Litsboken XXXIV 1984 sid. 117

Kallsta husbehovssåg

av Allan Granström

 Många jämtländska byar hade tidigare en liten bysåg. Några finns fortfarande kvar men många är borta.

En av dem som är borta är Kallsta husbehovssåg vid Kallstabäcken strax söder om byn. När den startade har jag inte exakt fått reda på. Magnus Jönsson i Kallsta (1895 - 1983) och själv delägare i sågen trodde att den startade någon gång i slutet av av 1800-talet eller början av 1900-talet. Magnus berättade också att den såg som revs 1942 haft en föregångare som fanns något nedströms och som var någon form av ramsåg med ett blad.

Till sågen hörde också en liten sågstuga, vars ena del utgjorde stall för ett par hästar. Den andra delen var ett rum med bord, ett par väggfasta slafar och en norskugn. Där kunde man förtära medhavd matsäck, som ofta bestod av spicket fläsk och bröd, och framför allt kunde man koka kaffe när vattendammen behövde fyllas på. Under rasterna berättades förstås också många historier. Många av dessa skulle säkert vara otryckbara även nu.

Protokollsbok inköptes 1915 och sedan dess är besluten skriftligt dokumenterade. Det är endast åren 1917, 1918, 1919 och 1927 som protokoll saknas. Delägarna i sågen kunde man bli om man hade jord och framför allt skog. Och det var viktigt att att vara delägare: därmed fick man nyttja sågen och spånklyven till lägre pris.

 Redan i första protokollet framgår att en delägare för klyvning av takspån betalade 5 öre för 1.000 spån medan icke delägare betalade 15 öre. För sågning var priset för delägare 20 öre per timme medan icke delägare fick punga ut med 75 öre, som synes en avsevärd skillnad. Enda undantaget var Byggnadsföreningen Friska viljor som fick såga för 35 öre. Byggnadsföreningen sågade virke till ett föreningshus och detta ansågs vara till nytta för alla bybor och därför bidrog sågen med reducerat sågpris. Föreningshuset stod för övrigt klart i början av 1933.

Ur protokollen i övrigt kan noteras att 1915 hade några delägare satt in en "rikt" och för denna skulle de få nyttja kraften utan ersättning. Samma år hade yrkesinspektören varit på besök och anmärkt på sågbord och rullar. Även åren 1929 och 1939 verkställdes ändringar som påtalats av yrkesinspektören. 1916 skulle självmatning på sågbordet och styrskiva sättas in för en beräknad kostnad av omkring sjuttiofem kronor. De som var i rest på dagsverken skulle 1920 rensa bort avfall omkring såghuset.

1921 bestämdes att alla delägare skulle lämna en sågstock för reparation av sågrännan. Att det var ett nödvändigt och riktigt beslut visade sig 1922 då vattenrännan rasade. Vid ett extra sammanträde beslöt de närvarande 21 delägarna att bygga upp rännan och att frivilliga dagsverken skulle satsas.

Vattentillgången var kanske inte alltid den bästa och 1923 tillsattes en kommitté som skulle undersöka möjligheterna att leda Solögbäckens vatten till Kallstabäcken, en kanal på ca fem km. En ytterligare hålldamm diskuterades också för att kunna spara ihop mera vatten. Men varken damm eller överflyttning av Solögbäckens vatten kom till stånd och 1935 befriades kommittén från sitt uppdrag.

Kallsta husbehovssåg omkring 1915. Spånklyven fanns med ingång till höger från gaveln där rundkubbarna ligger travade. Personerna från vänster: Johan Persson, Ringsta (född 1902), Johans far Per Olsson samt Nils Persson, Byom, Johan Nilsson och Ernst *Eriksson från Ringsta.

 En ombyggnad av sågen diskuterades på sågstämman 1924 och man utsåg en kommitté på sex personer som skulle undersöka detta. De som fick detta uppdrag var: Per Nilsson, Erik Pålsson, J O Olofsson, Olof H Olofsson, H Bengtsson och Johan Eriksson. Denna kommitté omvaldes sedan 1925, 1926, 1927, 1928, 1929, 1931 och 1931 men befriades slutligen från uppdraget 1935. Någon ombyggnad av sågen blev det inte, förmodligen tyckte delägarna att det blev för kostsamt. Ombyggnads-kommittén arbetade också under en ekonomiskt mycket besvärlig tid.

1932 beslutade man att teckna en olycksfallsförsäkring för dem som arbetade med sågning och 1933 höjdes sågpriset för delägare från 40 öre per timme till 50 öre. Den 10 maj 1942 beslöt de närvarande 16 delägarna att sågen skulle upphöra och auktion hållas på sågen och den 13 september samma år utsågs Oscar Olsson i Ringsta att fördela tillgångarna 642,13 på delägarna.

Varje år utsågs en föreståndare för sågen. Arvodet för denna syssla utgjorde t.o.m. 1920 tio kronor per år men höjdes 1921 till femton kronor och 1924 till tjugofem kronor. År 1936 sänktes arvodet till föreståndaren till femton kronor per år och detta stod sedan oförändrat tills sågen upphörde 1942. Föreståndaren skulle fördela sågturer på delägare och icke delägare. Han skulle bokföra antalet sågtimmar, hålla såg, spånklyv och vattenränna i driftsäkert skick, göra småreparationer, driva in avgifter för sågning och spånklyv samt givetvis betala sågens utgifter. Sågen drevs med vattenkraft. En damm hade byggts i Kallstabäcken och en träränna ledde vattnet fram till sågens vattenhjul. All sågning skedde därför under våren när vattenflödet var rikligast.

Följande har varit sågens föreståndare under den tid protokollsboken omfattar: 1915 - 1918 Albert Hemmingsson, Kallsta, 1919 - 1930 Johan Eriksson, Ringsta, 1931 - 1937 Petrus Malm, Kallsta, 1938 - 1941 Oscar Olsson, Ringsta, och slutligen 1942 Olof H Olofsson Kallsta.