Litsboken LV 2006 sid.76

Gunno - Världsresenären från Kallsta

Av Arvid Sundin

Denna berättelse kommer att handla om Gunno, som kom till världen i Kallsta en sommardag 1934 som Erik och Ingeborg Söders förstfödde. Numera bor han i villa nära havet i Österskär utanför Stockholm. Under åren som gått har han sett och upplevt mycket, det mesta i samband med arbetsuppgifter utförda i skilda delar av världen. Jag börjar med att skildra några särskilt minnesvärda händelser, som inträffat under olika skeden av hans liv.

Först en tidig upplevelse, som kan te sig som en svårförståelig och märkvärdig saga för dagens ungdomar. För oss vuxna säger den något om hur t o m förskolebarn för inte så länge sedan tog del i vardagens arbete. Gunno skall snart fylla sju år och ser fram emot att börja skolan. Det är sommar och som vanligt skall han under en tid vara hos sin morbror och moster i deras fäbodar i Storåsen. Det första som måste göras är att flytta, d v s valla korna ungefär en mil upp till bodarna. Gunno biträder mostern som vallpojke. Under vägen korsas några skiften där också andra bönders boskap betar. Vid ett tillfälle kommer en "främmande" kalv med bland de egna korna. Gunno får då i uppdrag att ensam föra kalven tillbaka till ägarens skifte, vilket går utmärkt. När han vänder åter med avsikt att hinna i fatt sin moster kommer han på villovägar och irrar sedan runt länge. Natten tillbringar han i sällskap med en flock hästar, som på den tiden släpptes lösa i skogarna. Under samma natt tar en orolig pappa Erik kontakt åt olika håll och skallgång dras igång. Även militär från I5 engageras, men någon Gunno lyckas man inte finna. Dagen därpå hittar han själv fram till fäboden, tack vare en bäck, som rinner genom området.

Händelse nummer två tilldrar sig 1976 i Venezuela i norra delen av Sydamerika. Gunno befinner sig å arbetets vägnar några veckor i huvudstaden Caracas, som bjuder på behagligt klimat nära 1 000 meter över havet. Han bor som vanligt så centralt som möjligt på hotell, men under helgerna flyttar han ett par mil ner till en liten stad, Macuto, vid Karibiska havets kust. En weekend bjuder en lokal representant för hans företag på fisketur i avsikt att i första hand fånga tonfisk och guldmakrill. Det som Gunno aldrig kommer att glömma är dock fångsten av en blå marlin, en typ av svärdfisk som kan bli uppemot 300 kilo tung, men som tursamt nog i detta fall bara är hälften så stor. Det är ändå ingen lätt sak att få den ombord. Gunno får tillfälle att känna på smaken av köttet och finner, att det smakar ungefär som biff.

Operahuset i Sidney fotograferat av Gunno Söder.

 Den tredje upplevelsen äger rum ett år senare i en annan mycket avlägsnare del av jordklotet, nämligen Australien. Gunno känner sig hemmastadd. Han har redan varit i denna världsdel flera gånger, första gången så länge som tre månader. Men han är van att hantera segelbåtar och han får nu en dröm uppfylld. En av hans företags kunder äger en Svan 55a, och Gunno får under fem lediga dagar för första gången segla denna farkost, som konstruerats för de stora haven. Från Sidney, vid Australiens östra kust, prövar han seglens bärkraft i kanten av jordens största hav, den väldiga Stora oceanen. Han och hans uppdragsgivare, som äger båten, ankrar bl a i Botany Bay med minnesmärken resta över James Cook och den svenske botanisten Daniel Solander.

Under sina arbetsresor till Algeriet, i Afrikas nordvästra hörn, har Gunno varit med om en del ovanliga händelser. En gång, året är 1988, befinner han sig i staden Serif uppe i Atlasbergen cirka 30 mil öster om huvudstaden Alger. En dag då muslimerna firar sin sabbat bestämmer han sig för att resa ut i öknen, den nordligaste delen av Sahara i närheten av den legendariska oasen och staden Biskra. Han vill studera något som intresserar honom, nämligen sandkristaller, en sorts skarpa stenformationer, som bildas i sanden av solens starka hetta och högt tryck. Plötsligt ser han framförd sig en man i sin egen ålder. Han verkar obegripligt nog bekant. Gunno frågar om de möjligen kan ha träffats tidigare. Efter att ha växlat ytterligare några repliker på engelska inser båda det märkliga förhållandet, att de bortemot 45 år tidigare gått i samma skola i Ringsta.

Det femte exemplet på upplevelser i Gunnos liv handlar om en av flera vistelser på Hawaii, den ögrupp i Stilla Oceanen, som är USAs femtionde delstat. Denna dag, den 20 april 2006 gifter han bort sin dotter Madeleine i en kyrka någon mil från Honolulu. Inte heller detta är ovant för Gunno. 10 år tidigare ägde hans son Tommys bröllop rum, dock inte på denna plats utan i New York. Men denna gång är Gunno frimodigare. På högst begriplig engelska håller han tal till brudparet. Han tycker inte, säger han, att han förlorat en dotter. I stället gläds han åt ytterligare en son.

Efter dessa inledande smakprov på upplevelser i olika delar av världen är det dags att återvända till Norra Lit. Först några frågor att besvara. Hur såg Gunnos uppväxt ut? Vilka skolor gick han i? Hur såg vägen in i arbetslivet ut? Varför blev han inte kvar i Jämtland som nästan alla sina skolkamrater? Och hur kom det sig att han blev den mest bereste i sin omgivning?

Barnatid och folkskoletid

Gunnos tid i Kallsta blev kort. Bara efter tre år flyttade familjen till grannbyn Ringsta, där makarna Söder förvärvade ett hemman, som Erik Söder själv brukade benämna Nils Olsson-torpet (Nirs Orsa-torspe). Huvudbyggnaden i två våningar var försedd med förstukvist och rymligt kök. Dessutom fanns på fastigheten bl a ladugård och cirka 2,5 hektar odlad jord samt ett litet skogsskifte, som dock vid tillträdet saknade avverkningsbar skog. En liten men säker inkomst kunde hämtas från tre kor och ett halvdussin getter, som Ingeborg hade ansvaret för. Mjölken levererades i ett par krukor på cykelkärra till mjölkbryggan uppe vid föreningshuset, ca en kilometer från gården. Någon häst fanns inte, men eftersom häst vid behov fanns att tillgå hos en snäll morbror i Kallsta, var det inget större problem.

Det var på denna lilla men idylliska plätt i utkanten av Ringsta, som Gunno växte upp. Här fick han hjälpa till med sådant som nästan alla småpojkar fick lov att göra i bondesamhället för två generationer sedan. Det skulle t ex bäras in ved att elda med och vatten att dricka och att diska i. Den kluvna sommartorkade spisveden skulle bäras eller kastas in i vedboden innan hösten kom, och på vintern gällde det att skotta snö. Men det gjordes skillnad på flickor och pojkar i många avseenden. Grabbar förväntades t ex sällan hjälpa till i köket.

Sommartid var det andra sysslor som barnen skulle delta i. Men för Gunno uppstod ibland alldeles speciella problem. Det kunde hända t ex när han under slåttern skulle hjälpa till att räfsa hö för hand eller köra hästanspänd släpräfsa. Han kunde plötsligt få snuva och nästäppa. Tårarna rann och han kände sig ynklig och svag. Allergier var ovanliga på den tiden och ingen i hans omgivning förstod från början, att det var fråga om hösnuva. Innan sanningen uppenbarade sig för föräldrarna hände det, att Gunno fick höra hur "lat" han var. Men han märkte själv ganska snart, att symptomen mildrades när han drog sig bort från hö och slåtter. Så småningom lärde han sig också, att vissa sysslor inte utlöste någon hösnuva för hans del. Det gick t ex i allmänhet bra att köra slåttermaskin och medverka vid tröskningen. Halmen var ju ingen bärare av pollen.

En märklig sommarsyssla, som Gunno var med om några gånger, hade med getterna att göra. De skulle också, liksom korna, ut på sommarbete, dock inte i Storåsen utan mycket längre bort, nämligen på Branamyran eller Brana, som var den gängse benämningen. Där bodde Ottolina Eriksson med sina ogifta söner Erik och Per. Om henne berättades det i min ungdom, att hon och hennes man på väg mot Brana firade sin bröllopsnatt under en yvig gran intill Hagelbubacken. Ottolina, med en rygg vinkelböjd av hårt arbete, var pålitlig och rask, och hos henne gavs plats för något hundratal getter från olika gårdar i trakten, inklusive Ingeborg Söders. Men vägen från Ringsta var lång, närmare 30 kilometer i vardera riktningen, och den skulle vanligtvis tillryggaläggas till fots. Ett problem uppstod varje gång, när bron över Litsälven skulle passeras. Getterna var ovana vid de på den tiden dessbättre fåtaliga bilarna, och det var inte lätt att få ut dem på sidorna i den smala passagen.

När Gunno inledde sin skolgång i Ringsta hade den tidigare sexåriga folkskolan blivit sjuårig. Viss utbildning i engelska hade också påbörjats för de högre klasserna. Den kom dock bara de teoretiskt mest begåvade eleverna till del. Gunno, som själv påstår, att han inte var någon "lysande" elev, gick dock miste om denna introduktion i det viktigaste främmande språket. De sju åren i folkskolan kompletterades sedan i vanlig ordning med dels några veckors fortsättningsskola i samhällskunskap och dels i en utbildning i slöjd avsedd bara för pojkar.

Möjligen var det här, som Gunno för första gången tydligt visade, att han hade anlag och ambitioner, som kunde bära längre än som kunde förväntas av honom och av ungdomarna i hans omgivning. Han valde inte att tillverka någon enkel pall eller hylla. I stället slog han till med ett skrivbord, t o m ett ganska stort, bl a med en bokhylla på baksidan. Av omständigheter som jag strax återkommer till fick han inte tillfälle att själv slutföra tillverkningen, men denna praktiska möbel fyllde sedan i många år sin funktion i det söderska hemmet. Far och mot var nog inte heller särskilt förvånade över Gunnos insats i slöjden. Han visade tidigt, att han var en riktig "mixterkus", en liten privatbyggare av olika mer eller mindre fantasifulla apparater, t ex modellflygplan, en märklig kombination av minibil och cykel och t o m en sorts radiogrammofon med en cykeldynamo som drivkraft.

Vidareutbildning och inträde i arbetslivet

Årtalet var nu 1949. Gunno var 15 år och hade sett sin första film. Barnen från Frostmofjället. Men han var själv fortfarande ett barn, som hade sex år kvar till den dåvarande myndighetsåldern. Ändå tog han föredömligt vara på en möjlighet, som uppenbarade sig. En något äldre grannpojke, som var hemma på semester, berättade om ASEAs anläggning i Ludvika, där han var anställd. Gunno lyssnade, blev intresserad och företog sig nu något, som måste ses som synnerligen driftigt för att inte säga frejdigt av en så ung människa. Han hade fått reda på, att det i Lit fanns en arbetsförmedling och att den sköttes av Erik Persson i Söre. Följaktligen stegade han en dag upp till denna statliga inrättning och anmälde sin önskan om anställning i Ludvika. Och redan innan han var klar med slöjden och med det fina skrivbordet, fick han besked om att han antagits och att han genast var välkommen dit ner. När han steg på tåget – med en hundralapp från föräldrarna i fickan – för färden mot sin första anställning kände han ingen tvekan, tvärtom, det var det med förväntan han drog söderöver. Sannolikt spelade det en roll, att han i fortsättningen inte skulle behöva dras med hösnuva. På pappa Eriks lott föll det att avsluta finsnickeriet med skrivbordet.

I Ludvika fann sig Gunno genast väl tillrätta. I början var det fråga om enklare arbetsuppgifter, men redan efter ett par månader fick han chansen att testa sig för inträde som lärling i ASEAs egen verkstadsskola. Prövningen utföll till belåtenhet och han fullföljde sedan denna utbildning under två år. Trots att han nu sågs som fullärd metallarbetare och utan vidare hade kunnat gå vidare inom ASEA, valde han av olika skäl att återvända till Ringsta. Väl hemma arbetade han under några år hos Häggenås Elektriska. Möjligen inspirerad av arbetsuppgifterna där började han sedan en tvåårig utbildning till elektriker vid Östersunds Verkstadsskola. När också den var avklarad kunde han, i det närmaste fullärd inom två yrkesområden, med gott samvete underkasta sig en ettårig militärtjänst som mekaniker vid F4 på Frösön. Vid det laget var årtalet 1955, den unge mannen var 21 år och äntligen myndig.

Gunno med sonen Tommy på Hawaii 1997

 När Gunno hade gjort sin plikt på F4 kunde han lätt ha fått ett bra arbete i Jämtland. Det krigshärjade Europa behövde det skonade Sveriges produkter, vilket även Norrlands inland hade glädje av. Men han kände på sig, att de arbetsuppgifter han helst ville ha i första hand fanns på annat håll, framförallt i Stockholm. Han flyttade alltså till huvudstaden och såg till att få anställning på L M Ericson, det andra stora världsomspännande företaget i hans karriär. Hans nya arbetsuppgifter medförde nu för första gången resor runt om i landet och nära samarbete med andra kvalificerade tekniker.

Sejouren hos LM Ericson kom att sträckas ut över närmare fyra år och medföra många värdefulla och meriterande erfarenheter. Den avslutades med att Gunno fick en befattning som förman vid ett av företagets dotterbolag, som tillverkade hålkortsstyrda datamaskiner.

Under den här perioden i Stockholm är det ändå inte Gunnos verksamhet i arbetslivet, som är värd uppmärksamhet. Det är i stället, att han hela tiden under dessa år av åttatimmars arbetsdagar samtidigt på kvällstid genomgår den fyraåriga utbildningen till teknisk ingenjör vid det vid denna tid välkända och erkända SSTA-institutet i Stockholm. Hans ambition är tydlig och han ger sig inte; han s k a l l ta sin examen även om den kanske inte kommer att ge honom de fina befattningar och höga löner som vissa av hans LM-kollegor med civilingenjörsexamen kan räkna med.

Och han tar sin examen med elektroteknik som specialitet. Han märker också genast en ny attityd från arbetsgivarna. Han erbjuds t ex arbete som tekniker och resemontör, i första hand inom Sverige. Han får en förfrågan, om han vill acceptera en kontraktsanställning under tre år i Brasilien. Han är mycket intresserad, eftersom arbetet skulle innebära en attraktiv befordran. Men hans bäste vän drabbas av tuberkulos, och som den hyvens människa han är, förmår han då inte ge sig av så långt bort, trots att han redan börjat förbereda sig genom att studera portugisiska. Det som dessutom händer har, tror jag, att göra med Gunnos sätt att vara. Han har lätt för att vinna människors vänskap och nu är det en god vän och klasskamrat från SSTA, som spelar en avgörande roll, när Gunnos arbetsliv tar en ny och mycket avgörande vändning.

En ny fast punkt i arbetslivet

Kamraten är anställd vid ett företag, som heter Misomex och är verksamt inom den grafiska branschen. Det tillverkar, försäljer och underhåller mycket avancerade maskiner för bl a laserkopiering. Kamraten ser till, att Gunno får träffa en av företagets chefer och samtalet leder till erbjudande om anställning. När han beslutar sig för att anta utmaningen är han fortfarande bara 26 år och kan inte ana, att anställningen kommer att bestå under resten av hans yrkesliv.

Misomex var ett tio år ungt och framgångsrikt företag, som startats av två estländare och som redan var marknadsledande i branschen. Antalet anställda var ca 200 och de tillverkade produkterna såldes huvudsakligen på export. Företagsledningen satsade en stor del av rörelseöverskottet på att utveckla produkter och tillverkningsprocesser, vilket fick till följd, att man tillhörde de tekniskt mest avancerade på världsmarknaden. Det var därför inte särskilt överraskande, att Marcus Wallenberg, som dåvarande ledare för Wallenberggruppen, såg till att hans skötebarn Incentive några år senare övertog Misomex. Incentive var ju etablerat just för att köpa in de mest lovande teknikföretagen.

Det var till denna inspirerande miljö, som Gunno nu fick tillträde, under den första tiden som elektrotekniker på företagets elavdelning. Men redan året därpå övergick han till serviceavdelningen, där uppgiften var att installera, underhålla och vid behov reparera de sålda maskinerna. Det innebar, att han ofta reste ut, för det mesta inom Europa, men företagets marknad vidgades och efter en tid omfattades alla utvecklade industriländer på alla kontinenter. De anläggningar, som Gunno och hans kollegor installerade hade vanligen högt ekonomiskt värde. Räknat i dagens penningvärde kunde beloppen överstiga 20 miljoner kronor.

Här trivdes Gunno. Han gillade att resa, han såg på världen med öppna ögon och bytte gärna tankar med människor han mötte. Det språk han använde sig av var den engelska, som han lärt sig "på kurs" och genom att bruka språket praktiskt i arbetet. Säkert imponerade han också på kunderna med sitt goda handlag och sin grundliga kännedom om de komplicerade anläggningarna. Ibland kunde oväntade problem uppstå, men dessa brukade han klara med den uppfinningsrikedom, som han utvecklat från tillvaron som mixterkus i barndomen. Den lärorika perioden som flitigt resande resetekniker varade i nästan 20 år och avslutades med, att Gunno avancerade till servicechef och därmed fick ansvar för all servicepersonal, inklusive sina tidigare kollegor. Slutligen, under de 10 sista åren före pensionen, tog han en mycket aktiv del i företagets utvecklingsavdelning. Här arbetade nästan bara högutbildade akademiker, de flesta civilingenjörer, men Gunno både trivdes och hävdade sig väl tack vare sina allsidiga praktiska kunskaper och sin förmåga att hantera komplicerade uppgifter.

Mer om resor och äventyr

Under sin långa Misomextid som resande tekniker besökte Gunno ca 40 länder. Detta fick mig att fråga: Har du någon uppfattning om hur många (svenska) mil du tillryggalagt under ditt långa reseliv? Gunno skakade på huvudet. Det hade han inte funderat på. Att det rör sig om 10 000-tals mil är dock klart. Enbart hans färder till andra sidan jordklotet, d v s till Australien och Stilla Havs-området, inklusive de privata resorna till Hawaii, sträcker sig sannolikt över 28.000 mil.

Det finns säkert de som rest ännu längre och ännu mer, men mycket få har som Gunno kommit nära människorna och arbetslivet på alla de orter han besökt. Anläggningarnas komplicitet var sådan, att installationer eller underhåll tog lång tid. Arbetet skedde normalt i samverkan med kundföretagens tekniker. Men hela företaget inklusive ledningen blev ofta engagerat eftersom en stillastående maskin medförde stora kostnader. Med den lätthet för att bygga relationer, som Gunno alltid haft, kom han därför inte så sällan kundernas ledning och anställda personligen ganska nära. Han bjöds t ex med på olika evenemang och han kunde få bo i familj.

Men reselivet var också krävande och slitsamt. Det kunde innebära oväntade äventyr, som inte alltid var behagliga. Här några händelser, som Gunno har berättat om. I en liten spansk stad söder om Valencia hade en vattendamm brustit och orsakat översvämningar på upp till åtta meter över gatunivån. Två av Misomex maskiner hade vattenskadats och all elektronik måste bytas ut. Den syn som mötte Gunno vid ankomsten var kaotisk och svår att beskriva. En bank som skulle anlitas hade flyttat upp till tredje våningen, och där hängde pärmar med värdepapper på klädstreck för torkning. Inga hotell fanns tillgängliga, bostad och restaurang hittades två mil utanför staden.

Ett par gånger utsattes Gunno för rån. Ett av dem ägde rum på Cubacabana i Rio de Janeiro, förmodligen den enda gång, han befunnit sig bland charterresenärer. Det var söndag, han var ledig, lade sin kamera på stranden och tog sig ett dopp. När han kom upp stod två unga män med kameran i hand, och när Gunno krävde den tillbaka, hotades han med kniv varefter männen sprang sin väg.

I en avlägsen liten stad i Nordafrika inträffade något som Gunno betraktar som unikt i sitt intressanta reseliv. Han var inkvarterad på ett hotell med hyfsad standard. Första natten när han redan somnat knackade det försiktigt på dörren. Då han efter upprepade knackningar öppnade sprang en välskapt ung kvinna in och kröp ner i hans säng. Gunno misstänkte, att det fanns en beskyddare på utsidan och förde med milt våld ut den objudne gästen.

Misomex deltog naturligtvis i ständigt återkommande grafiska mässor, och Gunno var med om att "bygga upp" dem, ofta under hektiska förhållanden. Aktuella platservrar t ex Düsseldorf och München. I Newcastle var han en gång med om att bli bombhotad. Hela mässområdet utrymdes under några timmar, men hotet verkställdes lyckligtvis inte. Det verkar som Gunno mer än andra tjänstemän som reser i tjänsten haft en lycklig förmåga att ta "tillfället i flykten". I samband med ett av sina uppdrag i Sidney, tog han t ex chansen att under några dagar göra en spektakulär utflykt rakt in i en värld, som många drömt om, men få fått uppleva. Han tog flyget och for några hundra mil ut över Söderhavet, över de 10 000-tals öarna i Melanesien och Polynesien bort till det romantiska Fiji, inte långt från andra kända turistparadis som Tonga och Samoöarna.

En lycklig pensionär

Idag är Gunno 72 år och lever ett gott och lugnt liv tillsammans med hustru Birgitta och två väluppfostrade hundar. Men hans dagar är ändå tämligen fulla av verksamheter, och inte bara i huset och på tomten. Det kommer sig bl a av att han – som han alltid har haft för sed – gärna ställer upp när grannar och andra behöver en hjälpande hand. Det tar en hel del av hans tid, men det får ibland också angenäma konsekvenser. Här ett enda men utmärkt exempel. En äldre granne äger en Nelson 37, en tolv meter lång tvåmastad motorseglare, som kräver mer underhåll, än ägaren själv numera orkar med. Gunno har ofta låtit sig engageras under senare år, och det har lett till, att han som tack får disponera båten då och då. Det gör han exempelvis genom att varje år i sensommartid bjuda in några av sina tidigare arbetskamrater på en knapp veckas segling i Stockholms enastående skärgård. De reser också tryggt, ty Gunno kan hantera såväl ekolod som radar och GPS-navigering via satellit. Han har också rätt att använda båtens kustradioanrop eftersom han skaffat sig behörighet i radiotelefoni genom utbildning på Sjöbefälsskolan. Och har man dessutom skepparexamen kan man givetvis axla ansvaret för hela fartyget.

Gunno medverkar sedan flera år i Täby Vikingaskeppslag. Det är en styrgrupp, som ansvarar för underhåll och drift av ett kommunägt vikingaskepp, ett s k drakskepp, som byggdes för att celebra 1912 års olympiska spel i Stockholm. Han är med i styrelsen men har också några gånger fungerat som skeppare vid färder till olika evenemang runt Sveriges kuster.

Gunno som segelflygare 19 augusti 2000. Redan som tonåring i Ludvika erövrade Gunno sitt segelflygarcertifikat. Han har det inte kvar, bl a för att det inte finns några fält för segelflyg i den tättbefolkade huvudstatsregionen.