Litsboken LVII 2008 sid.27

Från timmerhuggare till försvarsattaché

Del 1.

Av Karl-Evert Englund

Året är 1933. Världen lider av lågkonjunktur och sviterna av Kreugerkraschen. I Tyskland har Hitler utnämnts till rikskansler och påbörjat marschen mot andra världskriget. I Sverige är Per Albin Hansson statsminister.

Måndagen den 14 augusti är bonden Per Stockfelt från Lit med sin T-ford på väg till Norra Lit, närmare bestämt Husås. Med sig i bilen har han barnmorskan, som är ute i ett skyndsamt ärende. Hon har kallats till Berglundsgården längst ner i Prisgård, där den 26-åriga Karin Englund ska föda barn. Det är bråttom, men den smala och krokiga grusvägen medger ingen högre fart. Förlossningen går emellertid bra, och ett gossebarn ser dagens ljus. Gossebarnet, som var jag, döps så småningom till dubbelnamnet Karl-Evert. Och den här berättelsen handlar om mig.

Min mor hade sina rötter i Lit – Husås, Ringsta, Boda, Söre och Brevåg, med en förgrening också till Sollerön i Dalarna. Min morfar var byggmästaren Jöns Petter Olsson i Husås, gemenligen kallad n' Jens Orsa. Han byggde bland annat skolorna i Husås och Böle.

Min far hade sina rötter i Ångermanland och Västerbotten. De första åren bodde vi i Husås, men 1938 byggde min far ett så kallat Per-Albintorp i Ringsta med några hektar åker och ett litet skogsskifte. Det blev sedan mitt slutliga föräldrahem.

Skolgången började i augusti 1940 i den lilla vedeldade småskolan i Ringsta. Lärarinnan, fru Märtha Bengtsson, var bestämd och sträng. När hon spände ögonen i någon var det ingen som sade emot. Men hon var en duktig lärare.

Hon befallde oss att tala svenska i skolan, i varje fall på lektionerna. På rasterna blev det förstås bara jamska. Vi fick skrivna betyg redan i 1:a klass, något som vi inte mådde illa av. Märtha hette Asplund som flicka och var faster till Carl-Erik Asplund, som bärgade två bronsmedaljer i skridsko vid OS i Oslo 1952.

I mellanskolan hade vi Kristina "Kickan" Jonsson. Hon var född och uppväxt i Husås, behärskade jamskan och var inte lika sträng med språket. Vi blev den första klassen som fick gå ett sjunde skolår, med Karl Olsson som lärare. Han gjorde mycket för att få oss intresserade av idrott. Vi tillverkade bland annat en längdhoppsgrop vid skolan.

Vi fick också sista året byta ut mjölkflaskan eller termosen och smörgåsarna mot skolbespisning i Föreningshuset. Där fick vi stifta bekantskap med många för oss rätt ovana maträtter som t.ex. grahamsgröt och korvkaka.

Den 10 juni 1947 fick jag avgångsbetyg från den sjuåriga folkskolan. Det var åtskilliga "Med beröm godkänd", men i sång var det bara "Med nöje godkänd". Kan ha varit en målbrottseffekt. Jag var inte omusikalisk – på julbasarerna fick jag dra några låtar på munspel.

Folkskolan var nu avslutad och jag kunde ge mig ut i livet. På den här tiden, i slutet av 40-talet var det vanligt att pojkarna i bygden, som inte hade någon särskild utbildning, gav sig iväg söderut för att jobba i industrin. Det kunde vara Sandviken, Västerås eller Avesta.

I Lit styrde Olof Emil Karlsson med fast hand. Han verkade som någon sorts förmedlare av sådana jobb. Så på hösten 1947, 14 år gammal, tog jag bussen till Lit, stegade in till Olof Emil och bad honom hjälpa mig med ansökan till ett framtidsjobb.

Det resulterade i en anställning som kontorsbud vid Sandvikens Jernverk med början i februari 1948. Där träffade jag mina arbetskompisar, de flesta från Sandviken med mycket utpräglad Sandvikendialekt.

Det gick någon tystlåten vecka innan jag hade lärt om från jamska till svenska. Kontorsbudens uppgift var att gå runt och hämta post i utgående lådor hos chefer, sekreterare och kontorister, sortera in posten på budkontoret och se till att den gick vidare.

Helpension ingick på KFUM:s pojkhem i staden. När avgiften var erlagd blev det 7 kronor i veckan kvar att disponera på egen hand. Jag insåg snabbt att det skulle ta allt för lång tid att göra karriär vid Sandvikens Jernverk. Nej, här krävdes utbildning, så jag slutade på egen begäran i maj och åkte hem.

Genom äldre kamrater på byn blev jag inspirerad att börja läsa på korrespondens. Jag beställde en kurs på NKI med målet realexamen. Någon studierådgivning ingick inte. Jag började med svenska, tyska, historia och matte. Efter några månader hade jag vad man idag skulle kalla "gått in i väggen", lade undan breven och började jobba i skogen som timmerhuggare på "Ringstelia".

 Här träffade jag virkesmätaren Arne Horneij. Vi hade många fina pratstunder tillsammans. På vårkanten kom han en dag, spände ögonen i mig och sa – "De' skin't våål nån tömmerhåggar ta deg – du ske ge de ut i vaela och våål nånting". Och så tipsade han mig om att man kunde börja som volontär i det militära och få gratis utbildning av Kronan. Sagt och gjort. Jag ansökte som volontär vid Kungl Jämtlands fältjägarregemente i Östersund och blev antagen.

Den 1 oktober 1949 klev jag som 16-åring in genom grindarna på I 5, och påbörjade den s k volontärskolan. Regementschef då var den legendariske Nils E Bouveng och kompanichef kaptenen Karl "Tusse" Moberg, stor idrottsentusiast.

På volontärskolan varvades militär grundutbildning med civila ämnen. På förmiddagarna var vi ute och exercerade, ålade och sköt med gevär m/96 och kulsprutepistol m/Suomi. På eftermiddagarna hade vi civila ämnen – svenska, tyska, historia, matematik mm – med civila lärare. Det här passade mig som hand i handske. Jag älskade friluftsliv, var sportintresserad och gillade att studera. Helst vill jag bli folkskollärare.

Efter halva korpralskolan blev jag i mars 1951 överförd till studentkompaniet och plutonchefsskolan. Där intensifierades ämnet trupputbildning, d v s förmågan att stå framför en avdelning värnpliktiga och undet mottot visa, instruera och öva bibringa de värnpliktiga kunskaper och färdigheter. Stå stadigt och stilla, se truppen i ögonen, andas självförtroende, tala tydligt och med hög röst!

Under sommaren tjänstgjorde vi "på trupp" som det hette, vi deltog alltså i utbildningen av värnpliktiga, som i varje fall för min del var ett par år äldre an jag.

När hösten kom, avslutades plutonchefsskolan. De som inte ville gå vidare i det militära muckade. De som ville fortsätta i det militära blev, om de fyllde kraven, kommenderade till infanteriets kadettskola i Ulriksdal norr om Stockholm. Dit hörde jag.

Utbildningsmålet var att kunna krigsplaceras som plutonchef, men det var också första steget till att bli aktiv officer. Även här gick det bra, och jag kunde återvända till regementet på försommaren 1952 som officersaspirant. I september blev jag som 19-åring utnämnd till sergeant – Sveriges yngste.

Nu följde tre läsår på Försvarets läroverk i Uppsala. Det var ett sätt att på den tiden bredda rekryteringsunderlaget till aktiva yrkesofficerare, samtidigt som det gav en möjlighet för den som inte hade studentkompetens att få den. Och utbildningen var gratis – man fick t o m en blygsam lön!

Målet för min del var att från 7-årig folkskola ta studentexamen på tre år. Det var lektioner från klockan åtta på morgonen till fem på eftermiddagen, och rejält tilltagna läxor på kvällarna. Det var jobbigt, men också stimulerande. Jag läste den "latinska" linjen, som utöver obligatoriska ämnen som svenska, engelska, matte, historia, geografi m fl också gav utrymme för tyska och franska som tillval. Jag har ett starkt språkintresse och läste alla tre språken.

Vi hade skickliga lärare. Den färgstarkaste var fil dr Erik Karlsson, "Historie-Kalle". Det var på den tiden då examen övervakades av tillresta, allvarliga censorer, som skulle se till att utbildningen låg på rätt nivå, och avgöra om någon elev skulle bli kuggad eller inte.

Historie-Kalles käpphästar var Napoleon och Karl den XII. Oavsett vilket historieämne censorerna än gav, länkades förhöret genom hans försorg snabbt in på Napoleon eller "Kalle dussin", och betygen var säkrade. Han kryddade sin undervisning med bevingade visdomsord på latin, som fortfarande sitter kvar i minnet.

I maj 1955 tog vi studentexamen. Nu hade jag kunnat hoppa av det militära och börja läsa till skollärare, som dittills varit mitt mål.

Men andra tankar hade slagit rot i mitt huvud. Under tiden i Uppsala hade jag inte bara hunnit gifta mig. Margith och jag hade också fått det första av våra fem barn. Jag kände också att jag hade fått så mycket värdefull utbildning av Försvaret att det skulle vara svekfullt att hoppa av. Dessutom trivdes jag mycket bra med det militära, som ju också innebar att jag fick jobba med utbildning. Jag slog lärartankarna ur hågen och började min bana som aktiv officer. Nästa steg blev ett år på Krigsskolan Karlberg med början hösten 1955.

Karlberg var en gemensam högskola för alla kadetter från armén, numera för hela Försvarsmakten. Teorilektioner på skolsalen varvades med praktiska övningar i terrängen runt Karlberg och på olika platser i landet. I september 1956 var jag åter vid regementet, utnämnd till fänrik.

Nu följde en lång period av tjänst vid regementet, varvad med militära skolor och stabstjänst i Stockholm och Östersund. Att här återge alla dessa tjänstgöringar är knappast njutbart, inte ens för mig själv. Jag har därför valt att bara göra några nedslag som kan vara av intresse.

De militära skolor som jag passerat var de mer eller mindre obligatoriska fram till Militärhögskolan (MHS) 1964 – 1966. Det var en utbildning för sådana som kunde bli aktuella för generalstabstjänst, och dit måste man tentera. Jag var inte särskilt intresserad – det skulle ju innebära två år på MHS i Stockholm, och om jag blev s k generalstabsaspirant ytterligare minst två år där. Men jag bestämde mig för att i varje fall tentera in, och det gick vägen. Jag genomförde skolan, blev generalstabsaspirant, och kunde påbörja stabstjänstgöring på försvarsdepartementet, försvarsstaben och arméstaben. Efter det blev det huvudsakligen tjänst i Östersund – på Fältjägarregementet, försvarsområdesstaben och militärområdesstaben i Östersund.

 Redan 1959 gjorde jag min första FN-tjänst. Det var på den svenska FN-bataljonen i Sinai, med uppgift att bevaka stilleståndslinjen mellan Egypten och Israel. FN-staben (HQ) låg i staden Gaza. Vårt kompani svarade för bevakningen av HQ.

Kompaniförläggningen bestod av amerikanska tält med oljekaminer. På tälttaken kröp ödlor omkring på natten, och i sanden skorpioner.

Kompaniet var i huvudsak rekryterat från Norrland. I kompaniet tjänstgjorde glädjespridaren och dragspelaren Nils-Ivar Eriksson, välkänd för alla Litsbor.

 Läget var relativt lugnt och inga allvarligare incidenter inträffade. Min pluton avslutade tjänstgöringen med att vid hemkomsten gå högvakt på Kungliga slottet.

Nästa FN-tjänst var också i Sinai, den här gången som bataljonschef för en FN-bataljon på 650 man. Uppgiften var att bevaka ett ökenområde på c:a fyra gånger åtta mil i den demilitariserade zonen närmast Medelhavet. Våra närmaste grannar var en bataljon från Ghana.

I området fanns c:a 7 000 beduiner. De bodde i hyddor av trävirke, plåt och palmblad. De levde på "självhushåll" vars bas var får, getter och höns och naturligtvis också kameler. Som biinkomst bedrev de smuggling av bland annat tobak och thé genom zonen.

Förhållandet till beduinerna var gott. När de behövde medicinsk hjälp ryckte läkarna på bataljonen ut och gjorde sjukbesök.

 I området var också ett 10-tal utländska observatörer stationerade, de flesta ryska men också amerikaner, fransmän, finländare m fl. De stod under bataljonschefens befäl. En av observatörerna, en holländare, var expert på kameldrivning.

 Positionerna var självförsörjande, d v s de hade eget elverk, kök med kylskåp och gasspisar, duschar med varmvatten (solvärme) och diverse andra bekvämligheter, ibland bastu.

Kompaniernas förläggningar utgjordes från början av husrester från den gamla kustjärnvägens stationsbyggnader och amerikanska tält. De ersattes under vår tid av prefabricerade hus av trä och plåt, som bataljonen satte upp själv.

 Personalvården intar en framträdande plats i svenska FN-förband. I bataljonerna fanns en bataljonspräst, som hade välbesökta gudstjänster. Där fanns naturligtvis också en bataljonsnämnd med representanter från alla kompanier. Där togs beslut som rörde trivsel, användning av personalvårdsmedel med mera.

 Fältartisterna med bland andra Titti Sjöblom, Thérése Juel och Staffan Broms gjorde ett bejublat besök vid bataljonen. De ackompanjerades av regionmusikerna Rolf Dahlgren, Sven Hjelm, Stig Johansson, Mark Olsson och J O Oscarsson från Östersund.

Vi hade också besök av den berömde professorn och författaren Vivi Täckholm, som trollband auditoriet med sina erfarenheter från över 50 år vid botaniska enheten i Kairo universitet. Hon gjorde stora insatser för de fattiga barnen i Egypten.

 Visst kunde tjänsten ute i öknen bli enahanda och trist. Då gällde det att bryta tristessen. Förbättra förläggningen, idrott av olika slag, styrketräning, volleyboll – det fanns alltid något att göra. Kanske meka med den ibland ålderdomliga bilparken.

Åter till Sverige och fältjägarregementet. Jag skall beröra några övningar som säkert också många Litsbor deltagit i som rekryter eller "repgubbar". 1979 blev jag utnämnd till överste och brigadchef med ansvar för all utbildning av både rekryter och repövningsförband vid I 5. Fältjägarbrigaden hade sina krigsuppgifter i invasionsförsvaret av Övre Norrland.

I mars 1982 genomfördes den största övningen under efterkrigstiden i gränsområdet mellan Boden och riksgränsen. I övningen, som kallades Norrsken, deltog ur I 5 en bataljon ur åldersklassen och en fältjägarbataljon under repövning. Övningen väckte stor uppmärksamhet, och hedrades med besök av ingen mindre än HM Konungen. Han hade gjort en del av sin militärtjänst på I 5, och ville nu följa ett fältjägarförband under ett helt dygn. Så skedde också.

Med stort intresse och kunskap följde kungen fältjägarbataljonens strider. Han sov också en natt i tält vid kapten Bernt Åkerlunds stabskompani. Vad som främst tilldrog sig pressens intresse var huruvida Kungen hade gått eldvakt och om han snarkade. Alla fältjägarförband skötte sig med den äran.

 Nästa stora övning ägde rum 1985. Det var försvarmaktsövningen VÄSTGRÄNS, som genomfördes i norra Värmland. Fienden kom nu som sig bör västerifrån. Det var en stor övning med drygt 20 000 man, flygplan och helikoptrar. Syftet var bl a att pröva den nya norrlandsbrigaden, där stommen utgjordes av I 5-brigaden. Brigaden gick till övningsområdet under både landsvägs- och järnvägstransport.

 Marschen ner, ca 50 mil, skedde i 35 graders kyla. Truppen åkte i den nya bandvagn 206 med uppvärmd bakvagn, och det gick bra. Men kylan orsakade problem med bl a tankningsmunstyckena, som frös ihop på de tillfälligt anordnade tankningsplatserna.

 När jag som brigadchef med chefsomgång skulle flyga från F 4 med flygvapnets Hercules, vägrade en av fyra motorer starta. Döm om vår förvåning när vi fick bevittna hur man med hjälp av de tre fungerande motorerna "bogserade" igång den trilskande motorn, som snällt startade med hjälp av vinddraget!

Övningen visade att den nya brigadorganisationen svarade upp mot målsättningen, och fältjägarförbanden gjorde väl ifrån sig. Nu har emellertid denna brigadorganisation skrotats, i likhet med huvuddelen av arméns krigsorganisation.

 Den 1 oktober 1985 tog jag farväl av fältjägarna, blev överste av 1.a graden och miloinspektör i Nedre Norrlands militärområde med staben i Östersund.

Som miloinspektör hade jag att svara för inriktning av utbildning och ekonomisk planering för arméregementena inom militärområdet, från Gävle i söder till Östersund i norr. Det innebar många besök vid regementena och ledning av större övningar. Till befattningen hörde också att vara fördelningschef för 12:e arméfördelningen (c:a 12 000 man) med krigsuppgift i Övre Norrland.

Planering och ekonomi var emellertid inte riktigt vad jag helst ville syssla med, så när jag tillfrågades om jag inte ville ta över som chef för försvarsområdesregementet I 14/Fo 21 i Gävle i april 1987 svarade jag ja. Jag var då inte bara regementschef utan också försvarsområdesbefälhavare med militärt ansvar för hela Gävleborgs län. Det innebar ett nära samarbete med länsstyrelse och kommunledningar.

 Av familjen var nu hemma bara min fru och vår yngste son. Vi flyttade till Gävle, där vi kom att trivas mycket bra.

Jag fick fin kontakt med landshövding Lars-Ivar Hising, vilket kom att få stor betydelse. Den period hade börjat när man på allvar började diskutera nedläggning av regementen. Även I 14 kom nu med på nedläggningslistan. Vi mobiliserade tillsammans ett kraftigt motstånd mot nedläggningen, och lyckades i det skedet avvärja hotet.

En tämligen udda uppgift fick regementet i juni 1992. Det var då 200 år sedan Sveriges riksdag på grund av oroligheterna i Stockholm efter Gustav den III:s död genomförde riksdagen i Gävle. Nu skulle detta ihågkommas genom ett jubilerumsfirande i Gävle. På regementet ankom att svara för säkerheten. Vi svarade för högvakten vid den provisoriska rikssalen och slottet i Gävle. Stina Eliasson, hembygdsföreningens nuvarande ordförande, var med som riksdagsledamot.

1990 blev jag tillfrågad om jag ville bli försvarsattaché i Sovjetunionen från 1991 och tre år framåt, det vill säga fram till min pensionering.

Det var på den tiden när det världspolitiska läget karaktäriserades av de två stormaktsblocken. ÖST-blocket, dominerat av Sovjetunionen och Warszawapakten, och VÄST-blocket, dominerat av USA och Nato. Förhållandet mellan blocken var frostigt och präglades av maktkamp ideellt, ekonomiskt och militärt. Läget var fastlåst – det hände inte så mycket.

Jag tyckte det var ett intressant erbjudande att som sista insats i aktiv tjänst få pröva på något nytt, och dessutom i hjärtat av Sovjetunionen. Jobbet förutsatte att jag lärde mig ryska. Att vid 57 års ålder få lära sig ett nytt och svårt språk var en utmaning som var svår att motstå.

Det förutsatte också att jag flyttade till Moskva med familjen, men det var inte heller något större problem. Barnen var utflugna och klarade sig på egen hand. Min fru Margith, som var en självskriven medhjälpare, ställde upp utan att tveka.

Föga anade jag då att de tre åren skulle bjuda på så dramatiska upplevelser – att i händelsernas centrum få bevittna och rapportera Sovjetunionens sönderfall, att få följa hur ett nytt Ryssland växte fram ur spillrorna och dess knaggliga väg mot en demokrati!

Men om det får du läsa i LITSBOKEN 2009!