Det här är en väldigt lång artikel, så det kommer att ta tid innan jag skrivit in hela. Jag har ju en hel del annat jag måste göra också. Det är kanske några som vill börja läsa den, därför lägger jag upp texten en bit i taget. För att ni ska hålla reda på hur mycket ni hunnit läsa lägger jag tills vidare in en skiljelinje mellan styckena.
Den här artikeln handlar mer om Litsbygden i allmänhet än om Norra Lit. Eftersom förhållandena troligtvis var de samma i hela området tycker jag att den platsar här.
Litsboken 1964 XIV sid. 14
Missväxt och nödår
Av WILLE OLSSON
All den nöd, de umbäranden och det elände, som våra förfäder måste uppleva, eller förorsakade dem en för tidig död, kunna vi ej med den livligaste fantasi föreställa oss.
Det är med vemod man tänker på dem, när man i en och annan urkund hittar smärre anteckningar, där man mellan raderna kan tänka sig den tragiska, för att ej säga fasansfulla tillvaro de flesta människorna finge utstå i avsaknad av: Förvärvskällor, bostäder, kläder, föda, utsatta för sjukdomar, farsoter, bristande sjukvård och medmänniskors barmhärtighet, ovetande om våra tiders kommunikationer och socialvård, tider som då till och med den allmoge som betraktades som burgen, måste lida nöd, blev för den fattige ett livets inferno.
Äger man själv en känsla av medlidsamhet, kommer vid tanken på dessa olyckliga förfäder en skamkänsla över oss själva och den kräsna tillvaro som nutiden ger oss och som dessa förfäder ej ens kunde drömma sig till.
I gamla kyrkoböcker har prästerna ofta gjort randanmärkningar över avlidna personer såsom: "Dog mycket fattig", eller "Dog utfattig".
Därför kan det för att ge oss en tankeställare vara på sin plats, att genom följande anteckningar och bidrag, taga del av allt lidande, nöd och elände, som missväxtåren förorsakat.
Nöd- och missväxtårens antal har varit så många, att de goda åren knappast förmått uppväga dem.
När något gynnsammare år inträffat, har erfarenheten och självbevarelsedriften gjort, att den största sparsamhet även då iakttagits. Ansvarskänslan för frö till utsäde, låg som en tryckande mara över allmogen, medan spannmålen som föda kom i andra hand och fick bli som ett bidrag till vad man av animalisk föda kunde skaffa från skog och sjö.
Orsaken till alla dessa nödår var, dels den på höstarna ofta tidigt kommande frosten, innan de frostförande myrmarkerna utdikats, dels de på vissa trakter i landet, där svåra översvämningar, genom ihållande regn förstört grödan. Dessutom bidrog inte minst de förödande krigen, som vi lyckligtvis de sista 150-åren varit förskonade från.
Om man till att börja med går 400 år tillbaka i tiden, eller till 1560-talet, under nordiska sjuårskriget, finner man som anmärkning, att Lit då fullständigt frosthärjades och fördenskull förklarades skattefritt. I kammararkivet har påträffats en skrivelse från Henrik Petri, kyrkoherde i Lit 1566 – 1600, av följande bygdehistoriskt innehåll:
"Den kristl. församlingens välbetrodde och förordinerade herde i Lits prästgäll bekänner jag Henrik och gör veterligt med denna min egen handskrift att anno 1568 blev all säd uti hela mitt gäll av frost platt fördärvad, haver fördenskull vår landsfogde på Kungl Maj:ts vägnar efterlåtit skatten i Lits, Häggenås och Föllinge socknar." (Källa: Fornvårdaren IV. sid. 153)
Nöden gjorde att myndigheterna till och med kunde tillåta olag jag. Sålunda heter det: "För att i någon mån lätta Jämtarnas försörjningsbekymmer, beviljas dem rätt att under 8 dagar ränna efter älg." (Källa: Jämtlands och Härjedalens hist. del 2 sid. 144)
Detta att "ränna efter älg" var en jakt under vårvintern då snön låg djup och det var hård skare, då älgen var ett lätt byte för dem som kunde ränna skidor.
Det hade rått goda år under den svenska ockupationen. År 1565 uppbars i kronotionde 1 280 tunnor åren 1566 – 67 något mindre, 1568 endast 966 t:r för att 1570 ytterligare sjunka till 904 tunnor. (Källa: Jämtland och Härjedalens hist. del 2 sid. 144)
Första hälften av 1600-talet började med ett nödår. Lars Larsson nämner i "Te byn i Levång", att våren 1602 fingo jämtarna i Levanger avhämta 1 000 tunnor frökorn som danska regeringen ditsänt, emedan 1601 varit ett hårdår, och att vi kunna tänka oss att jämtarna gjorde resan med lätt hjärta.
Under det att trettioåriga kriget pågick och landet var ekonomiskt utarmat, finnes antecknat, att de närmaste åren efter Gustaf II Adolfs död vid Lytzen, eller 1633 – 34, "var ett förfärligt oår". I Jämtland hade 256 gårdar av 1 650 (alltså 15 ¼ procent) över huvud ingen "avling fått och kan ingen tionde ge." Enligt samma källa var även 1539 – 40 under Banérs och Torstenssons fälttåg, "ett förfärligt oår"; bland annat så var det i Lit 42 gårdar som voro så utarmade, att de ingen skatt kunde betala och så gott som alla bönderna måste baka "barkebröd". (Källa: Bull: Jämtland och Norge)
Åren 1695 – 1696 betecknas även som missväxtår.
Gust. Rydstedt nämner i Häggenås hembygdsbok: År 1697 som det "Stora svartåret, då sommaren nästan uteblev." De närmast derpå följande åren blevo ej bättre.
Ur Jämten 1962 Margret Häggström citeras:
"Som bonde i Svedje 2 hade Per Ersson sitt goda levebröd. Värre var det för hans son och sonson. Sonen Sven Persson flyttade efter gifte 1690 med Barbro Biörsdotter från Västeråsen 2 (Påhlåsen Åsen) i Fors som "en behållen man" till ena hälvten av det svårskötta kronohemmanet Handog 3 i Lit, då ödehemman och alldeles förfallet.
Samtidigt med arrendet åtog sig Sven sexmannens ofta både besvärliga som tidsödande värv. Vid nästa syn, som hölls 1696 yttrades: "Swen Persson hade om sina flijtigheet godt loford och – – – kommer allenast att häfta för 17 Rdr 22. 8. Smt. ehuruwähl, att wid hans anträde hemmanet hade legat öde, sina utlagor hade han ock richtigt betalt så at han för innewarande åhr allenast resterade 10 Rdr. Smt. dock wore han för Säderkorn och foder förledet åhr mycket skylldig, i åhr så wähl som i fiohl wore Säden hans honom affrusen."
Året 1698 – ett av de största nödåren – och 1705 år rapporterna ännu dystrare, – och 1704 rapporterar domboken: "Swen Persson – – – fans och obeqväm hemmanet förestå – – – helst han nu är Dragoun, – Enda existensmöjligheten för honom."
I Gustaf Schröders arbeten inhämtas följande:
I Värmlands skogsbygder (finnmarken) "var den förskräckliga hungersnöden åren 1696 – 1698 så stor att den bortsopade hela hushåll och då sägnen förtäljer, att föräldrarna åto barnens lik, liksom barnen föräldrarnas."
Missväxtåren i början av 1700-talet berodde mestadels på torka. Sålunda behövde kornet år 1793 ej skylas, det var så torrt att det kunde "ladas" direkt efter skörden samt att sommaren 1705 var älven så uppgrundad att man gick torrskodd från norra älvstranden nedanför västra Söre, ut till den sandör som finnes i älvens mitt och som vid lågvatten i regel var synlig. (Källa: Fale Burmans "Anteckningar om Jämtland.")
Magister Göran Wallin, son till biskopen i Härnösand, född 1686, död som biskop i Göteborgs stift 1760. gör som mag. i Uppsala, år 1708 en resa genom bl.a. Jämtland och lägger därvid märke till "en stor missväxt, som nästan årligen sker, dels av Frost, dels av ohura, som serdeles de af Fjellen kommande rottor eller så kallade lämlar."
Under Karl XII regering utarmades landet dels genom krigen 1700 – 1719, på såväl livsförnödenheter som kontanta medel, då nödmynten måste tillgripas, dels genom att det bästa av den manliga befolkningen kraftigt decimerades.
De tusentals människor som nödåren 1696 – 1698 bortsopades var dock ringa emot den hungersnöd med åtföljande pest som åren 1710 – 1711 åstadkom.
Enligt den franske ministern Campredon, skulle Sverige från 1700 till 1717, förlorat genom krig 300.000 och genom svällt och pest 800.000 eller tillsammans 1.100.000 innevånare.
Folkmängden beräknades år 1716 till endast 535.548 personer utom adel och tjänstemän, om dessa uppgifter vore tillförlitliga, skulle sålunda hela Sveriges befolkning vid slutet av Karl XII regering, uppgått till endast omkring 600.000 alltså hade hunger, krig och pest tagit cirka 2/3 av landets befolkning.
I ett radioföredrag vårfrudagen 1946, meddelade professor Henschen bl.a. om dödligheten vid mitten av 1700-talet, att den alltid ökade med de dåliga skördarna. En missväxt kunde t.ex. öka normalt från 10.000 döda pr år till 15.000. Men det kunde bättra sig lika häpnadsväckande fort.
Det var missväxtåren som föranledde myndigheter och allmoge att under 1700-talets senare del anordna de s.k. sockenmagasinen, d.v.s. spannmålsförråd av fröbart korn, där lån till utsäde kunde erhållas när ett eller flera missväxtår inträffade.
Lits första spannmålsmagasin anlades i början av 1700-talet. Det visade sig mycket värdefullt under de kommande nödåren. Det första missväxtåret efter inrättandet av sockenmagasinet, kom 1874, ty i "Fale Bures" anteckningar heter det: "1784 frös kornet då det höll på att gå i ax, natten mot den 12 aug. på Lits Prestgård, – i allmänhet var där vi Elfven frostigt."
Nästa stora missväxtår inträffade 1812. Då visade sig sockenmagasinet ej vara tillräcklig, ty våren 1813 måste lånen ransoneras till endast 5½ kappar (=½spann =1/8 tunna.) pr låntagare, delägarantalet var 82, men låntagarna uppgingo till 136; om flera låneansökningar förelåg uppgives ej, endast att "ingen behållning" längre fanns i magasinet.
Enligt Carl Emil Eriksson Litstam var det år 1812 en åkerbit ovanför J. Eds villa (Uddero) Södra Söre, enda platsen i Lit som gav frökorn.
Därpå följde några gynnsamma år; men 1818 blev det åter ett missväxtår och 1821 ett ännu värre. Detta föranledde myndigheterna att ålägga socknarna anordnande av de s.k. Distriktsmagasinen, vilket visade sig välbehövligt genom de många återkommande nödåren under 1830-talet.
------------------------------------------------------------------------------
Ur prästen Per Gerdlunds "Sockenbeskrivningar från Jämtland och Härjedalen", må här anföras följande korta utdrag: "1812 nätterna mot den 21, 22 och 23 Aug. som till betydlig del skadade, i synnerhet ärter och potäter, jämväl ock kornet på flera ställen. – – – Missväxt på säd torde böra påräknas minst hvart tredje år. – – – 1812 års missväxt utblottade landet både på penningar och reela effekter; och 2:ne sedermera inträffade svaga år hafva försatt mängden, åtminstone af denna socknens allmoge i knappaste omständigheter." Ännu svårare härjade frosten i Kyrkås socken, som är belägen "i en af kärr och myrar upfyldt tackt" – och ej har älvens skydd.
Kyrkoherden förordar utdikning av vattensjuka marker och åberopar i främsta rummet landsfiskalen Grunden, som exempel, vilken efter utflyttning av sitt inköpta hemman (Klösta nr 1 Klöstanäs), ej allenast upptagit en betydlig sträcka ny åker, utan ock genom dikning och rothuggning börjat odla en "betydlig myrtrackt".
Han framhåller också, kyrkovärden Anders Andersson i Söre, provincialmedicus Per Rissler (Klösta nr. 5 nuvarande skolgården), bonden Anders Månsson i Korsta och klockaren Nils Westberg, på sitt torp i Korsta, "som alla gjort vackra odlingar."
Ett besynnerligt år var 1816, då januari och februari voro milda, men formlig vinterköld rådde sedan under icke blott våren, utan hela sommaren. I juni snöade det nästan över allt och i juli och augusti isbelades många smärre vattendrag och insjöar. De följande månaderna voro också kalla, men december var åter ovanligt mild. Egendomligt nog är att detta år ej upptagits som missväxt eller nödår.
År 1831 blev ett torkans år liknande året 1705. Enligt förre häradsdomaren Hans Enocksson, Sörefors, var älven då så uppgrundad att det gick att med häst och kärra färdas på den torra älvbottnen mellan Handog och Brevågsöarna.
Efter flertalet svagår under 1830-talet, omnämnes inga sådana förrän år 1849. Per Eriksson, Åsen, född 1820 och som avled nära 101 år gammal år 1921, betecknade året 1849 som det värsta svagåret under hans levnad.
Ur Albert Segerstedts arbete om finnbefolkningen i mellersta Sverige och sydöstra Norge, (manuskript i Kungl Vitterhetsakademiens arkiv) citeras: "Förutom 1849 så var även 1851 och 1852 lika med 1867; ty då frös grödan bort nästan över allt i finnskogarna." Folket fick livnära sig på vatten och mjöl och även utblanda det senare med bär, syrgräs och bark. Enligt samma källa dog där en gammal gumma nödåret 1812, av hunger och under den påföljande våren livnärde sig folket en längre tid med litet mjölk och ungt sälglöv.
Vid storskiftet 1848 – 1849 tillkom ett servitut, som ännu kvarstår, gällande för vissa åboar inom Gravbränna och som tillåter dem rätt till: "Talltimmerskogen å ägofiguren No 692 såsom oumbärlig för alla särskildt fördelar".
Detta gällde dem som vid storskiftet ej tilldelats någon "Tallskog" och sålunda hade rätt till att å nämnda figur tillgodogöra sig husbehovsvirke och därmed också furans savbark för brödbehov vid nödtider.
"Hungertallar = Brödtallar" kallades tallar som blivit utsatta för savbarkstäkt, (i regel avverkades tallarna som barkavskavats).
Per N. Jonsson, Bye, omtalar att han omkring år 1926, på prästskogen i Vemdalen – utskiftet – såg flera sådana hungertallar. De ortsbor som voro med talade om, att de gamla barkskadorna de sågo, voro sentida vittnen om nödår.
Man kunde också för ett 50-tal år sedan påträffa skogsfoderlador som minde om hungertallar, därigenom att dessa intimrats i ladans väggar och röjde sig genom sina karaktäristiska ringmärken.
Nödtiderna skapade många händelser och problem, här följer några utdrag ur en artikel i Svenska Dagbladet den 11/9 1960 av Alf Åberg. "En sommar utan nåd." "Nödåren föranledde till att redan på 1840-talet hade emigrationens förtrupper ställt färden västerut. Den stora landsomfattande emigrationen började först under 1860-talet och att motiven för denna senare utvandring inte längre var av politiska eller religiösa utan av Ekonomiska; det var unga människor som gav sig åstad för att få egen jord att odla.
Efter 1868 års missväxt ökade emigrationen våldsamt. Det var landsbygdens växande och svältande jordproletariat som nu bröt upp från drängkamrar och backstugor. Den avtog dock under de goda åren på 1870-talet för att sedan stiga brant i höjden under det svåra missväxtåret 1887. Den torra sommaren 1868 gav sålunda impulsen till folkminskningen på landsbygden och den stora folkavtappningen från vårt land – så stor verkan kunde en missväxt få för hundra år sedan.
Myndigheterna kunde bara maktlösa bevittna fattigfolkets avfärd. Landshövdingarna klagade över att jordbrukets arbetare "i stor mängd överger fädernejorden för att i främmande land söka sin utkomst, därvid medtagande alla de pengar och tillgångar, det kunde lyckas dem att på ett eller annat sätt hopsamla, men kvarlämna i djupt armod hustrur och barn, vilka sålunda falla kommunernas fattigvård till last."
Vad gagnade det att bonderiksdagsmännen det året krävde att staten skulle ingripa och förbjuda emigrationen? Flykten från landsbygden hade börjat. Det var så få band som höll kvar de fattigare samhällsklasserna vid jorden – – – ett knyte eller en kista räckte till att rymma alla deras ägodelar vid den sista flyttningen.
Tiggarvandringarna fick en nästan lavinartad omfattning efter 1867 års missväxt. – Hela familjer kunde delta i vandringen och barnen fick tidigt lära sig god tiggarsed, så att de inte förargade någon; ta reda på tiggarkrubban, när de kom till en by, så att de visste var de skulle ligga på natten; stå länge tyst vid dörren i varje stuga, innan de kom fram med sitt ärende; hålla upp mjölpåsen och hålla den utspänd för att ta emot de sedvanliga två ösorna (skedarna) mjöl; stanna och vänta helt tyst, om man fick bröd eller något annat också; slutligen tacka ödmjukt nigande eller bugande."
Så kom det omtalade 1860-talet.
Hur var förhållandena i Lit under 1860-talets nödtid? Det kan med fog påstås att hela 1860-talet var en enda lång pinande nödtid. Visserligen gav åren 1861, 1863 och 1869 i det närmaste normala skördar, men dessa var ett intet emot alla de andra årens missväxter.
Redan år 1864 blev ett hårt år missväxtår, ty våren 1865 blevo de flesta nödiga att låna frösäd från de upprättade magasinen… 1865 blev ändå sämre ty då måste föreståndaren för distriktsmagasinet anhålla om nåd för låntagarna, att dessa skulle få anstånd med återgälden ett år, "genom i orten övergången missväxt." Sedan möttes de av åren 1966 och 1867 som framstår i en andra och tredje generation som ett dystert minne inom bygderna i Lit. Förhållandena före, under och närmast efter detta hemsökelsens år skulle ännu i våra dagar gott kunna anlitas som en nyttig måttstock på nu rådande levnadsstandard, då knot och missnöje vilja fördystra samlevnaden. Bland våra far- och morföräldrar hette det gärna: "Minns du sextiosju?" eller: "Nej det är så inte på långt när så svårt som på sextiotalet", och så kunde man lugna sig och resignera inför kommande svårigheter.
Hur var det då på "sextiosju?" Ett försök till belysande härav medels en begränsad sammanställning av gjorda stämmoprotokoll samt ortspress och tidskriftartiklar göres härmed.
Att döma av de gamlas berättelser måtte vintern 1866 – 1867 varit ovanligt snörik. Den var därjämte ovanligt lång. Det har påträffats anteckningar om att man så sent som den 23 maj på isen färdades över Litsälven mitt för kyrkan, där älven under vanliga förhållanden brukat bryta upp, åtminstone vid södra stranden, redan i början av april. Byomssjön låg isbelagd ännu utöver midsommar.
Förre häradsdomaren Hans Enoksson, Sörefors, född 1844 berättade: Då han 1867 exercerade på Frösö läger, kunde man på midsommarafton den 24/6 gå isen på Åssjön d.v.s. från Frösön till Ås, samma dag harvade en Frösöbo sin åker ute på Frösön men yrsnön fyllde harven som var av trä så att den såg ut som en släpa. Vid månadsskiftet maj-juni kom vårlossningen och då med ovanlig kraft. Följden blev att vårfloden blev mycket hög i Hårkan och Indalsälven och dess biflöden. På sju dagar var Litsälven isfri. Det gick som genom ett trollslag. Vattenmassor bröto fram över allt. Åar och bäckar översvämmade och sjöliknande vattensamlingar bildades över åkrar och gärden, vattnet i älven steg så högt att man vid gamla Litsbron kunde komma fram under den endast genom att lägga sig ned i båten och så att säga krypa under brodäcket och likväl var den byggd på särdeles högt pålvirke.
Där Prästlägdsbäcken passerade vägen till kyrkan, nedanför de östra kyrkstallarna, vid den s.k. Bäckbron, steg vattnet så högt att man måste bygga höga spångar, för att folk skulle kunna komma fram. Sådant hade ej hänt i mannaminne.
Vid den s.k. Högbron över Hårkan vid Högfors efter vägen Lit – Häggenås hade under högvattnet sju à åtta man jämt göra med att köra jord och sten till det mitt under bron befintliga "karet", vars fyllning av det starka vågsvallet och strömdraget skjöljdes undan. Träd och buskar sletos loss och drogos ned i vattenvirvlarna. Båthus och lägre belägna hölador dansade runt utför Hårkan och Indalsälven.
Den fördröjda våren och de vattendränkta markerna försenade vårsådden i hög grad, enligt anteckningar en hel månad. En del bönder, som hade sina åkrar högt belägna, synes i regel ha slutfört sådden vid midsommartiden, men för många drog det ut till juni månads slut. En tid av värme följde, men den var alltför kort för att hinna bringa det sådda till mognad. Höskörden blev relativt god, men åkrarna stodo gröna eller halvmogna, när nattfrosten begynte smyga sig fram över de oftast dåligt köldskyddade markerna. Dräneringen var dålig. Vattensjuka myrar och moras trängde litet varstans in på böndernas odlingar och här och var kunde ett köldförande kallkälldrag bryta fram mellan ängarna.
Alltnog; det hela samverkade till att föranleda ett missväxtår och en nödtid, som kan jämföras med hemsökelserna av denna art i början av 1700-talet. De stränga vintrarna ökade nöden. Vintern 1868 ståtar med alla tiders köldrekord för Norrland med termometerstånd ner till -53 grader på vissa platser. Missväxten 1867 blev så mycket ödesdigrare, som den föregåtts av en rad svagår. Frostperioden inleddes redan 1862. År 1867 var faktiskt det sjette i följd och blev naturliga nog det till sina följder svåraste. I början av september år 1865 inträffade en förhärjande nattfrost, nätterna mellan den 2 – 3 och 3 – 4 blevo tillintetgörande.
------------------------------------------------------------------------------
Omedelbart efter dessa frostnätter stod ofärden klar för såväl de styrande, som dem som drabbats av densamma. Dåvarande Landshövding Lagerkrantz, som klart insåg katastrofens allvar, gick genast i författning om vidtagande av hjälpåtgärder. Redan den 30 september var en anbefald inventering av frostskadornas omfattning genomförd. Vad Lit angår visade den sig ha gått lika hårdhänt fram över hela socknen. Endast gårdar med högre belägna marker kunde ha en och annan åkerteg relativt oskadad. Inventeringen gav vid handen, att bristen på frösäd till kommande sådd utgjorde 1 800 kubikfot eller 486 hektoliter efter nutida mått. Socknens behov av matkorn uppskattades till 2 700 kbf. Vidare rapporterades, att potatisen blivit otillräcklig och i regel dålig.
Efter företagen utredning befanns icke mindre än 283 hushåll vara i omedelbart behov av undsättning. För livsmedels anskaffande ansågs dock 185 kunna vara hjälpta, om de finge låna tillhopa 4 500 kbf. korn att sedermera återgälda. Dock ansågs 334 personer, fördelade på 98 hushåll, vara i sådan belägenhet, att de få sitt korn utan återbetalningsskyldighet. I detta fall erfordrades 1 002 kbf. eller 3 kbf. pr person. Man var dock allmänt på det klara med att detta var otillräckligt, men det befarades att tillgångarna ej medgåvo en större tilldelning.
En nödhjälpskommitté tillsattes, som fick till uppgift att ordna den planerade nödhjälpen så raskt som det kunde ske. Kommittén blev snart omkristnad till Arbetskommittén, då det även gällde att skaffa arbete åt den arbetsföra befolkningen.
Redan den 15 oktober samma år fattades beslut om att inköpa 400 tunnor korn. Stämmans dåvarande ordförande, hemmansägaren Erik Eriksson i Hölje, "i'n Erik e Höle", fick i uppdrag att från "sjökusten", varmed torde närmast ha avsetts Sundsvall, inköpa till så billigt pris som möjligt partiet i fråga. Köp avslutades med en handlande Aug. Sundberg i Sundsvall, om 400 tunnor 2-radigt korn i vikt 12½ lisspund pr tunna. Inberäknat resekostnader och växelränta kostade detta korn 13 kronor och 32 öre pr tunna, vartill kom fraktkostnader hit upp till Lit.
Rörande dessa har dock ej några anteckningar stått till buds.
Länsstyrelsen hade 1865 för hela länets behov hos Kgl. Maj:ts anhållit om lån av 150 000 kronor utan ränta, men med återbetalningsskyldighet med 1/3 vardera åren 1867 – 68 – 69. Av dessa medel hade föreslagits, att Lit skulle få låna 4 500 kronor. Stämman beslöt att antaga detta erbjudande och att ikläda sig gemensam borgen härför. Dåvarande kyrkoherden Olof Blix, handlanden Lars Lithander och "Erik i Hölje" fick i uppdrag att å kommunens vägnar teckna denna borgen.
Länsstyrelsen hade därjämte uppgjort med Kronan om leverans av linne och yllevävnader samt strumpor. Erforderlig materiel utdelas genom Arbetskommitténs försorg bland de mindre bemedlade, till dem, som hade svårt att anskaffa penningar till nödiga spannmålsinköp. Mottagarna hade att mot ersättning i pengar eller in natura spinna, väva eller sticka efter bästa förmåga år Armén. Personer som voro ombetrodda att utdela materielen och insamla de färdiga produkterna, kunde betyga, att det var stora partier linne- och ylleväv, vadmal och strumpor, som från socknen inlevererades till Kronan.
Så kom året 1867.
På den tiden, medan man ännu var i avsaknad av järnvägar hit upp, blev ett sådant missväxtens år som 1867 ett riktigt svältens år. För att skaffa mat till de hungrande hade man att från Sundsvall, Levanger eller Trondjem, som det då hette, skjutsa de förnödenheter som tarvades och detta gjorde brödkakan varken större eller billigare. Nöd blev rådande mer eller mindre över allt inom socknen. Ingen litsbo torde helt ha undgått nödtidens dagliga oro för mat till ej blott folk utan även fä, – och de fattiga, som ärligt strävade att försörja sig genom arbete och den nödhjälp, som bestods, bjöds umbäranden, om vilkas art vi näppeligen kunna göra oss ett rätt begrepp. De, som till följd av arbetsbrist eller andra omständigheter voro urståndsatta att försörja sig, blevo av myndigheterna hänvisade till de mera välbärgade bondehemmen, där de skulle ha mat och husrum, oavsett om där fanns arbete eller ej och där de sällan kunde se sig välkomna och där det måhända redan rådde brist. I de fall, då man hade hjälpligt husrum själv och arbete erbjöd sig hos någon granne, kunde far eller mor, ibland ett eller flera av de arbetsvuxna barnen gå "borta för maten", då det var föreskrivet, att man skulle lämna de arbetande en kaka bröd eller motsvarande mjölk med dem hem till barn eller orkeslösa. Ibland lämnades någon kontant ersättning.
Bristen på matvaror gjorde dem dyra och svåråtkomliga. Ett skålpund ryskt grovrågmjöl betalades med 16 öre, vilket motsvarade en kvinnas vanliga daglön, från västra Jämtland berättas, att man från Norge, varest förhållandena voro om möjligt värre, blev bjuden en unghäst för "en skeppe biggmel" d.v.s. "en unghäst för ett lisspund kornmjöl" (ca 8½ kg.) En präst från Hammerdal berättar, hurusom han fått bevittna, att man i ett hem i socknen ej hade annat att stilla barnens hunger med än en träkopp med tunn vattenvälling och hurusom det nogsamt hölls reda på, vilkens tur det var att slicka koppen efter avslutad måltid. Man kunde få se, hur mor fördelade kornmjölsgröten, kokad på vatten, på tefat, med en liten mjölktår på, till husets hungrande munnar. Ibland måste mjölken ersättas med messmörsvatten eller en halstrad sillbit.
Det har sagts att spannmålen eller det färdiga mjölet skulle skjutsas efter häst den långa och tidsödande vägen från Sundsvall eller från orter vid Trondhjemsfjorden. Det är antecknat från Västeråsarna (Norra Lit), att två torpare från bygden för att undvika den fördyring av varan som dessa frakter medförde, drogo med var sin kälke ned till Sundsvall och där hämtade det tilldelade mjölet och sedan drogo det hit upp till sina väntande anhöriga. Att en sådan resa ej var någon sinekur, förstår man nog, då vägarna den tiden på många ställen voro nästan ofarbara.
Nödförhållandena gjorde, att man försökte reda sig med det minsta möjliga av den dyra och ofta svåranskaffade spannmålsvaran. Man gjorde såsom de gamla gjort, då de under sådana hårda tider varit hemsökta av hungersnöd; Man tog sin tillflykt till nödbrödet. Ingredienserna till detta nödbröd bestod av olika surrogater bl.a.:
Grå renlav (Cladónia rangiferina) vanligen kallad vitmossa.
Den förekommerhär vanligast på mossar och användes förr som nödfoder samt till nödbröd och brännvinsbränning.
Olga Pettersson, Mo, född den 12/4 1884 berättar, att hon söder om Lungretjärn påträffat störar nedstuckna i mossen i små rundlar. Någon tid senare fick hon av Olof Sjöberg, Skjör, reda på, att det var lämningar efter renlavstackar. Han omtalade att vid insamlingen stuckos störar ned i små rundlar, som sedan fylldes och trampades väl ihop. På vintern hämtades stackarna hem. Stacken var då genomfrusen och lades hel på lasset. Störarna voro fastfrusna varför de höggos av och följde med stacken. Enär tillgången på "vitmossan" här var ringa gjordes stackarna små, ungefär som en smörbytta eller en mindre så. De frusna stackklumparna voro tunga att lasta på varför detta också var en anledning till att begränsa storleken. Per N. Jonsson, Bye, har i Härjedalen sett renlavstackar, bara för något tiotal år sedan. Stackarna voro där större och ej alldeles runda. Den torkade renlaven förmaldes, sedan den dessförinnan underkastats någon sorts lutning och urvattning; men man mådde ej väl av den. Försök gjordes med björkbark, men många klagade att den förorsakade "magabrånån", och den övergavs. En del lavar försöktes, islandslav m.fl. Ett ödesdigert misstag begicks, då man, kanske för färgens skull föredrog den vita granlaven, Vanlig skägglav (Usnia dasypóa) allmän i Skåne och Norrland gulgröngrå. Laven torkades och maldes, blandades med mjöl av fruset korn. Brödet blev dåligt, de visade sig också vara giftig och utövade en formlig sprängverkan, då den kommit under påverkan av magens safter. Den torde också ha förorsakat åtskilliga dödsfall. Olga Pettersson berättar, att landshövding Asplund propagerade för att folket skulle använda denna lav till nödbröd. Han erhöll därför ök- eller ärenamnet "Lavlund" och karikerades med en lavtuss i munnen.
Islandslav (Cetrária islàndica), ej att som skett i våra bygder, förväxla med lunglaven. Den växer på marken bland mossa, på tallhedar och hällmarker m.m. Laven är näringsrik och har förr varit flitigt använd under nödår. Häromkring förekommer den sparsamt, den har knappast använts i Lits socken. Islandslaven är en god färglav, den har också använts i folkmedicinen.
Lunglav (Lobária pulmonária) Skåne – Norrland, avtagande norrut. Växer vanligast på sälg och gran ("älänävrä"). Användes förr i folkmedicinen mot lungsjukdomar samt vid hemfärgning av tyger.
Savbark av furan var nog det viktigaste brödtillskottet under nödår och gav det bästa resultatet. Den fanns i tillräcklig mängd och var jämförelsevis lätt att insamla och tillreda. I savtiden fälldes lämpligt stora, kvistrena och barksläta furor. Med ungefär en alns mellanrum gjordes ringar i barken runt stammen, varefter man med ett för ändamålet lämpat verktyg, i trädets längdriktning frigjorde barken i smala remsor. Sedan ytterbarken avlägsnats, måste den, för att man skulle få bort något av den beska kådsmaken urvattnas, (vassdras") innan den hässjades. Barkhässjorna voro tunna och magra jämfört med höhässjor och det blev ett ordstäv, att magra hästar och kor sades se ut som en "barkhässja". Mindre partier kunde bredas på smärre lavar, som ställdes att torka på stugans torkåsar. När barken var fullt torr, fördes den till kvarnen för malning, den var ganska lättmalen och de gamla bäckkvarnarna som arbetade tungt när riktigt spannmål förmaldes, sades då av någon spjuver låta; "korneårgången-korneårgången" (läses långsamt), men när barken maldes, gick kvarnen lätt och farten blev större, då blev ljudet översatt till; "bärä bärrshän bärä bärrshän" (läses hastigt=bara barken). Vid förmalning av det värdefulla kornet begagnade man sig i dessa nödtider av handkvarnen där hemma. Det var då största utsikten till att kunna tillvarataga varje gnutta av mjölet. Barkmjölet vattendrogs på samma sätt som skett under senare tid med potatismjölet. Vattnet byttes flera gånger under omrörning, ju omsorgsfullare det förfors, dess vitare och finare blev mjölet.
Efter vattningsproceduren torkades det på nytt, varefter det var färdigt för användning. Efter råd och lägenhet tillsatte man kornmjöl, kokade gröt och bakade bröd och åt – och "skräppte" (skröt) över sitt fina, vita bröd. Man hade mjöl av olika finhetsgrad och skilde mellan dem noga. Det fina var för helgdagsbruk, - eller kalas. Det berättas om en pojke, som gjort en grannkvinna en tjänst, att han blev högtidligen inbjuden att få smaka en bit bröd "av finmjölet". Rektor Gudmundssons moder, som var en mycket anlitad tunnbrödsbagerska, född 1838, kunde berätta att det blev en "fala fröjn i'n deg ta bärkmjölän å svår te kavel å grääd". Kådsmaken var också svår att att helt avlägsna; husmödrar likt, skröt man gärna för varandra över hur fint bröd man åstadkommit. Nöden grinade dock gärna bakom ett till synes belåtet leende.
------------------------------------------------------------------------------
Nya åtgärder måste vidtagas, ty nöden steg.
Den 18 november 1867 utfärdade landshövding Asplund en ny cirkulärskrivelse till länets kommuner, i vilken till en början erinras om att – – – "bristen på livsmedel är större, än vad man vid skördens början hade skäl antaga." bland de åtgärder, som länsstyrelsen vidtog, må nämnas, att den hos Kungl.Maj;ts utverkade och erhöll för Jämtlands län ett lån på 180 000 kronor med återbetalningsskyldighet och 20 000 kronor utan sådan skyldighet. Dessa senare medel voro avsedda att användas som understöd till dem, som ej ansågos hava möjlighet att återgälda, vad de kunde komma att erhålla i lån. Det nämnes i cirkuläret, att de nordligaste länen voro ännu mera nödställda, vadan jämtlänningarna anmodas för sig utverka endast det mest nödvändiga och oundgängliga. Lits socken erhöll räntefritt lån av 8 000 kronor av statsmedel och 4 000 kronor från Jämtlands läns landsting.
Cirkuläret talar om de överdrivet höga spannmålspriser, som voro rådande och som avskräckte från vidare inköp av spannmål tills vidare. Det manas därför till att fortfarande anlita nödbrödsämnen. Härvid förordas på nytt den utmärkta islandslaven, men som den var rätt svåråtkomlig och ej förekom i större mängder, anbefalldes ärtris och, märkvärdigt nog, även "den gråa granlaven" som torde vara samma art som den förut nämnda "vitlav" och som visat sig verkligt skadlig och bland allmogen gick under namnet "spränglav". Länets länsmän fingo i uppdrag att inom respektive distrikt instruera allmogen i sättet att tillreda de förordade nödbrödsämnena, sedan de själva inhämtat nödig insikt därom.
Beträffande Gråärtris, berättar Ingeborg Olosson, född den 26/2 1845, död den 6/10 1935, att gråärtriset torkades, maldes och blandades i bröddegen. Hon hade varit med om att baka sådant bröd och uppgav att det var hälsosamt.
Ur ett cirkulär daterat Östersund den 21 Dec. 1867 från "Undsättningskommittén, till Jemtlands läns Kommunstyrelse Arbetskommittéer och innevånare i allmänhet," kan följande anföras: – – – "Stockholms Undsättningskommitté för Norrland, från hvilken de största gåfvomedlen erhållits, uppmanas vederbörande tillse att, "det pockande anspråket, om sådant förmärkes, lemnas åsido, för den arbetsvilliges och undergifnes bispringande", hvilket till arbetskommittéernas iakttagande meddelas.
Ett välgörande inflytande skulle de bättre lottade emellertid kunna utöfva, om de föregingo med exempel i användandet af nödbrödsämnen, bland hvilka granlav och ärtris, för sin näringhalt, fortfarande rekommenderas. Väl vore också, om de, som hafva större tillgång på ärtris, ville till arbetskommittéernas förfogande skänka sådant, att genom deras försorg på Undsättningskommittéens bekostnad beredas till mjöl åt de mera nödställde; hvilket ej torde för gifvarne medföra synnerlig uppoffring, men skulle väsendtligen underlätta omsorgerne för de fattiges uppehälle. I allt fall bör ärtriset såsom en sista näringsutväg, besparas och ej till kreatursutfodring användas."
"Ett vigtigt näringsämne, som hittills varit förbisedt, i följd af en rådande, med ogrundad fördom, är hästkött. Om hästen, äfven den gamla, får stå någon tid obegagnad och taga hull, utgör hans kött en lika sund, som kraftig och välsmakande föda. Också användes hästkött på många af de södra orterne ganska mycket. I Hernösand och Hedemora lärer sådant numera ofta torgföras och vinna allt större afsättning, ju mera kännedomen om dess näringsvärde utbreder sig. Mången kan, utan afsaknad och till fromma för sin ladugård, minska sitt stall genom nedslagtandet af någon äldre, mindre behöflig häst. Äfven i detta hänseende böra kommunernas mera upplysta och fördomsfria medlemmar föregå med sitt exempel; och kommunalstyrelserne jemte arbetskommittéerne upmanas verka hvad de kunna derför, att detta liksom också andra för menniskan nyttiga näringsämnen (t.ex. killingar, hvilka lära på några orter dödas och bortkastas) komma befolkningen till godo i denna hårda tid, då mången stundom saknar en för lifvets uppehälle nödig föda".
Nöden tilltog, ty år 1868 blev ett torkans år, emedan det efter pingst ej föll en enda regndroppe under hela sommaren. Såväl höet som kornet torkade bort. Av kornet fick man gå och försöka plocka upp de små axen som fallit ner mot marken. Några minnen från nödåren berättar fru Brita Eriksson, Kläppe, hon föddes den 16/3 1860. År 1867 gick Storsjön upp 3 dagar efter midsommar. Då blev det några (3) dagar mycket varmt så att lövet slog ut i ett enda tag, men sedan blev det kallt igen. Man försökte att så, men det blev bara några korta gröna strån med ax att taga vara på. "Litte" hö blev det ändå.
Sommaren 1868 var väldigt varm och torr. Det regnade inte på hela sommaren. Nu blev det varken hö eller skogsslått.
Kornet var så kort, att man fick gå och plocka upp de få stråna. Brita, som då var 8 år minns hur hon var med och plockade kornstrån. För att få något från åkrarna, så malde man axen tillsammans med strån.
I Kläppe behövde man dock ej ta till barken. Hennes fader Lars Andersson gjorde flera "vännor" till Sundsvall, där man fick köpa det s.k. ryssmjölet. Det kom från Ryssland i de beryktade "ryssmattorna", till synes fina mattor men vanligen med ett mögligt och unket innehåll, som man fick blanda med det usla egna "mjölet". "Je minns styggmjöle dän, ja säg." –
Några egna pengar hade man just ej, ty det fanns ingen förtjänst. Kvinnorna i torpen och bland de fattiga spann, i ersättning för något pund "ryssmjöl" nu och då. Det delades ut i hennes hem.
I Sundsvall sålde eller bytte man i fågel, hudar och skinn. Man fick ju göra av, med kor och får, då det inte fanns foder, som man ändå försökte utöka med kvist. Lövet hade ena året frusit och det andra torkat bort.
"Vi satte 3 tunnor potatis" berättar fru Eriksson, "och fick – 3 tunnor så det gick jämt upp, å dom va' små som trastägg, å skull nå' sparas tä frö mest". – – – En faslig trafik av kringvandrande gesäller var det; skräddar-, snickar-, plåtslagar- ja, alla möjliga gesäller. Fru Erikssons fader, som gjorde anteckningar kunde ha ända till nio stycken besök på en dag, som alla tiggde mat och husrum. Det var ej lätt, då man själv hade smått om mat i skafferiet.
Arbetslöshetsproblemet under 1860-talet var, om man studerar gamla protokoll, avsevärt svårare än vad det är i våra dagar.
Det kom att vålla stat, landsting och kommuner åtskilligt huvudbry, för att folket icke helt skulle svälta ihjäl.
Olof Andersson, Boda, har här nedan gjort ett utdrag ur ett sockenstämmoprotokoll från Lit, daterat den 25 febr. 1868.
Nöden synes ha nått bristningsgränsen, då följande understödsbeslut och bestämmelser antogos av stämman, att gälla dem som icke vore på fattigstat indelta, således arbetslösa, som själva saknade nödig bärgning. Denna ordning uppdelades i nio moment och lyder.
Mom. 1. Socknen indelas i cirklar i förhållande till byarnas läge och folkmängd.
Mom. 2. Varje cirkel tilldelar understödsbehövande i förhållande till cirkelns större eller mindre rökningshåll, vilket bör, de jämkningar som här nedan antydes, utgöra grunden för meddelande av ifrågavarande understöd.
Mom. 3. För varje cirkel väljes en föreståndare, vilken bör utöva nödig kontroll derå, att cirkelgången behörigen försiggår efter överenskommen grund, varöver gånglista bör hos honom vara tillgänglig.
Mom. 4. Understödsgivarna inom varje cirkel, må på föreståndarens kallelse sammanträda innan cirkelgången tager sin början och därvid överenskomma om och vilka rökinnehavare som för erkänd fattigdom, böra alldeles befrias från understödsskyldighet, samt vilka som på grund av bättre ekonomiska villkor böra bidraga något mera än de sämre lottade.
Mom. 5. Bergade odelstorpare äro skyldiga att i underhållet deltaga i likhet med innehavare av mindre hemmanslotter.
Mom. 6. De understödstagare, som till cirkelgången delas, må äga rättighet att i tur inom den anvisade cirkeln, få hos var och en understödsgivare arbeta minst en dag eller mera, allt enligt den överenskommelse, som i mom. 4 är närmare antydd.
Mom. 7. Understödsbehövande äga ej rätt att fordra någon annan ersättning för sitt arbete än maten, med skyldighet för dem att förrätta de sysslor som husbonden anvisar och icke överstiger kroppskrafterna.
Mom. 8. Har understödstagen familj, må i förhållande till densammes storlek, bidrag till dennes försörjnng i så måtto lämnas, att när understödstagaren efter slutat dagsverke till de sina återvänder, han må erhålla f.o.m. en, t.o.m. fyra kakor bröd eller däremot svarande mjölk, allt efter omständigheterna.
Mom. 9. Ingen understödsgivare må vid vite av en riksdaler för varje gång tillåtas varken att i arbete antaga någon annan cirkel indelad person eller vägra mottaga inom egen cirkel varande person, som till cirkelgång därstädes antagits."
Arbetslöshetskommittéernas arbete var ej heller så avundsvärt. De skulle ombesörja fördelning av undsättningsmjölet, – för utfört arbete till de arbetslösa och till de orkeslösa, obemedlade, nådenypor i mån av tillgång, ordna med anskaffning och utdelning av material till vävning och strumpstickning e.t.c.
Att de också hade förordningar att rätta sig efter visar följande utdrag ur:
"INSTRUKTION"
"för de i anledning af 1867 års missvext inom Jemtlands Län socknevis bildade Arbetskommittéer. Mom. 2. Bojväfnaden, hvaraf prof Arbets-kommittén tillhandahålles, bör ostampad hålla en bredd af 5 qvarter i verktum på 13 pasmars sked. Till ränning användes garn af allenast ull, hvaremot till inslag må begagnas s.k. väft. Garnet spinnes till den groflek profvet utvisar och med beräkning af ½ skålpund oarbetad ull på alnen. I öfrigt iakttages, att garn af olika beskaffenhet icke må i samma väfstycke användas, enär derigenom vid tygets stampning olika bredd uppkommer.
Försäljningspriset för denna vara, å hvilken äfven för framtiden jemn afsättning bör kunna påräknas och som således serdeles väl lämpar sig för husslöjd, ugör 1 Rdr för aln stampad och färgad vara; Och då kostnaden för stampning och färgning uppgår till 15 öre samt tygets krympning beräknas till 1/8:dels aln, blifver priset à 1 1/8 aln ostampadt tyg 85 öre eller för en aln 75½ hvaraf beräknas:"
för ¼ skålp. ull à 1 Rdr ……….. 25 öre
för ¼ d:o väft à 75 öre ………… 18½
för spinning ……………………. 25
och för vävning ………………… 7
"Mom. 5. Strumpor, dertill ovillkorligen bör användas tretvinnadt garn, enligt prof, få endast emottagas af den beskaffenhet serskild modell utvisar och utgör priset derå 95 öre.
Med beräkning att till tre par strumpor åtgår något litet mera än 1 skålp. oarbetad ull kommer tillverkningskostnaden att sålunda fördelas:
1/3 skålp. ull ………………..….. 38 1/3 öre
spinning deraf ………………….. 15 2/3
stickning ……………………….. 40
Summa 95 öre
Mom. 7. Då varor, hvarom nu är fråga, till större delen äro afsedd till Kronan, och icke emottagas såvida de ej äro profven noga öfverensstämmande, bör Arbets-kommittén tillhålla arbetssökande att noga ställa sig dessa till efterrättelse och sjelv vid arbetenas emottagande tillse, att detta blifvit iaktaget.
Mom. 9. All betalning sker i mjöl; och för att underlätta liqviden, bifogas en tabell, upptagande mjölets värde i smärre poster."
Instruktionen bestod av tillsammans 16 mom.
Strödda utdrag ur anteckningar gjorda av någon ledamot av Arbets-kommittén.
"Fjähl. E. Lundberg lefvererad Ull 1 skålp. veft 1 Rdr. 75 öre. Ullen Bearbetas till 3 par strumpor 1 Rdr. 70 öre.
Lars Pehrsson i Åsen, 14 skp. ull 14 Rdr. 2 skp. veft 1.50.
Karin Andersdotter, emmottagit 8 marker grå ull erhållit 1 Lissp. Mjöl.
Åsen, Erik Pehrssons Hustru, 3 marker Ull, betalt contant 3 Rdr.
Erik Mårtenssons Hustru, levererad 2 skp. ull erhållit 1 Lissp. mjöl.
Mårten Larsson, Hökbäck. emottaget 8 skp. ull, 1 skp. 15 ort till binning.
Jonas Mårtensson, 10½ skp. Ull, 7 skp. veft 5 Rdr. 25 öre till 10 Rdr. 50 öre Sma; 15 Rdr. 75 öre grå ull och levere. 6 Lisp. 6 skp. mjöl.
Torp. Olof Hall, 2½ skp. levererad svart Ull, erhållit 10 skp. mjöl.
Bond. Jonas Olofssons Hustru, 5 skp. grå ull till renning, erhållit 1 Lissp. mjöl.
Henning Olofssons Hustru, erhållit 10 skp. mjöl emottaget 5 skp. grå ull till renning.
Mårten Larssons Hustru, 1½ Lissp. Mjöl, Lisa i Hökbäck 1 skp. till binning, 2 skp till Boj.vef renning.
Edfast Perssons Hustru lemnad 2 ½ skp. vit ull, erhållit 8 skp. mjöl.
Tpn, Erik Ersson i Nyfjäl (Möjligen torp vid Fjälån) emottaget 1 Lissp. mjöl 5 skp. grå ull till renning."
Att förtjänsten blev mager förstår man av det föregående. Undsättnings-kommittén säger också i slutordet i cirkuläret till Jämtlands läns kommunalstyrelser, arbetskommittéer och innevånare i allmänhet:
"Från skilda håll har försports klagan över att uti arbetsinstruktionen bestämda arbetspriser äro så låga, att arbetsförtjänsten, med hänsyn till de nuvarande höga mjölpriserna, för dem, som har flera barn att försörja, knappt torde föreslå till de oundgängligaste levnadsbehovens fyllande; men utom det verkliga priset å det mjöl, varmed arbetena betalas, sedan numera alla anskaffningskostnader blivit kända, befinnes slå ej obetydligt högre, än det på förhand bestämda pris, som vid likviden beräknas och fortfarande får gälla, till fäljd av att arbetet i själva verket betalas något högre, än instruktionen angiver, så kan Undsättningskommittéen vara en vida större olycka för arbetsbehövande att efter ett par månader sakna all utväg till försörjning; än att underkasta sig den inkappning, som föranleder en ringa, men framgent påräknad arbetsförtjänst."
Svårigheterna förvärrades genom de försämrade trävarukonjunkturerna, som väntades medföra låga inkomster från skogsbruket både för arbetare och bönder. Se del XII. Kyrkvärden Magnus Anderssons brevväxling med Sunds sågverkaktiebolag åren 1866 – 1880 av läroverksadj. Torsten Dixelius.
Under den sista mansåldern har det även inträffat ett flertal svag- eller missväxtår, men tack vare goda kommunikationer och sociala samordningar, har dessa gått oss mer eller mindre oförmärkt förbi.
Åren omedelbart efter sekelskiftet voro heller inte så gynnsamma. 1901 blev det åter ett torkans år, med intensiv värme. På sandig jord blev det ingen nämnvärd skörd, kornet torkade bort, halmen som skulle användas till kreatursfoder, blev kort och mycket torr och höet vissnade.
Löv blev det, därför kunde man få se lövhässjor här och var.
Äldre personer minnes också med säkerhet den stora riksinsamlingen till de nödlidande i Norrbotten åren 1902 – 1903.
År 1903 den 19/3 beslöt delägarna i Lits magasinskassa, att på grund av flera på varandra följande svagår, att av räntemedel, ur magasinskassan utbetala 18:50 pr lott eller tillsammans 1.591 :- kronor.
De som upplevde det första världskriget erinrar sig nog den livsmedelsbrist som då uppstod här i Sverige, trots att vi ej deltogo i kriget, det blev ej heller något missväxtår under tiden och därtill goda kommunikationer. Hur skulle det då inte vara under våra förfäders tider? Med mångåriga krig som tog den manliga befolkningen från det välbehövliga jordbruket, missväxtåren och ett uruselt transportväsende.
Ett bland de mera markanta missväxtår som inträffat under 1900-talet, torde var år 1924. Då var det fullt skidföre i mitten av maj, en kall och regnig sommar samt en tidig kall höst. I Österåsen, Häggenås, var det ett fåtal som tröskade den slösäd som bärgades, men att i samband därmed tala om nöd, det vore, för att citera Elias Sehlstedt: "att klaga, men att klaga dumt."
Våra förfäders samfärdsel bestod i huvudsak av forböndernas trafik. De tidigare affärs eller handelsresorna till Norge, "Hinnmora" (Hedemora), Uppsala, Sigtuna och Sundsvall, företogos vintertid medan hjuldon för sådana transporter voro okända och det som under nutiden benämnes vägar existerade ej.
Affärerna bestodo mestadels av byteshandel, man bytte till sig vissa förnödenheter, mot skinn, ull, vilt och slöjdalster.
Det kunde stundom vara långa rader fordon i sällskap, dels för att vara skyddade mot rövare (stigmän), dels för att utnyttja den uppkörda vägen som mestadels var oplogad.
Att jämtarna voro de som i huvudsak dominerade denna trafik torde vara ett obestridligt faktum, beroende på landskapets läge och därigenom att Storsjöbygden var det tätast befolkade området i inlandet, dessutom låg det som ett centrum mellan Norges centralorter och de ovan nämnda svenska handelsplatserna. Kustlandskapens befolkning hade ingen anledning företaga sig några inlandsresor motsvarande dem jämtarna företogo ner mot kusterna.
Trots de hårda tider dessa resenärer upplevde på färdvägarna, under husbehovsbränningens och barkbrödets nödtider, frodades likväl glädjen och den s.k. "jämthumorn" ibland dem.
Jämtarna blevo genom dessa handelsresor goda affärsmän. Att hederligheten ej alltid satt i högsätet, antyder det bevingade uttrycket: "Bällt du lur'n" (kunde du lura honom?).
Detta gällde i stort sett affärerna utåt, men även sinsemellan kunde man ibland bjuda till att göra små försök.
Att så var fallet belyses bäst av en händelse som skulle ha inträffat någonstans nere i Hälsingland under en dylik affärsresa, på väg från Hedemoramarknaden, som vanligen hölls första dagarna i februari och där en Litsbo L-, spelade huvudrollen.
Ett flertal "foror" måste på grund av ymnigt snöfall söka "busta" (härbärge) på samma plats och där de fingo ligga "värfast" ett dygn eller mera. Att ingen hade lust, att nästa morgon, som såg ut att bli lämpad för avresa, vara den som körde först, var självklart. L-, steg emellertid upp tidigt i gryningen och tillsammans med sin dräng, vilken körde en andra häst, började de färden hemåt.
Efter en stunds resa efter färdvägen, körde L- in på en avtagsväg där de ej voro synliga från färdvägen, där de rastade.
Med glad tillfredsställelse sågo reskamraterna att L- banade väg för dem och begåvo sig småningom efter.
Glädjen blev ej så långvarig för de närmast följande, ty när de kommo till avtagsvägen, måste de bita i det sura äpplet och fortsätta den rätta vägen.
När karavanen passerat kom även L-, han blev nu sist i raden med sina fordon. När någon ville tillvita honom för hans skälmstycke sade han att han i den dåliga dagern tagit miste på väg, men medveten om L-s lokalkännedom och beräknande finurlighet, fick han till svar:
"Jo, du, – tog miste du", Han hade "Bällt luur dom".
KÄLLOR:
Bevarade originalhandlingar.
G. Gudmundssons: Samlade anteckningar.
Länsarkivet: Arbeten av.
Bull. – Jämtland och Norge.
Bromé. – Jämtlands och Härjedalens hist.
Jämten vissa årgångar.
Olof Anderssons m.fl. Strödda anteckningar från 1923, ur kommunal-stämmoprotokoll.
Tidningsartiklar och notiser.
Muntliga uppgifter och meddelanden av bl.a.
Per N. Jonsson: Nödbrödsämnen.
Olga Pettersson m.fl.