Litsboken XLIV 1994 sid. 97

Åldrigt par har firat sin 68:e jul tillsammans

Få människor torde det ha förunnats, att med så obrutna själsliga krafter se tillbaka på ett lika långt liv som vad förre lantbr Magnus Ersson o hans hustru Margit i Husås, Lit, kunna göra.

Sålunda ha de nu firat sin 68:e jul i sitt äktenskap, och deras ålder vid nästa födelsedag blir 95 resp 90 år. Om man bortser från den prägel denna höga ålder satt på deras hörsel och synförmåga, kan man icke ens tillnärmelsevis avgöra deras ålder vad utseende och vigör beträffar. Magnus Erssons syn är förresten inte sämre än att han till ytterlig noggrannhet dagligen läser sin ÖP från första till sista spalt.

Tacksamt är att slå sig i språk med de båda gamla, som bägge två med beundransvärt minne kunna berätta om såväl detaljer som stora händelser ut sina liv med noggrant angivna data så avlägset, att många redan gråhåriga män då ännu icke sett dagens ljus.

Magnus Ersa och Magnus Margit efter 71 års äktenskap. Magnus född den 18 augusti 1849, död den 22 juni 1946. Margit född den 12 juli 1854, död den 24 maj 1949. Det är om dessa två personer och resultatet av deras liv tillsammans, som denna bok handlar, förhoppningsvis till någon begrundan och eftertanke för nuvarande och kommande generationer.

I sitt äktenskap har Magnus och Margit haft åtta barn, fyra pojkar och fyra flickor av vilka tre av varje ännu finnas i livet, alla gifta och bosatta här i Jämtland.

Magnus Ersson berättar att han är född i Husås den 19 augusti 1849. Föräldrarna voro fattiga så att i hemmet fanns ingenting att hämta för honom och hans sex syskon. Redan som åttaåring fick han ge sig ut på egen hand. Han kom då till prästgården, där han stannade tills gården bytte ägare och han som 11-årig måste flytta. Sen var han dräng lite här och var, tills han som 18-årig kom till en gård i Husås, där han stannade tills han gifte sig med Margit Eriksdotter år 1876.

Jag avbryter Magnus i hans berättelse för att höra, hur stor betalning han hade som dräng då, och får veta, att hans arvode för det stundom mycket hårda arbetet utgjorde 75 kronor om år.

Något år efter sitt äktenskap inköpte han den gård, på vilken han fortfarande bor kvar på undantag. Gårdens odlade areal var då på långt när icke så stor som nu. Han betalade 2 400 kronor och dessutom ett efter gårdens storlek förhållandevis stort födoråd. Sålunda skulle säljaren årligen uppbära fyra tunnor korn och en halv tunna råg. Han skulle sätta en tunna potatis i väl redd jord, och dessutom för egen räkning bärga en betydande del av gårdens odlare jord. Magnus Ersson var därför för utfodring av den egna husdjursbesättningen till större delen hänvisad till starrslåttern ute i skogarna. Som tur var fanns det på den tiden gott om sådan, och om det arbeta som låg bakom hörs ingenting, sådant är tydligen bagateller för den kärnfriske Magnus.

Han berättar vidare om sin födorådstagare, att när kornet var tröskat och "kastat", och skulle utmätas, det kramades och fingerfors av den nitiske gubben varefter han vanligtvis konstaterade: Ja de e no int rektut bra redd, je ske no ha 'n par kappe inpå". "En riktig rackargubbe" genmäler Magnus, "som tur var levde han bara två år, annars hade jag nog aldrig klarat oppet".

Gården hade Magnus kvar tills han den 3 augusti 1902 sålde den till sonen Erik och själv slog sig till ro som födorådstagare i den undantagna stugan på gården.

Men mycket mer kan Magnus Ersson berätta som skulle vara värt att skriva om. Vad jag inte kan uraktlåta att nämna är hans skildring av nödåret 1867, när barkbrödet ingick som delikatess i den dagliga kosten. "Granbarken", säger han, "var mycket bättre än tallbarken. När den blev behandlad på rätt sätt så blev mjölet så vitt och fint så, det såg faktiskt ut mycket bättre än det var".

- Fanns det ingen säd att få tag på? Frågar jag.

- Jo, det fanns korn att köpa i Sundsvall. För inköp av det fick man ett sorts lån. Det fick man förresten återbetala två gånger, tillägger min berättare. Det var fjorton dagars resa till Sundsvall på den tiden, och sen när man väl och vackert kom hem och skulle frossa på den surt förvärvade finessen, så visade det sig att kornet var sjöskadat och eländigt, så i stället för bättre så blev brödet sämre än av barkmjöl. Det gick då a, fast det inte precis var någon julhelg, slutar han sin skildring från den hårda tiden.

- Gick du aldrig i skola nånting, frågar jag honom.

- De var lite de, nästan ingenting.

- Men hur har du då lärt dig läsa?

- Je hadd huskit lätt för. Redan når je va tie år hadd je läst ut bå katekesen å biblisk historia, säger Magnus med ett leende.

- Skriva de har du aldrig fått lära dej?

- De va en skönskrivar här i Husås e tag, å ta honom feck je lär ma så pass at je kunne skrive namne met, inge mer.

Vad man till slut bör nämna om Magnus Ersson är, att han torde tillhöra Sveriges äldsta organiserade godtemplare. Han har tillhört logen Sundhetshemmet i över sextio år eller från den dag logerörelsen bildades.

Även mor Margit kan konsten att berätta där hon sitter vid julbordet, iförd en svart klänning, som prytt sin bärarinna i 32 år. Säkert skulle ändå en ny klänning känna sig lumpen.

Även hon är från Husås, där hon föddes den 12 juli 1854. Av de minnen, hon berättar, fäster jag mig särskilt vid ett. Som på ett talande sätt belyser de förbindelser och möjligheter, som funnos i hennes ungdomstid.

En av hennes kamrater skulle gifta sig. Bröllopet skulle efter dåtida seder givetvis stå i brudens hem, och en skjutsbonde hade sänts för att hämta prästen till vigseln. Vid framkomsten till Lits prästgård visade det sig emellertid att prästen var ute i sockenbud och väntades icke hem inom en snar framtid, att han skulle kunna förrätta den utsatta vigseln på bestämd dag. Skjutsbonn ville naturligtvis inte komma hem till bröllopsgården utan präst utan begav sig till Ås för att där låna prästen. Förhållandet visade sig vara det samma även där så ock i Rödön, Aspås, Föllinge och Häggenås, som i tur och ordning besöktes av den nitiske skjutskarlen. Först i Hammerdal fann han prästen hemma och med honom i risslan begav han sig hemåt. Den oväntade rundvandringen i grannsocknarna hade emellertid dragit ut på tiden, så att till den utsatta dagen kunde han inte komma hem. Först en god bit in på dagen efter, kom han till bröllopsgården. "De gjol ju int na de" - lutar Margit sin berättelse, "hu feck ju klä se te brur anner daja å, å så feck a ju vä brur i tvo daga hu då". Vi kommer in på släkten genom tiderna, och då har mor Margit några i och för sig rätt egenartade data att komma med. Hennes farmor var född 1797, och mor Margits yngsta dotter 1897, 100 år senare alltså. Vidare var mor Margits mamma född 1817, under det att äldsta dottern till hennes ovannämnda dotter var född 1917 alltså 100 års skillnad igen mellan mor och barnbarnsbarn.

Allting sådant och mycket mer har hon liksom gubben Magnus noggrant reda på. Det är inte förutan stolthet de konstaterade, att de kunna glädja sig åt 36 barnbarn, och 21 barnbarnsbarn. "Så int är de nån risk att n' hän släkta dör ut int", säger Magnus Ersson och skrattar gott och pojkaktigt.

"Ja" - slutar Magnus Ersson vårt samtal, - "je kan ju vära Gud tacksam för att je fått leva så länge och fått vära oppe".

Till sist vill jag önska det gamla kärnparet en god fortsättning, och uttala en förhoppning om att de gamla än en gång får uppleva den dag, då julens budskap om frid på jorden är ett faktum,

W:et