Litsboken LVIII 2009 sid. 29

Från timmerhuggare till försvarsattaché i Moskva

Del 2.

Av Karl-Evert Englund

Det är den 19 juni 1991. På Europaväg E 95 från St Petersburg till Moskva, ett tiotal mil från Moskva, kör en svenskregistrerad ljusblå Volvo. Bakom ratten sitter den tillträdande svenske försvarsattachén i Moskva med hustru Margith vid sidan. Det är lite bråttom, för om en knapp timme skall han möta den avgående försvarsattachén i Moskva, Johan Palmgren i Moskvas utkant. Han skall visa vägen in till ambassaden. Den tillträdande attachén är jag.

Plötsligt kliver en uniformerad trafikpolis ut i vägbanan och vinkar in bilen till vägkanten. Han frågar efter "dokumenti". Jag plockar fram ett tillfälligt pass som visar att jag är den tillträdande svenske försvarsattachén, brigadgeneralen Karl-Ever Englund. Han godtar legitimationen, men påpekar på ryska att jag kört för fort genom samhället. Jag försöker på stapplande ryska förklara att jag inte sett någon skylt med fartbegränsning. Han säger då att när man kör genom samhällen få får man bara köra 70 km i timmen. Jag förklarar att jag inte känner till den bestämmelsen och ber så mycket om ursäkt – "izvinitje pazjalsta". Han godtar ursäkten och jag får köra vidare, nu med lägre fart.

Men någon halvmil längre fram blir jag på nytt hejdad av samma skäl, och polisen tar fram ett bötesblock ur axelväskan av skinn. Jag har hållit fartbegränsningen och börjar ana argan list. Jag hävdar att jag kört lagligt och visar mitt diplomatkort. Då muttrar han något som skulle kunna betyda "djävla diplomater" och släpper mig vidare.

Jag hade gjort min första erfarenhet av det system som de ryska trafikpoliserna använde för att dryga ut sin blygsamma lön. Utländska bilister var tacksamma offer. De vågade som regel inte protestera, utan lämnade en 10-dollarsedel så fick saken bero. Den åkte ner i ett särskilt fack i väskan. Nu tjänade mitt diplomatkort som frisedel. När jag hade fått diplomatskyltar på bilen minskade försöken påtagligt.

Nåväl, vi kom i tid till mötet med Johan Palmgren, och han lotsade oss fram till Svenska ambassaden på gatan Mosfilmovskaja Ulitsa. Ambassaden ligger numera på södra sidan av Moskvafloden, vackert belägen uppe på Leninbergen. En liten gata alldeles intill ambassaden döptes vid byggnationen i slutet av 80-talet till "Olof Palmes gata".

 Den nya ambassaden byggdes i början av 80-talet av en rysk byggfirma med särskilda rekommendationer. Ett år innan vi kom dit gjorde svenska hantverkare en ombyggnad av ambassaden och hittade då några ledningar som inte fanns med på ritningarna. Det visade sig att de kom utifrån och gick till bl a ambassadörens och försvarsattachéns lokaler inne på ambassaden. I änden på ledningarna satt gömda mikrofoner för avlyssning av samtal. Upptäckten väckte naturligtvis stor uppmärksamhet i massmedia, särskilt hemma i Sverige. Ryska myndigheter tvingades erkänna tilltaget och hjälpte faktiskt till att plocka bort ledningarna.

Ambassadområdet är inhägnat och bevakas av en rysk vaktorganisation. Ambassaden består av en kontorsbyggnad i två plan med ambassadörens residens i en vinkelbyggnad. På ambassadområdet finns bostäder för minister,försvarsattachéer och vissa av ambassadpersonalen. Försvarsattachéns bostad är rymlig – ca 250 kvadratmeter, och byggd för representation. Några dagar efter vår ankomst kom vårt flyttlass med möbler och allt vi behövde för tre år i Moskva.

Försvarsavdelningen består av två attachéer – armé, marin- eller flyg, en sekreterare, tillika tolk, utbildad vid Försvarets tolkskola i Uppsala, och en rysk chaufför till tjänstebilen.

 En intressant iakttagelse när det gäller ambassadområden i Moskva. Runt svenska ambassaden gick ett enkelt stängsel, som småungarna lätt kunde passera för att kolla om det fanns något användbart på avfallsgropen. Närmaste granne var den nybyggda tyska ambassaden. Den påminde om den svenska, men var bättre skyddad. Den liknade Kumlaanstalten och var ointaglig.

Längre bort finns de socialistiska ambassaderna. De är omgärdade av höga murar och väl bevakade, inte minst inifrån. På söndagarna fick vi förklaringen, i varje fall när det gällde den Nordkoreanska ambassaden. Då tilläts personalen, ett femtiotal, att i samlad trupp och med bevakning ta en promenad längs Mosfilmovskaja för att komma ut på staden en timme. I övrigt var de förbjudna att lämna ambassaden. Så torde läget vara fortfarande.

Det finns anledning påpeka, att det fortfarande var Sovjetunionen vi befann oss i, dåtidens starkaste militärmakt med presidenten Michail Gorbatjov som statsöverhuvud. Han hade påbörjat en demokratiseringsprocess och angett riktningen i boken "Perestrojka" och myntat begreppet "glasnost och perestrojka" (öppenhet och förändring) som syftade till att reformera det sovjetiska samhället. Men utvecklingen skenade iväg. Berlinmuren föll i november 1989. I de baltiska delstaterna Estland och Lettland utbröt oroligheter vintern 1991.

Den första tiden gick åt till att genomföra besök vid den sovjetiska förbindelseavdelningen i Moskva och hälsa på försvarsministern Jazov. Honom hade jag träffat i Sverige bara några veckor innan. Han var här då på inbjudan av Sveriges ÖB Bengt Gustafsson. Försvarsminister Jazov skulle sitta inburad ett par månader senare. Till avlösningsrutinerna hörde också artighetsvisiter till mina attachékollegor från de viktigaste länderna.

I mitten av augusti åkte Margith och jag till Jalta på Krim för en veckas semester. Efter tre dagar, måndagen den 19 augusti, ringer telefonen tidigt på morgonen och en svensk journalist som vi träffat på resan till Jalta frågar om vi visste vad som hänt. Eftersom vi väcktes av signalen från telefonen, blev svaret på den frågan förstås nej. Journalisten berättade då att det var kupp i Moskva! Allstå – tillbaka till Moskva med första flyglägenhet, som blev dagen därpå.

I Moskva patrullerade stridsfordon på gatorna, runt MID (utrikesministeriet) och andra regeringsbyggnader, men i övrigt var det tämligen lugnt. Förvirrade och motsägelsefulla rapporter i ryska massmedia, klarare i amerikanska CNN, som från hotelltaket tvärs över Moskvafloden visade bilder på motståndet runt Vita Huset – Ryska Federationens regeringsbyggnad.

Kuppen var erbarmligt illa förberedd och vankelmodigt genomförd, varför den efter tre dygn var över och kuppmakarna, däribland försvarsministern Jazov, satta i fängelse.

Presidenten för den ryska rådsrepubliken Boris Jeltsin seglade nu upp som den starke mannen. Alla minns hur han i röran av barrikader runt Vita Huset, klev upp på ett stridsfordon och höll ett brandtal till folkmassorna. Han blev då symbolen för frihet och demokrati. Han vände sig också till de övriga sovjetrepublikerna och uppmanade dem att ta för sig vad de kunde av självständighet.

 Nu rullade utvecklingen snabbt. Redan i slutet av augusti hade flera sovjetrepubliker, utöver de baltiska staterna även Vitryssland och Ukraina, förklarat sin självständighet.

I december 1991 enades presidenterna i Ryssland, Vitryssland och Ukraina om att tillsammans med övriga Sovjetrepubliker, utom de baltiska staterna, bilda "Oberoende Staters Samvälde" (OSS). Vid årsskiftet upphörde Sovjetunionen formellt, hammaren och skäran halades för sista gången och den vit-blå-röda ryska flaggan hissades på Kreml.

OSS blev inte vad initiativtagarna hoppats på. Alltför stora motsättningar fanns mellan republikerna. Fjolårets ryska angrepp på Georgien och gaskonflikten med Ukraina vittnar om motsättningarna mellan OSS-staterna.

Utvecklingen i Ryssland skulle nu inriktas mot demokrati och marknadsekonomi. President Jeltsin samlade kring sig ett antal unga reformpolitiker och specialister som rådgivare, bland dem den svenske ekonomiprofessorn Anders Åslund. Reformarbetet stötte emellertid på stora svårigheter. Presidenten och huvuddelen av regeringen var reformvänliga, men parlamentet, DUMAN, var kvar sedan sovjettiden och där var reformviljan inte särskilt stor. Presidentukaser, utgivna ena dagen, upphävdes av DUMAN dagen därpå. Det hela resulterade så småningom i total handlingsförlamning. Reformarbetet kom av sig, produktionen fortsatte att sjunka och ekonomin försämrades i allt snabbare takt.

Mot slutet av sommaren 1993 hade konflikten skärpts så kraftigt att president Jeltsin upplöste Högsta Sovjet. Detta fick till följd att DUMAN under talmannen Chasbulatov förskansade sig i Vita Huset och försåg sig med vapen.

Den 3 oktober gick utvecklingen mot en våldsam upplösning i samband med en demonstration för Högsta Sovjet. Regeringsstyrkornas avspärrningar runt Vita Huset bröts av demonstranterna, som beväpnade sig och ockupperade TV-tornet Ostankino och andra kommunikationscentra. Då ingrep president Jeltsin. Han beordrade försvarsminister Gratjov att sätta in både inrikestrupper och reguljära förband mot parlamentet och demonstranterna. Det ledde fram till den situation som kablades ut över hela världen i TV och radio och som nog bara är möjlig i Ryssland.

Presidentens stridsvagnar står uppställda på bron över Moskvafloden framför Vita Huset och skjuter med början uppifrån rakt in i landets egen parlamentsbyggnad.

 Runt stridsfordonen promenerar babusjkor (mormor eller farmor) med barnvagnar och folk som rastar sina hundar, medan stridsvagnarna bedriver sitt prickskytte. Det började uppifrån och drev så småningom ner de belägrade i källaren, där de kröp ut, avväpnades och kapitulerade. Presidenten hade segrat, men det var en dyrköpt seger. "Parlamentsrevolten" ledde till betydligt fler döda än augustikuppen 1991.

I december genomfördes så de första demokratiska valen i Ryssland. De gällde både antagandet av en ny konstitution och val till det nya parlamentet. Konstitutionen gav presidenten stark makt. Parlamentet organiserades i två delar – Representationsrådet ("Överhuset") och DUMAN ("Underhuset").

Det är den ordning som gäller än i dag. Boris Jeltsin blev så småningom alkoholiserad, och avlöstes av förre KGB:aren Vladimir Putin som president. När hans mandatperiod gick ut klev han ner till premiärministerposten och hans trogne medarbetare Medvedev blev president. Med det ledargarnityret blir det inga konflikter mellan regering och parlament.

Uppgiften som försvarsattaché är att följa och bedöma den militär- och säkerhetspolitiska utvecklingen och tillgodose de underrättelsebehov som Överbefälhavaren anger.

Det måste ske inom lagens råmärken och grundar sig huvudsakligen på helt öppen information. Uppfattningen att en försvarsattaché ägnar sig åt spionverksamhet är en missuppfattning. Om en attaché blir ertappad med illegal underrättelseverksamhet får han ett par dagar på sig att packa och åka hem.

En av de bästa underrättelsekällorna är umgänget med attachékollegerna, där även fruarna kommer in i bilden. Det sker i ett tämligen intensivt utbyte av mottagningar i samband med national- och andra högtidsdagar, vid luncher och middagar. Där kan också underrättelser utbytas utan att man gör sig skyldig till illegal verksamhet.

 Attachéjobbet engagerar även attachéhustrun. Hon är värdinna vid mottagningar och middagar och informell kontaktperson. En försvarsattaché har oftast sin hustru med sig på resor som "livvakt". Ensam är man sårbar.

 Försvarsattachén svarar för planering och ledning av besök i värdlandet av svenska militära chefer och svarsbesök i Sverige från värdlandets motsvarande chefer.

Till svenska besök i Ryssland hör nedläggning av krans vid "Den okände soldatens grav" i Moskva till ett av de givna inslagen i programmet.

 Till arméchefen Åke Sagréns program hörde också ett besök vid fallskärmsskolan i Rjazan, där han fick visa prov på både skjutskicklighet och förmågan att dricka vodka. Han visade framstående förmåga i båda disciplinerna.

Till de mer uppmärksammade besöken hörde Småländska karolinernas besök i Moskva våren 1992. De var där i samband med en särskild Poltavautställning.

 Så några ord om livet i Moskva. Den svenska ambassaden utgör den naturliga samlingspunkten för svenskarna i Moskva. Vid midsommar anordnas populär dans kring midsommarstången inne på ambassadområdet för alla svenskar med barn.

Några synpunkter på Ryssland av idag kan vara på sin plats. Ryssland är fortfarande till ytan världens största land, och vill gärna leva upp till rollen som stormakt. Men befolkningsmässigt ligger landet med sina idag 142 miljoner människor långt under till exempel USA med 304 miljoner invånare, för att inte nämna Kina med 1,3 miljarder.

Efter Sovjetunionens sönderfall har skillnaden i levnadsstandard blivit påtaglig. Välståndet har ökat, men det är stora klyftor mellan fattiga och rika. Ca 5 % av befolkningen är rika eller mycket rika, en medelklass har växt fram som ligger på 35 %, medan 60 % är låginkomsttagare, fattiga eller mycket fattiga. Skiljelinjen mellan rika och fattiga är tydlig mellan stad och landsbygd.

Med socialismens sammanbrott försvann det sociala skyddsnätet, där alla hade ett arbete och en säkrad sjukvård. Nu är arbetslösheten hög, särskilt på landsbygden, och ingen har säkrad sjukvård. I hopplösheten och tristessen finner många sin tillflykt till den relativt billiga vodkan, och många, särskilt män, super bokstavligen ihjäl sig. Alkoholkonsumtionen är den högsta i världen. Det har påverkat livslängden, som är den lägsta i Europa. Medellivslängden för män i Ryssland är 60 år och för kvinnor 73. I Sverige lever vi mer än 10 år längre.

Ryssland har stora naturtillgångar. Jorden är på många håll bördig, men jordbruket är sedan kolchosernas tid omodern och ineffektivt. Ryssland är beroende av import av livsmedel. Industrin lider fortfarande av planekonomins stelhet och ineffektivitet. Men Ryssland har stora tillgångar på olja och gas, och det kommer att ha betydelse i framtiden. Grannarna Ukraina och Vitryssland har fått känna på hårdhänta affärsmetoder när det gäller både olja och gas, och hela Västeuropa är starkt beroende av import från Ryssland. Den nya gasledningen genom Östersjön späder på beroendet.

Om demokaratin i Ryssland finns en hel del att säga. Rent formellt har Ryssland en demokratisk författning, som medger ett demokratiskt styrelsesätt, men det kringgås på olika sätt. Premiärminister Putin men sina trogna vänner från f d KGB håller landet i ett järngrepp.

Oppositionen bekämpas effektivt med odemokratiska metoder. Yttrandefriheten är starkt beskuren, obekväma tidningsredaktioner och radiokanaler stängs och alltför frispråkiga journalister röjs ur vägen.

Militärt är Ryssland inte längre någon stormakt, om man bortser från kärnvapenarsenalen. Men det finns en strävan efter att åter bli en av de stora aktörerna på världsarenan.

När det gäller relationerna till vad ryssarna kallar "det nära utlandet", dvs tidigare medlemmar i Sovjetunionen, har de ryska ledarna tydligt uttryckt sin strävan att värna om de ryska intressena och ryska medborgares säkerhet i dessa länder. Det kom till tydligt uttryck i konflikten med Georgien förra året, där Ryssland ingrep militärt och annekterade de georgiska delstaterna Abchasien och Syd-Ossetien.

Attachéjobbet var det sista jag gjorde i yrkeslivet. Nu började livet som pensionär – något som jag motsåg med viss bävan. Hasse Alfredsson har präglat visdomsorden "livet är som en påse – tomt och innehållslöst om man inte fyller det med något". Det gäller i högsta grad även pensionärslivet. Min fru Margith uttryckte farhågor för att jag skulle börja klättra på väggarna om jag inte skaffade mig något att göra. Jag insåg också själv nödvändigheten i att hitta någon meningsfull sysselsättning.

Vi flyttade tillbaka till radhuset på Mariavägen i Östersund och renoverade upp det, efter att det varit uthyrt i sju år. Efter många års bortovaro gällde det att återuppliva kontakten med hembygden. Jag ville också gärna använda mina språkkunskaper och erfarenheter från tjänsten i Ryssland.

Kontakten med hembygden löstes bland annat genom att jag tog på mig uppdraget att vara ordförande i Svenska Turistföreningens Östersundskrets, numera Jämtland – Härjedalskretsen. Det gav obegränsade möjligheter att "lära känna Ditt land" som valspråket för Svenska Turistföreningen (STF) är. STF-kretsarna har uppgiften att anordna utflykter och andra fritidsaktiviteter för kretsmedlemmarna.

Det blev flera ideella uppdrag. Jag fick förtroendet att vara Stormästare i Jämtlands Gille under ett decennium. Det gav också stora möjligheter att fördjupa kunskaperna om Jämtland, inte minst genom de sommarresor som Gillet genomför varje år till olika delar av länet.

Sedan slutet av 70-talet har jag varit medlem i Rotary, en världsomspännande organisation som genomför humanitära projekt över hela jordklotet.

Jag hade upplevt misären i de ryska storstäderna med stor fattigdom. Det kanske mest beklämmande är nog de hundratusentals gatubarnen som lever i kloaker och tunnlar i de större städerna. De livnär sig på tiggeri och stölder och sniffar thinner. Något socialt skyddsnät finns inte för dessa barn. Många tas dock om hand av barnhem som ger dem en trygg tillvaro och en uppväxt med skolgång.

 I samarbete med hjälporganisationen JIDKA i Östersund gjorde vi bussresor till St. Petersburg och försåg ett antal barnhem med kläder, leksaker och barnvagnar. Vi genomförde också ett större projekt i samarbete men en Rotaryklubb i St. Petersburg som gick ut på att rusta upp köksregionen i ett barnhem i utkanten av St. Petersburg. Den var i erbarmligt skick. För dryga 100 000 kronor gjorde vi en upprustning med rysk standard som hemma i Sverige skulle ha kostat det mångdubbla. Projektet väckte internationell uppmärksamhet.

Mina kunskaper i ryska fick jag användning för genom att leda kurser i ryska och arrangera resor dit, både inom ramen för språkstudierna och rena turistresor. Till de senare hör flodresor med kryssningsfartyg mellan St. Petersburg och Moskva. Det är mycket givande och intressanta resor, som jag verkligen rekommenderar.

Det finns också en motsvarande resa i Ukraina från Odessa vid Svarta havet via Krim och upp längs Dnjepr till huvudstaden Kiev. Där ingår bl a ett besök vid den gamla "svenskbyn" Zmejevka, där gummorna fortfarande talar någon form av svenska, om än ganska obegriplig.

 Till de mer hembygdsnära inslagen får väl räknas att bli engagerad som högtidstalare vid nationaldagsfirandet i Lit i somras (2009).

Regnet stod som spön i backen, men det hindrade inte litsborna att komma för att tillsammans fira vår nationaldag. Jag lade dock inte tyngdpunkten på det fosterländska utan mera på hembygden och de insatser som Litsbor har gjort genom tiderna.

Jag nämnde några – skogsfaktorn Walfrid Zeidlitz, som var en av grundarna till det svenska hemvärnet krigsvintern 1939 – 40.

Bland andra personer som satt Litsbygden på kartan kan väl nämnas Ola Gerhardt, som med sina "Jämtkluringar" dokumenterar den jämtländska landsbygden med text på genuin jamska. Vad sägs om "te vae belenlöus, daentlöus, faelfys, te däätt u mejsa, te svedres o ampes". Fantstiska ord som knappast har någon motsvarighet i svenskan. De är värda att bevaras.

Flera som satt Litsbygden på Sverigekartan – Sven "Plex" Pettersson, Sonny Wallentin och Ingeborg Strangell för att bara nämna några.

Jag har imponerats av den kraft och det intresse som läggs ner av Hembygdsföreningen, Lits byförening, Lits Lions m fl för att göra hembygden levande. Det har också på olika sätt uppmärksammats i massmedia. Det är viktigt att känslan för hembygden lever kvar i bygder som kämpar för sin överlevnad, och det gör den uppenbarligen i "de tre älvarnas socken".

Här finns verkliga eldsjälar, som sätter fart på sin hembygd och är drivkraften i ideella föreningar.

Som militär måste man vara i bra fysiskt trim, och det måste man vara året runt. Det gäller också när man blivit pensionär – det håller ålderskrämporna på avstånd.

När jag fyllde 70 år fick jag ett presentkort som jag omsatte i ett par rullskidor. Det innebar att jag kunde åka skidor även på sommaren på asfaltbanorna i ÖSK-området, och det blev början till målsättningen att åka Vasaloppet varje år, vilket jag gjort sedan dess.

"I fädrens spår för framtida segrar" är en bra devis.

Man kan naturligtvis fråga sig hur det är att vara kvar i 45 år i samma yrke, som dessutom är ganska speciellt. Har jag funnit livet som militär meningsfullt? På det vill jag svara ett tveklöst ja. Det svenska försvaret har bidragit till att vi sluppit krigets fasor inom landets gränser ända sedan 1809, d v s i 200 år. Det sista slaget i Sverige var det "oblodiga" slaget mot norrmän och danskar vid Bleckåsen i Jämtland i juni 1809, och slaget vid Sävar i Västerbotten i augusti samma år, där också Litsbor fanns bland de stupade.

Det svenska försvaret har sedan 1956 deltagit i många fredsbevarande insatser och fått stort internationellt erkännande. Jag har själv deltagit i två sådana insatser, och det har varit mycket lärorikt. Man får uppleva krigets fasor och följder på nära håll och har kunnat bidra till fredliga lösningar på konflikter.

Sveriges försvar är idag reducerat till ett minimum, i första hand inriktat mot internationella insatser. Den allmänna värnplikten upphör den 30 juni 2010. Då införs ett nytt system med en tre månader frivillig grundutbildning för både män och kvinnor.

Efter genomförd grundutbildning kan man placeras som hemvärnssoldat. Man kan också gå vidare till anställning inom Försvarsmakten. Vägen ligger då öppen för utbildning till soldat eller befäl vid internationella insatser eller i det nationella försvaret.

Den första tre månaders grundutbildningen sker bl a vid Fältjägargruppen på f d F 4:s område på Frösön med början i augusti 2010.

Med detta jag redovisat vad jag utlovat – ett liv från timmerhuggare till försvarsattaché i Moskva och vad det gett mig. Jag är glad över att jag lydde Arne Horneijs råd att ge mig ut i världen för att bli någonting. Att det blev militär var väl närmast en tillfällighet, men det passade mig bra. Jag kan se tillbaka på ett händelserikt liv, och ser fram emot många år än som pensionär i min egen hembygd.