Litsboken XXXIV 1984 sid. 122

Kooperativa i Ringsta 50år

av Allan Granström

Första delen av 1930-talet var i flera avseenden en ganska besvärlig tid. Det var smått om arbetstillfällen och därmed hög arbetslöshet. Och de arbeten som fanns betalades i regel dåligt. Lönen för att hugga en kubikmeter kastved var omkring 1,40. En cykel kostade omkring 105 kronor och följaktligen fick man hugga 75 kubikmeter ved för att kunna köpa en cykel. 1933 betalade mejeriet 6½ öre pr kg mjölk sedan frakten avräknats. Och det var på försommaren 1933 som Lits kooperativa förening öppnade butik i Ringsta. Det fanns då privata butiker i Norra Lit och kooperativa blev alltså den fjärde butiken. Med tanke på tidsläget ett vågat beslut.

Det var i den s.k. Hagbergsgården i Ringsta som Litsföreningen hyrde de västra och mellersta rummen. Det västra var störst oc blev därför butikslokal och delvis också lager. Mellersta rummet var för litet men utgjorde ändå både kök, vardagsrum och sovrum för föreståndaren och hans fru. Butikens första föreståndare hade lärt yrket i Konsum, Skorped, och hette Einar Eriksson. Men han titulerades mycket sällan för föreståndaren utan det var kooperatörn eller 'n Einar och butiken avr och förblev koppra.

Redan innan Kooperativa öppnade butik i Ringsta hade en del människor gjort vissa inköp hos Kooperativa i Lit. Bland annat min morfar tog ganska regelbundet, i senare delen av 1920-talet, hästen och körde till Lit och köpte bland annat vetemjöl, kaffe och socker. Kooperativa har bättre kvalité och lägre pris än ortens handlare, minns jag att han motiverade sina inköpsresor, som ibland kombinerades med en tur till Sörefors kvarn för att mala den egna säden.

Varusortimentet i 1930-talets butik skiljer sig ganska markant från dagens. Till slåttern 1933 kunde man i den nyöppnade butiken köpa fabrikstillverkade räfspinnar av hickory, hammerdalsliar, brynen, offerdalsräfsor, knivblad och nitar till slåttermaskinskniven. Dessutom galvaniserad järntråd till försommarens hagastängning eller reparation av äldre gärdsgårdar så att boskapen skulle hålla sig på ägarens marker. Hästskor och hästskosöm ingick också i sortimentet. På trettiotalet fick skogsarbetarna själva hålla sig med verktyg och det gjorde att timmersågar - Sandvik eller Pio - bäverbarkjärn och tolvtumsklovar också fanns att köpa. Allt givetvis tillsammans med livsmedel, snus och tobak.

Av livsmedel är det åtminstone en vara som inte finns numera, nämligen sockertoppen. Den fanns i två storlekar: en mindre som vägde ungefär tre kg och en större på omkring fem kg. Men inte alla köpte hela toppar och då fick man dela dem med en särskild sockerbila. I hemmen klipptes sedan sockret till lämpliga bitar med en speciell sockertång.

På trettiotalet kunde många själva laga sina skor och därför fanns sulläder, becktråd och skopligg att köpa. Ibland också plattläder, av vilket man kunde göra packningar till vattenpumpen bland annat.

Det var få fabriksförpackade varor på trettiotalet och i stort sett alla varor kunde köpas i lös vikt, t.o.m. kaffe, och de blev därmed några ören billigare. Pengar var det smått om. Vissa lösviktsvaror som strösocker och vetemjöl vägdes upp i förväg i butiken, men kunden fick givetvis ändå lösviktspriset. Strösocker och mjöl kom till butiken i hundrakilossäckar och dessa var ganska otympliga att hantera. Det enda hjälpmedel som fanns då var oftast en magasinskärra som man kunde flytta säckarna med.

Snus såldes då nästan uteslutande i lös vikt och kom till butiken i vaxade pappkartonger i form av en kub och innehöll fem kg. Ibland kunde det vara svårt att hålla snuset färskt tills burken var tom, men det kunde man hjälpa upp med en skiva rå potatis. Finsnus kostade på trettiotalet fyra kronor pr kg. Det fanns också en cigarett som hette Turk och var smal som en tretumsspik. Den kostade 17 öre för ett paket om tio.

Vi skall inte glömma den norska steksillen som fanns i lösvikt och i de färgglada femlitershinkarna som skulle "opbevares pa kold sted".

Detta är några minnesbilder från trettiotalets varusortiment i en liten butik. Allt expedierades över disk på den tiden och kunderna hade nästan alltid skrivna notor med sig. Var det fråga om köp av verktyg ville nog kunden oftast vara med. Det var väldigt viktigt att timmersågen hade den rätta klangen, dvs. hårdheten.

Efter några år i Hagbergsgården flyttade butiken till föreningshuset där den fortfarande är kvar. Där fick också föreståndaren och hans fru större bostad, ett rum och kök. Men det väsentligaste var förstås att det blev bättre utrymme för både varor och kunder. Det sista inte minst viktigt på trettiotalet då människor ännu hade tid att prata med varandra. Butiken fungerade som en träffpunkt och kanske var den funktionen lika viktig som varuförmedlarens. Kom någon av de många goda historieberättarna kunde det bli riktigt trångt. Under de mest dramatiska historierna kunde t.o.m. punktligheten själv - kooperatören - stanna upp under sitt arbete med att expediera kundernas beställningar. Det kunde väl någon gång hända att en hustru, som skickat sin man att köpa något som hon omedelbart skulle använda - jäst t.ex. - personligen inställde sig och något härsken till humöret undrade vart karlsloken tagit vägen.

Liksom varusortimentet förändrats väsentligt sedan trettiotalet har också själva butiken ändrats. I samband med att en del av lagret ändrades till butik för många år sedan, togs också betjäningsdisken bort. För att följa med i utvecklingen gjordes butiken om till självbetjäning med utgångskassa.

Borta är säkert också de flesta av trettiotalets historieberättare och det är kanske också ett led i utvecklingen. Antagligen har jäkt och brådska drabbat även kunderna vid Norra Lits enda kvarvarande butik. Men det väsentligaste torde ändå vara att butiken finns kvar.

Allan Granström

Frösön