Detta gjordes på den stora stenmangeln på vinden i lillstugan hos morfars. Det var inget lätt jobb. Det fick jag erfara när jag hjälpte faster att mangla.

Det var också mycket att stryka. En dagakvinna, Karin Karlsson från byn Kallsta, hade fullt upp i flera dagar med strykningen. En del saker skulle stärkas, t ex kragar, manschetter och bröstveck. Karin var en skicklig strykerska.

Ja, Karin var en verklig trotjänare som för mormor var oersättlig. Det var hon som skötte om det stora skorpbaket. Hon höll på hela dagen med bakningen av vetelängderna. Gräddningen skedde i den stora bakugnen i ladugården. Dagen efter baket torkades skorporna. Det brukade bli tre stora klädkassar fulla. Skorpbaket skedde tre till fyra gånger per år. Karin bakade vetebröd och småbröd i köket. Detta bröd förvarades i ett låst skåp i förstugan och nyckeln hade mormor hand om.

En sak som var intressant var tillredningen av potatismjöl och gryn. Man höll till vid bäcken vid kornladan. Den bäcken kom upp på en åker hos grannen Styv-Lars, och rann sedan in på morfars ägor. I ett fyrkantigt kar av tjocka plank sköljdes potatisen. Potatisen maldes på en kvarn kopplad till den vandring som drog tröskan. Vandringen drogs av en eller två hästar. Den malda potatisen forslades tillbaka till bäcken där den lades i stora kar, ungefär tre - fyra dm i varje. Karen fylldes med vatten och fick stå över natten. Vattnet byttes varje dag samtidigt som massan rördes om. Hur många gånger minns jag inte. Men mjölet skulle bli vitt. Efter sista sköljningen östes vattnet av,sedan fick resten av vattnet dunsta bort. Sedan var det dags att ta upp mjölet. Det var noga med att skilja det mörka från det vita mjölet. Det vita och finare låg överst.

Till den nämnda vandringen kunde kopplas en borr som gjorde hål i hässjestolparna, en kastmaskin som sållade agnarna från säden, en gröpkvarn. Gröpet blandades i grisarnas mat, i hönsens röra, i hästarnas hackelse, i kornas sörpa samt i fimaten. Fimaten var en blandning av salt och gröpe. Kor, getter och får uppskattade denna fimat mycket och gjorde dem "tyen". De nämnda arbetsredskapen underlättade arbetet och uppskattades av pigor och drängar.

Så tillbaka till potatismjölet. Man tog upp det i bitar som lades på torkgaller. Dessa ställdes på åsarna i lillstugan. Efter torkningen kavlades en del till gryn med kruskavel, resten med slät kavel till mjöl. Sedan siktades det. Det mörkare mjölet användes i vardagsmatlagningen och det finare till bakning och finare matlagning. En sak som vi barn gillade i samband med denna mjöltillverkning var att göra "perdallan" eller "glödhoppan". Man tog våta bitar av mjölmassan och kastade det på glöden. När det smällde till i "dallan" var den färdig. Jag gillade den inte men många åt så det blev ont i magen.

Höns fanns nog i varje gård och de fick leva mycket längre än nu. De var så gamla och sega att det var svårt att äta köttet hur man än tillagade dem. Men så länge de värpte fick de leva. En del av äggen byttes i affären mot varor man inte tillverkade själva. Lika var det med smöret. Smöret var morfar väldigt noga med. Han tog inte emot i sin affär smör från andra gårdar än dem han visste hade riktigt ren mjölk. En gång hände att en leverantör hade blandat potatispuré i smöret. Morbror såg det men sa ingenting. Han satte en skylt med tillverkarens namn på. Hon kom aldrig med mera smör.

Får fanns ju i nästan varje gård. Morfars hade inga får, vad det berodde på vet jag inte. Därför fick mormor byta till sif ull. Hon behövde mycket ull för det var många i hushållet som skulle ha strumpor, tröjor och sjalar. Så snart någon av pigorna hade en stund ledig skulle de sticka och själv stickade mormor när intet annat skulle göras.

Getter hade morfars, fjorton stycken. Det var väl mest för ostens skull, som på den tiden nästan var det enda sovel de hade till vardags. Getterna lejdes bort under sommaren. I Husås var det fyra gårdar som tog emot getter. De som tog emot getter i sina fäbodar var Per Olov Hall. "Butaus" var Marja Orsa som hade hjälp av dottern Erika, sedermera gift Lybeck i Sörefors. Så var det "Ol-Kalsa Ann" som var i Storflobuan som var Erik Jonssons fäbodar. I Mångans fäbodar var husmor själv, Nils-Lisbet, butaus. Kälens fäbodar som tillhörde Hjalmar Göransson var det dottern elsa och blivande sonhustrun Kerstin som skötte det hela.

Det var en väldig rörelse de dagar det flyttades till bodarna. Det kom folk från många håll för att lämna sina getter för sommarvistelse. En bock, tillhörande bodarnas ägare, blev högsta "hönset" i getflocken.

Det gjordes ost, vit och röd, som hämtades av getägarna. Ost erhölls efter antalet getter. Butausen hade betalt för varje get. Så skulle man ha med sig en present till "butausa" när man hämtade hem getterna på hösten. Någon ledighet hade inte "butausan" på hela sommaren.

Vill också nämna att kor förekom i fäbodarna. Det var nödvändigt för mathållningen i bodarna. Det gjordes ost av komjölken. Av get och komjölk blev det en mycket god ost, rena delikatessen. Den luktade, efter lagring, nästan värre än surströmming. Av vasslan gjordes mesost. Den blev fort hård. Tillsammans med skummjölk blev det ett utmärkt degspad vid bakning av rågbröd och tunnbröd.Så några ord om förvaringen av maten. I bastun torkades och röktes skinkor, korv och nötkött samt fårlår, fårfiol. Likaså torkades säden i bastun. Ett annat sätt att förvara var nedsaltning. Mormor hade flera trätinor med nedsaltat kött från olika djur. Även fisk saltades ned i träkaggar. Till mathållningen hörde salt sill. Den köptes hem i tunnor. Det var vardagsmat på den tiden. Numera är det dyr mat.

Det fiskades mycket i Hårkan. Varje sommar var mor i Millesgårdsbodarna. Hon hade sina två kor och några kvigor med. Då passade jag på att fiska. Trots enkla redskap, metrev av björntråd, en enkel fiskkrok, spö av en björkgren, agnet var mask, fick vi många fina småöringar. Vi hade det trevligt i den renskurade stugan. Varje lördag kom pappa upp och hälsade på.

Det amerikanska fläsket var en populär ingrediens i matlagningen, speciellt i skogskojorna. Fläsket användes i kolbullar. Smeten gjordes av mjöl, vatten eller mjölk samt litet salt. Smeten stektes stektes sedan i det brynta fläsket och flottet. Av det feta fläsket blev det mycket flott som gjorde kolbullarna frasiga och goda. Numera blir det minsann inte mycket flott av fläsket.

Annan mat som var god och nyttig var rätter av blod, plättar, pannkaka, blodpudding och paltbröd. Det var mest "vintermat". Man kunde frysa ner blodet på vintern.

Det jag berättat hittills rör livet i byn Husås.

Tillsammans med mormor, morfar och moster Christina flyttade jag och min syster till Björkudden i Lit. Där blev det nya kamrater, ny skola, Klöstaskolan. Alldeles intill vårt hus fanns Litsälven med roddbåten, den elektriska belysningen, allt var nytt för mig. Vatten och avlopp fanns också inmonterat. I Husås skulle vatten bäras in till både folk och kreatur. Slasken bäras ut. Ved till kakelugnar och kokspisarna skulle bäras in.

Jag skall nu försöka beskriva affärslivet och hantverket i Lit på den tiden. När jag ser tillbaka till år 1914 finns fortfarande ett företag, Ernqvists Smedja, som är i drift, år 1988. Nu moderniserad och som drivs av tredje och fjärde generationen Ernqvist. "Smedjan" ligger på södra sidan bron, och är en modern bilverkstad.

På norra sidan bron låg Törnqvists smedja. Törnqvist bodde med sin stora familj i Erik Johanssons hus, huset låg norr om Gästgivaregården. Johanssons hus hade flyttats från Klöstanäs. Delen mellan bron och järnvägen kallades Sörehammar och där låg nästan alla affärer på den tiden.

Vi börjar från bron. Först låg Flottningsföreningens maagasin, det var en stor byggnad. Intill låg ett bostadshus som liksom magasinet nu är rivet. På platsen ligger nu tio nybyggda villor, alldeles vid strandkanten. Nästa hus finns fortfarande kvar till min glädje får jag säga. Där var min första arbetsplats. Jag var springpojke. Affären hette Nyhems Handelsaktiebolag. Där fanns bröderna Erik-Olov Eriksson och Paul Eriksson. Det var en fin affär med stor kundkrets. Denna affär låg tidigare vid gamla färjestället nedanför Anna Elvbos hus. Affären flyttades när den nybyggda bron, bro nr tre, var färdigbyggd.

I nästa hus låg Nyréns hembageri som var känt för sitt goda bröd. Sedan kom den på sin tid mycket välsorterade affären, nämligen Pål Hanssons. Affären var uppdelad i tre avdelningar, stordiverseavdelning, kortvaruavdelning och skoaffär. I huset fanns bageri som bakade all sorts bröd, t o m spisbröd. Två anställda bagare. Pål Hanssons familjemedlemmar arbetade i rörelsen. I huset hade tidigare varit mejeri.Mejeriet hade flyttats till annan fastighet. Huset flyttat från Husås. Nästa fastighet var Lits Gästgivargård som ägdes av O A Andrén. Gästgiveriet sköttes av hans fru Agnes. Det var ett bra och välkänt ställe. Intill låg det tidigare nämnda E Johanssons hus. Han var bonde i Boda. Huset hade många hyresgäster. På nedre våningen var det kafé och modeaffär där "Hatt-Britta" sålde hattar och annat som hör damerna till. En trappa upp låg Godtemplarlokalen och två lägenheter som beboddes av familjerna Karl Jonsson och Törnqvist. I gårdshuset fanns bageri med kafé.

Så kommer vi till en fastighet som fortfarande är i samma släkts ägo. Nämligen Erik Anderssons. Färghandeln var inrymd i ena gårdshuset, i andra gårdshuset bodde familjen Andersson. I huset vid vägen på första våningen hade Anton Eriksson sin välsorterade järnaffär samt bostad för sig och sin husföreståndarinna Paulina Pålsson. På övre våningen bodde familjerna Norlander och min morbror Erik Henriksson.

I ett hus intill Anderssons bodde skomakare Jonas Magnusson med hustru Anna och fosterdotter Märta Fors. Märta och jag var skolkamrater i Klösta skola. Jonas Magnusson var aktiv inom Godtemplarrörelsen.

Intill hans hus låg två små byggnader. Där bodde plåtslagare Olsson med familj. De byggde senarer en villa på tomten. Den finns ännu kvar.

Intill järnvägen låg vaktkuren för grindvakten som passade tågen. På andra sidan vägen uppe på kullen byggde min morbror sin villa. På andra sidan banan fanns på den tiden endast två bebyggda tomter. Ovanför Kooperativa affären låg en gammal gård, Modins, som tillhörde folkskollärare Byström och hans familj. Längre uppe vid vägen till kyrkan låg Hörnsta. Där har många rörelser funnits. På den tiden hade Adolf Jahrs mor kafé och pensionat.

I hörnet på samma sida av vägen hade fotograf Enarsson sin sommarateljé. Mitt emot på andra sidan vägen låg Petterssons kortvaruaffär. Pettersson var Sven "Plex" farfar. På sista hörnet vid korsvägen byggde Ursilia Eriksson sin villa Eriksborg.

Posten var flyttad till järnvägsstationen. En väg hade byggts mellan stationen och järnvägsövergången vid Sörehammer. Efter denna väg låg nya mejeriet, alldeles intill järnvägen.

Sommaren 1913 fick jag vara några veckor hos morbror Erik och moster Betty, det var en upplevelse att se byggandet av villan på Kullen.

Där träffade jag Oskar Norlander som var jämngammal med mig. Vi brukade hämta mjölk på mejeriet. Det var ju något nytt för mig som var van att hämta mjölken i ladugården. Mejerskan hette Mia och blev senare gift med Magnus Arvidsson i Korsta. Hon var väldigt trevlig och tog sig tid att prata med oss. Det gjorde hennes hjälpreda också. De var helt vitklädda, hade vita mössor med långa gul-blå band.

Vi hämtade också posten. Den fanns i ett fack som vi hade nycklar till. Det var också nytt för mig. På promenaden till posten såg vi hur det nya Föreningshuset höll på att byggas.

Tillbaka till Björkudden. Vi handlade i en affär som ägdes av Johan Sörlin. Hans bror hette Uno och var biträde. Mjölken hämtade vi i Korsta hos Magnus-Isak. Det var trevliga och snälla människor så jag kände mig som hemma hos dem. På söndagarna kom Magnus-Isak själv med mjölken. Morfar och han var gamla vänner. Morfar bjöd på kaffekask.

Bakom uthuset på Björkudden stod en sten som var ett minnesmärke efter den första bron över älven.Vid bro nummer två, som låg intill kyrkan, fanns två stugor. I den ena hade Arvid Hansson diversehandel. I den andra bodde en skräddare. På södra sidan av bron hade funnits en handel. Men det var före min tid.

Det fanns två skräddare i Lit på den tiden. Det var Burman i Prästbordet och Persson i Söre.

För tunnbrödsbaket anlitade mormor två duktiga "bakstror". Det var Karolina Öst och Imbor Orsa. Det var två kontraster. Karolina tystlåten och Imbor pratsam. Det var roliga dagar när de var hos oss och tvättade kläder och bakade.

Jag vänder tillbaka till tiden i Husås för att berätta ännu några saker. Mormor hade under tiden i Husås många pigor. Den sista var Britta Larsson. Senare gift Eriksson. När hon satt och mjölkade korna brukade hon förhöra mig på läxorna.

En annan sak jag vill berätta om. Min far hade en kortare tid en kortvaruaffär inrymd i salen i Östgården. Kundkretsen var för liten och därmed försäljningen, varför det blev konkurs. Far var ingen affärsman. Så var det auktionen som morfar höll när de skulle flytta till Lit. Den hölls i juli i fint väder som det var på somrarna på den tiden. Det var massor av saker som gick under klubban. Jag löste då för första gången i mitt liv på auktion. Det var en låda med diverse saker, mest skräp i andras ögon men ej i mina. Jag betalade tjugofem öre för lådan och tyckte jag fått en skatt.

En mycket glad händelse var när torparen Hans Persson vann högsta vinsten på Teaterlotteriet, numera Penninglotteriet. Han hade köpt lotten i farbror Pers affär och förvarade den i hans kassaskåp. Då Hans Persson efter dragningen kom in i affären sa morbror Per till honom: "Goddag Hans Persson. I dag är du en rik man". Det tog lång tid innan han trodde det var sant att han vunnit femtio tusen kronor. Men det var sant och han kunde köpa sig en en stor gård på södra sidan Litsälven. Säljare var Akke Eriksson.

Till Lit flyttade Hans Persson med sin stora familj. Morbror Per hjälpte honom med gårdsköpet. Gården såldes senare till sonen Nils och Hans Persson kunde leva ett lugnt liv. Den gången hamnade verkligen högsta vinsten på rätt ställe.

Detta skriver jag vid åttiotvå års ålder. Det kan möjligen blivit något fel men jag hoppas Ni förlåter detta.

Eder alltid tillgivne

Henrik Algot Hall