Litsboken LVI 2007 sid. 110

Landvågen

av Ossian Eriksson

Från början var Landvågen ett hemman som sedan blev delat till två gårdar och tre torp. En bonde med fru ägde en gård, men fick aldrig några egna barn, så de tog en fosterson. När han växte upp fick han, Johan Nilsson, halva delen 1:3, som då var obruten mark. Han byggde ladugården, en stuga, odlade marken, byggde lador och smedja m m och fäbod vid Lundsjön.

Johan Nilsson var en driftig man. Han och hans fru blev föräldrar till fyra döttrar och en son. Innan han lämnade över gården till sonen byggde han sig en "födorådsstuga". Sonen, som hette Nils Johansson, blev bonde i några år, men kom på obestånd och gården kom då i andra händer. En dotter, Karin, och hennes make Henrik Persson blev ägare till torpet 1:6 som var avstyckat från Landvågen 1:3.

Största delen av Landvågen uppköptes av Wifsta Varfs AB. Dottern Brita, gift med Per Johansson, arrenderade WWAB:s gård. Brita och Per Johansson fick fyra barn: Petter, Kristina, Karin, Och John. Endast 17 år gammal var äldste sonen Petter när fadern dog och Brita fick en tung börda att bära men, med hjälp av främst Petter, fortsatte arrendet. När de yngre syskonen växte upp deltog även de i arbetet på gården.

I Lits Hembygdsförenings skriftserie nr 12, 1962, s. 58, kan man läsa om att det under större delen av 1880-talet bedrevs söndagsskola i Landvågen.

Jordbrukaren Henrik Persson, född 1843 (död 1914), och hans hustru Karin Johansdotter, född 1852 (död 1930), som tillsammans fick 6 barn, samlade sina egna barn och jämnåriga kamrater till söndagsskola i sitt hem. Yngste sonen Johannes, född 1883, blev senare både kyrkvärd i Lits församling och flitig försäljare av Litsboken. "Johannes Henriksson, välkänd Litsbo sedan många år, död i Hökbäck den 3 augusti 1958, betygade vid ett tillfälle, att det var från dessa söndagsskolestunder i hemmet han ägde sina mest förblivande andliga intryck".

Jordbrukaren Henrik Persson, född 1843 (död 1914), och hans hustru Karin Johansdotter, född 1852 (död 1930), som tillsammans fick 6 barn, samlade sina egna barn och jämnåriga kamrater till söndagsskola i sitt hem. Yngste sonen Johannes, född 1883, blev senare både kyrkvärd i Lits församling och flitig försäljare av Litsboken. "Johannes Henriksson, välkänd Litsbo sedan många år, död i Hökbäck den 3 augusti 1958, betygade vid ett tillfälle, att det var från dessa söndagsskolestunder i hemmet han ägde sina mest förblivande andliga intryck".

I Lits Hembygdsförenings skriftserie nr. 11, 1960, s. 56 – 58 finns uppgift om att Landvågen haft en aktiv syförening och står som bidragsgivare i Missionsföreningens kassabok vid sju tillfällen under åren 1879 – 1890. Förmodligen var det Karin Johansdotter som hade hand om syföreningskorgen tillsammans med sin syster Brita Johansdotter (mor till Petter, Kristina Karin och John Persson).

Som kuriosa citeras från Ovanstående skriftserie s. 58:

"Det är märkligt att Landvågen, en by med gamla anor, men likväl bland de minsta inom församlingen, stod rustad att ta emot syförening, då kyrkoherde Genberg redan under sitt andra tjänsteår i Lit besökte dem och föreslog missionsarbetets upptagande". Ingen har kunnat säga om verksamheten fortsatte fram genom 1990-talet (1890-talet?), men sannolikt upphörde den.

Även dottern Kristinas lott blev tung. Hennes man, Per Olofsson, dog i spanska sjukan och lämnade fyra barn efter sig.

Britta född 1914 som avled redan 1936 i tbc. Olle född 1916, gift med Elma, bosatta i Uppsala. 4 barn: Bo, Anita, Maud, Ulf. Uno född 1918, gift med Gunborg, bosatta i Partille. 3 barn: Anders, Åke, Mats. Gun född 1920. Fick en dotter, Solveig 1940. Gun avled, som sin syster Britta, i tbc. Då var Solveig i tonåren och hon växte upp hos sin mormor och hennes syskon ="Petters".

Syskonen Persson fortsatte sammanhållningen av familjen livet ut. Som grannar blev de de bästa man kunnat få!

Under familjen Perssons äldre dagar upphörde arrendet av WWAB-gården och sedan köpte de tomten av Wifsta Warfs AB. På denna tomt byggdes därefter en vacker villa samt stall med uthus. Syskonen fick njuta av sin ålderdom i sitt hem och sluta sina dagar i Landvågen. Petter var en riktig hedersman som kunde berätta mycket om hur det var förr, men man frågade ju tyvärr för lite förstås!

Ol' Ers/Ossians/Lars-Olofs (Landvågen 1:3)

År 1925 flyttade Olov Eriksson (min far) med makan Kristina (min Mor), och barnen: Gunhild född 1908, Nils född 1909, Pehr född 1912, Algot född 1914, Thure född 1916, Hjalmar född 1921, Elof född 1922, Ossian född 1924, från Gravbränna till Landvågen 1:3, till en gård som varit mycket vanskött i många år.  

 "Petters" nya tegelvilla sedd från min hemgård med vårt härbre i förgrunden. Bakom härbret skymtar även f d Petters (senare Thures) kornlada som i början av 1980-talet brann ner till grunden.

En bild från min tidigaste barndom: Från vänster Hjalmar f. 1921, Gunhild f. 1908, jag f. 1924 (1 år på bilden), Thure f. 1916 och Elof f. 1922.

 Taken på de flesta uthusen var otäta och mycket arbete måste till innan gården blev i någorlunda skick. De äldre sönerna var ju med och hjälpte till. Äldste sonen, Eric född 1907, dog i januari 1925, samt sonen Hjalmar, född i januari 1918, dog i december samma år endast 11 månader gammal, båda i Spanska sjukan, innan flytten till Landvågen.

Familjen kom senare att utökas med ytterligare en son samt två döttrar. Erik född 1926, Märit född 1928, Maj född 1929.

Med så många barn i byn så blev det beslutat att en lärarinna skulle anställas, men redan efter sex år blev skolan indragen. Den 17 februari 1930 stod att läsa i Östersunds-Posten: "SKOLAN I LANDVÅGEN BLOTT TILLFÄLLIG. SÖ avstyrker besvär av Jonas Persson m.fl. i Landvågen om att man beslutat dra in den mindre folkskolan i Landvågen."

 Allt som allt födde min kära Mor fjorton barn, ett avled redan vid födseln, så tillsammans blev vi tretton syskon att fostra. Vår Mor fick en tung lott i sitt liv. Samma dag som min bror Elof dog 1937, drabbades Far av stroke och 1938 dog han av hjärtinfarkt endast 56 år gammal. Mor blev svårt sjuk i tbc och vårdades på sanatorium i fem år och under den tiden (1941) dog yngste sonen Erik som var 15½ år. I juli 1946 drunknade sonen Nils. Mor fick följa maken och sex barn till graven under sin levnad! I skrivande stund finns endast jag och min yngsta syster Maj kvar i livet av den från början stora syskonskaran…

 Jag, Ossian, och min fru Britta kom att bli fortsättningen på Landvågen 1:3 i drygt 30 år. Fem barn fick vi, en son och fyra döttrar, som i sin tur hittills har gett oss 12 barnbarn och 2 barnbarnsbarn. Sonen Lars-Olof, övertog gården 1980, han är anställd av Vaplans Mekaniska AB. Lars-Olof har tre barn, en son och två döttrar och han är farfar till två sondöttrar 3,5 och drygt 1 månad gamla.

Vyer från min hemgård, ovan: Ladugården, stallbyggnaden. Under: Jordkällaren, kornladan och längst bort i bild sommarladugården.

 "Erik Karls", Landvågen 1:6

Samma år (1925) som Far köpte Landvågen 1:3 köpte min farbror Helmer Landvågen 1:6, men han kom aldrig att bosätta sig där, utan sålde i stället till Erik och Maria Eriksson och 1937 uppsattes en ny stuga. Erik var skogsarbetare och flottare. Tillsammans fick de åtta barn. Äldste sonen, Olle var min "läskamrat". Han blev sedermera en duktig gitarrist och spelade i flera dansband. Yngsta dottern Anita, tvillingsyster till Sten-Åke, äger nu stället och har det som semesterställe. Hon bor i Västerås där hon driver en herrfrisering.

"Backens utmarker" populärt kallad Nisse-våll'n

Backens utmarker blev fäbodar, delvis uppodlade, och såldes till Skönviks AB och Persson i Ånge samt till Petter Persson, det s k Nisse-skiftet. Lars Erikssons änka, Anna, mor till Maria (född Larsson och gift med Erik Eriksson, Landvågen 1:6) bodde i Backens fäbodar, men flyttade till Aspås där jag sedan inackorderades när jag började i 1:a klass.

 Arvtagare efter syskonen Persson var Kristina och Per Olofssons söner: Olle, som fick Nisse-skiftet på sin lott, Uno samt barnbarnet Solveig, boende i Hedesunda utanför Gävle. Olle dog endast några år senare och Nisse-skiftet övertogs av hans äldste son Bo. Bo uppförde en stor maskinverkstad där, men denna såldes när Bo flyttade. Solveig avstyckade en del av Nisse-skiftet där hon, tillsammans med maken Lars, uppfört en sportstuga där familjen vistas så ofta de kan, gärna tillsammans med barnen Patrik och Karin. Solveig är den 6:e generationen i följd som bott på familjegården.

 "Jonas-Pers", Edbergs

Jonas Persson var arrendator av Skönviks AB, men fick sedan köpa en avstyckning. Jonas Persson och hans fru Brita fick fyra söner samt en dotter. Dottern Lydia, gift med Arne Edberg, övertog och renoverade huset och ladugården samt satte upp ett mindre hus på gården tänkt som senare "pensionärsboende". Arne var mycket händig, både när set gällde träarbete och som svetsare. Han dog vid endast 59 års ålder. Lydia bodde sedan i lillstugan. En ny generation Edbergs blev till glädje i byn när sonen Sören med fru Vailitt övertog gården och tillsammans fick fyra barn, två söner och två döttrar.

Fahléns/Kellers

Sören Edberg avstyckade en tomt som bebyggdes av Börje Fahlén med fru Marie Breideby, men fastigheten såldes senare till nuvarande ägare Håkan och Kjerstin Keller.

Karlssons/Kalles/Wilhelmssons

År 1925 kom Johan Erik Karlsson och hans hustru Lisbet till byn med barnen: Artur född 1906, Aina född 1908, Arnold född 1910, Stina född 1913 och Greta född 1916, från Gravbränna.

De två äldsta döttrarna Ester och Agda var då redan gifta och "utflugna".

"Karlsson", som Johan Erik Karlsson kallades, var en styv kolare som hade varit på många olika ställen. Karlsson och Lisbet var "Medelpadingar" från Fränsta. Först bosatte de sig i en fäbodstuga tillhörande Persson i Ånge. När de fick köpa ett ställe byggdes stuga och Ladugård med hjälp av söner och mågar.

Dottern Stina med make Kalle Wilhelmsson övertog stället 1950. De fick tre barn. Kalle jobbade i skogen och var senare på olika byggen som snickare. Som pensionärer flyttade Stina och Kalle till Häradsgården där de fick god vård under återstoden av sina liv. Äldste sonen Sten Wilhelmsson är den nye ägaren på gården. Han har en son och två döttrar.

WifstaVarvsgården/Petters/Thures/Johans

Från år 1959 arrenderade min bror Thure Eriksson WWAB:s-gården i några år (f d "Petters"). Hans fru Karin dog bara tre år senare. Thure och Karin fick två söner och två döttrar, varav yngsta dottern var endast två år när modern dog. Yngste sonen Johan med sambo Berit Lindholm är nya ägare på gården och de har två döttrar tillsammans och Johan har dessutom tre vuxna söner sedan tidigare samt en sondotter, några månader gammal.

 "Petters tegelvilla/Rolands/Hasses, numera Olssons eller Fredriks"

Syskonen Perssons fina tegelvilla har bytt ägare tre gånger senare. Thures son Roland med familj bodde i huset ett antal år och därefter Majs son Hasse Björklund med familj. Numera ägs villan av Fredrik Olsson med fru Petra och de har två små barn.

Byns modernisering

Under åren som gått har mycket blivit ändrat till det bättre i byn jämfört med 1925, mitt födelseår:

1947 drogs ellinjen fram, med gemensamma bykrafter, från Kallkällan över Långan.

1950 Inrättades telefonlinje med Rensbo som växel.

1952 blev det stor glädje när vägen bröts ner till Föllingevägen.

1959 bröts den nya vägen till Kallsta, vilket innebar att vi kom att få skolskjuts till Ringsta. Tidigare gick byns barn skola i Aspås.

Våra barn fick alltså bo hemma under sin skoltid. Själv var jag inackorderad under hela min skoltid. Jag hade det bra, men hemma är ju ändå alltid hemma!

Övre raden från vänster: Märit, Lena, Ingrid, Lars-Olof och Karin. Sittande jag, Ossian. Bredvid mig, Lenas son Simon som är vårt yngsta barnbarn och min fru Britta. Fotot taget i Persåsen 2004.

Ja, sådan blev min beskrivning av hembyn Landvågen när jag på min ålders höst i maj 2007 sitter i Ringsta och samlar mina tankar medan jag ännu är "någorlunda klar i huvudet".