Litsboken XXX 1980 sid. 54 

Ödetorpen på Gällsåberget

Av Per Tejbo

Mjömyrbacken och Mjömyren

Uppe på krönet av Gällsåberget, en halv mil norr om Lits kyrka, invid gamla vägen och på ömse sidor om rågången mellan norra Lit och Korsta/Boda, ligger Mjömyrbacken.

Namnets ursprung

Att Mjömyrbacken uppkallats efter den intilliggande "mjömyren" förefaller rätt naturligt. Men varifrån kommer förleden "Mjö"? Frågetecknet har s a s uträtats i en artikel i Litsboken, årgång IX, sid. 34, där det står: "...Sitt namn har stället fått efter en Olle Mjemyr, som bodde där på 1700-talet." Alltså med "e" i stället för "ö", något som en granskning i tillgängliga handlingar och kartor inte ger belägg för. Däremot kan man påträffa stavningar med "i", alltså Miömyrbacken. Beträffande "Olle Mjemyr" är det mest troligt att en förväxling skett med "Olle i Bergom", se samma artikel. En eventuell lösning på frågan får sålunda sökas på annat håll. Och säkert finns det flera, teoretiskt godtagbara, lösningar. Två sådana skall här nämnas.

Enligt "Jämtländska ortnamn" av Bertil Flemström finns två byar och två sjöar med "Mjö" som förled: byarna Mjösjö i Hackås respektive Stugun. Vidare citeras: "...Mjö i alla dess ursprungliga sjönamn från ett fornsvenskt ord mio(r) eller miö (läs mjor, mjö), som betyder smal. Mjösjöar är alltså sjöar, som är smala eller har något avsmalnande parti…"

Men vi har även blomster med förleden "Mjö". Ur "Svenskt dialektlexikon" av Johan Ernst Rietz: "Mjö (d)-ört, f Spiraea filipendula. Af sv. mjöd, för den söta lukten. Götaland. Elggräs, n.Svealand." Spiraea eller Spirea är en underavdelning av familjen rosväxter, Rosaceae. I Björn Ursings fältflora kallas den "Filipendula Ulmaria", alltså med sitt släkt och artnamn, och med ett av de svenska namnen "Älgört". Till de svenska namnen hör även "Älggräs" och "Mjödspirea". Även på jämtska har den flera namn, t ex "Älggrese i centrala Lit, "Korsgrese" i Storsjöbygden, "Skravagrese" i Föllinge. Växten som är allmän på fuktig mark i hela landet har parbladiga, på undersidan gråludna blad och gulvita, starkt luktande blommor i kvastliknande blomställningar. Höjd 0,5 – 1 m.

Kan man då i någon av dessa två uppslag finna ursprunget till namnet MJÖMYREN ! Vad beträffar det förstnämnda, smal, med åsyftning på något vatten, kallades den vid avvittringsmätningen 1765 för "sidvall", alltså vattensjuk mark. Och vem vet, för något tusental år sedan var kanske Mjömyren en tjärn, torvlagret har den mäktighet att det kan vara möjligt. Men om inte tjärn kan det röra sig om en igenväxt lok. I dessa trakter är ju lokar, som i sommartid är vattenfyllda, vanliga. Det andra uppslaget, att älggräset varit namngivande, kanske är troligare. Säkert växte här denna växt tillsammans med alla andra örter som fortfarande finns. För nutidens blomsterälskare är färgen och formen det väsentligaste. Så var det inte förr i tiden. Då spelade däremot väldoften en större roll, och stark doft eftersträvades. Det sägs att den engelska drottningen Elisabet I (1500-talet) var särskilt svag för det starkt doftande älggräset. Samma ört brukades i stugorna på Öland, berättar Linné, på ett ställe så riktigt att lukten var svår att fördraga. Och säkert pryddes fäbodstugorna i Korstabodarna med väldoftande älggräs på den intilliggande Mjömyren. Myren kunde ju också heta "älggresmyra". Kanske hette örten för länge sedan, på 1500-talet, "Mjögrese", och då var det naturligt att namnet där det plockades blev MJÖMYRA.

Rågångstvist 1747 – 48

Den 12 november 1747 förordnade häradsrätten "syn på rågångarnas uppgående mellan Ringsta och Korsta Byamän, varaf de sistnämnda skola ha föröfvat olofligt skogsfällande å Ringstaboernas skog …" Den här tiden var skogen "samfällda" för byarna Ringsta, Byom, Backen och Kallsta, men det är möjligt att Ringsta tillfälligt tilldelades det område, inom vilket Korsta-bönderna "föröfvat olovligt skogsfällande". Rågången mot Westeråsarna var den här tiden otydlig, den var troligen endast bläckad, knappast renstakad. Som synemän förordnades länsman Jonas Kjöstadius och nämndemännen Olof Bengtsson i Klösta, Lars Jönsson i Söre samt Per Olofsson i Skickja. Efter förrättad syn beskrevs rågången: "… så skulle den taga sin begynnelse, Westerås- Klöstaboerne emellan, vid Sladderforsen i Långa älven och löpa därifrån i Östnord till en stor fura med 12 skuror uti och ett kors ofvanför. I samma fura skola huggmärken sammanstöta hvaraf Korstamännens märke emottager på östra sidan. Ifrån denna fura går linjen till Mjömyrbacken och därifrån till en stor gran med 12 skuror och ett kors på andra sidan som visas i Östnord." De kartor som upprättades vid avvittringsmätningar 1765 och 1766 visar ett trubbigare knä vid Mjömyrbacken och spetsigare vid "Märschestålln" än yngre och fortfarande gällande kartor. Man vill emellertid gärna tro att läget för "Märschestålln" varit orubbad genom tiderna. OM så är fallet, föreligger alltså felritning beträffande de äldre kartorna, se kartorna 1 och 2. Men felritning eller inte, i vilken riktning gick rågången från denna tall? Detta var det konkreta i tvisten. Enligt korstaborna gick den rakt på Myckeltjärnholmen, ringstaborna och synemännen däremot hävdade att den avvek från den raka linjen med knä i Mjömyrbacken, och därmed skulle svarandena ha varit utanför sina råmärken, se karta 2. Tvisten avgjordes då kärandesidan visade fram ett gammalt pergamentsbrev, som visade att berörda byamän sammanträtt 1538 och "i Mjömyrbacken uppsatt ett märke efter vilket rågrannarna borde sig rätta…" Och med detta förklarade sig svarandena nöjda men ålades att betala 2 silvermynt samt att delataga i halva synekostnaden.

Efter dessa funderingar följer här några uppgifter på de sex ödetorp som en gång fanns här på krönet och norra delen av Gällsåberget, numrerade 1 – 6 på karta 3 och 4.

Torp nr 1, Gisseltorpet

Vid avvittringsmätningen 1766 fanns endast ett torp på Gällsåberget, se karta 1 och "Torp 2. Piltorpet" nedan. Detta innebär alltså att Gisseltorpet kom till efter avvittringsmätningen 1766, och med stor sannolikhet var det Gissel Larsson, f. 1757, och dennes hustru Brita "Gissel-Brita" Jonsdotter, f. 1765 1/1, som var först på platsen. Deras son hette Lars Gisselsson, f. 1795 20/7. Efter faderns död 1834 övertog han tillsammans med modern torpet, och det var nu de två som fick leva på vad det lilla torpet kunde ge. Medan fadern levde kunde Lars vara borta hos bönderna och tjäna en extra slant som s.k. dagaman eller dräng (som dräng är han antecknad hos Anders Sivertsson 1816). Förmodligen var det svårare för honom att ha drängplatser efter faderns frånställe, varför extraförtjänsterna fick inskränka sig till vad han kunde tjäna in av tillfälliga arbeten.

"Gissel-Brita" överlevde sin make i 20 år, till den 23/9 1854. Sonen Lars hade då varit gift med Anna Maria "Anna-Maja" Jonsdotter från Ås sedan 1843. Hon var född 1811 och således 16 år yngre än Lars. Äktenskapet med honom blev barnslöst, men med sig till Gisseltorpet hade hon sonen Jonas Persson, f. 1841 19/4, vilken omtalas som "Gissel-Jonas" i Litsboken 1979, sid. 58.

Vi har nog svårt att föreställa oss fattigdomen och nöden hos torparna den här tiden, social- och läkarvården inskränkte sig till någon liten allmosa från socken. Belysande för detta är följande citat ur ett sockenstämmoprotokoll den 15 juli 1860: "§ 3. Vid samma tillfälle var ock sockenmännen inlyst att yttra sig huruhvida icke Lars Gisselsson i Gällsåbergen voro i behof af understöd, men hvilket betviflades: dock anmodades Sockennämnds Ledamoten Bonden Olof Jonsson i Kallsta att undersöka förhållandet med Lars Gisselsson. In fidem Blix." Tvivlet på att något "understöd" var påkallat var tydligen stort, eftersom något besök icke kan spåras i något senare protokoll. Besöket kanske var påtänkt men uppskjöts för länge. Lars Gisselsson dog nämligen den 4 september 1860, alltså 1,5 månad efter behandlingen om hans vädjan om understöd.

"Anna-Maja" bodde kvar i Gisseltorpet till 1865 , då hon flyttade till Kallsta. Den 30 november det året gifte hon sig med den tre år äldre Olof Flink i Kallsta. Under tiden 31/5 1828 – 22/6 1842 var han fältjägare för roten nr 120 Ringsta på Brunflo kompani. Han byggde upp ett torp på en avsöndring från Kallsta nr 2 som vid fastighetsregistreringen fick namnet "Flinktorpet, Kallsta nr 2:7", nuvarande ägare Birger Östlund.

Gisseltorpet blir fäbod

Hur länge "Gissel-Jonas" bodde kvar i Gissel-torpet efter moderns utflyttning till Kallsta är ovisst. Han hade omvårdnaden om sin biologiske fadet, Per Nilsson, f. 1786, d. 1877, de sista åren av dennes levnad och var "skriven" i Byom ända till 1882. Och kanske var det "Gissel-Jonas" som flyttade stugan uppe i Gisseltorpet, kallad "Anna-Majastugu" ner till byn Byom, där den blev torpstuga till det dagsverkstorp som byggdes färdigt av Jonas "Skräddar-Jonte" Olofsson, f. 1841 2/8, nuvarande ägare Per Engstrand. "Skräddar-Jontes"son, Nils Jonsson, f. 1880 30/5, var den siste dagsverkstorparen. Mycket talar för, bl a antalet stuggrunder, ännu skönjbara, att Gisseltorpet blev fäbod medan Anna-Maja ännu bodde kvar där. I så fall var det bonden Erik Henriksson och dennes hustru Kerstin Andersdotter som brukade "Bergvålln" som platsen för Gissel-torpet fortfarande kallas. Fäbodstuga byggdes bredvid Anna-Majastugan, och fäbodlivet fortsatte även sedan torpstugan, som redan nämnts, flyttats ner till byn.

Ovan nämnda Kerstin Andersdotter blev änka 1862 och gifte om sig med den 15 år yngre Jonas "Goffa" Olofsson från Kyrkås 1863. I sitt första äktenskap hade hon barnen Henrik bonde och handlande i Husås, sedermera ägare till Björkudden, samt Christina som blev gift med "Späla-Jonte". Med "Goffa" fick hon döttrarna Emma Carolina, gift med Anders Ersson från Rödön, samt Erica. År 1886 var Skönviks AB ägare till hemmanet. Samma år avsöndrades ett s k odelstorp uppe vid Mjömyrbacken, se torpen nr 3 och 4.

Torp nr 2. Pihltorpet

Enligt avvittringskartan från 1766 var detta det äldsta torpet på Gällsåberget. Upphovet till torpets namn var sannolikt fältjägaren Johan Pihl, f. 1774. Han antogs som hästjägare för rusthållet nr. 100 Bringåsen 1792. Avsked den 14/7 1823. Tjänsten var därefter vakant till den 31/12 1827, då numret anslogs till hjälprote. Tyvärr vet vi för litet om detta torp. Men att Johan Pihl var den förste torparen kan uteslutas, eftersom det fanns innan han såg dagens ljus. Men att han var den siste är sannolikt.

Torp nr 3 Fält-Jonastorpet

Den förste torparen var Jonas Jonsson Fält, f. 1821 8/5 i Österlångan, Aspås. I dagligt tal fick han heta "Fält-Jonas". Hustrun hette Ingeborg Persdotter, f. 1811 13/8. Torpet byggdes och odlades upp omkring 1860. Och 1874 flyttade det strävsamma paret, som var utan barn, till Landvågen. År 1884 är de antecknade som "inhystes i Korsta". "Fält-Jonas" efterträdare var Olof Olofsson, en bror till bonden Jonas "Goffa" Olofsson. Olof Olofsson, f. 1835 7/2, kallades i dagligt tal för "Olle i Bergom". "Olle på Mjömyrbacka" tycker man skulle vara mer riktigt. Men det är möjligt, att han de första åren bodde i det forna Gisseltorpet, eller "Bergvålln" som det hette som fäbod och att det var därifrån han fick namnet "Bergom", som då på svenska och officiellt blir "(Gällså-) bergen". Hustrun hette Anna Olofsdotter, f. 1831 6/9. De hade barnen Olof, f. 1864 4/7, Märta Christina, f. 1866 17/2, Emma Maria, f. 1869 2/9, Anders f. 1873 10/11.

I samband med Byomshemmanets försälning till Skönviks AB 1886 avsöndrades detta torp jämte "Strömtorpet" och bildade "odelstorpet" med registerbeteckningen "Byom nr 2:12", som yngste sonen, Anders Olofsson, och dennes hustru Anna Olofsdotter, f. 1871 8/10, i Levanger, Norge, blev ägare till på 1890-talet. Barn: Anna, f. 1905 24/3, Gunilla, f. 1907 12/3, Olof f. 1908 29/12, Märta, f. 1911 23/6, Kristina, f. 1914 ¼.

"Mjömyrbacken", som det kallades i nyare tid, blev åretruntbostad till 1916, då familjen flyttade ner till byn. Skolvägen blev därigenom betydligt kortare än vad den dittills hade varit för de två äldsta barnen. Torpet nyttjades som fäbod från 1916 till 1959. Marken såldes då av dåvarande ägaren, sonen Olof Andersson, till SCA. Stugan såldes till Lennart Redin som flyttade den till Rödösundet, på Frösö-sidan. Det berättas att Fält-Jonas och en Näsholm delade stuga en tid. Se härom under "Torp nr 5."

Torp nr 4. Strömtorpet

Nära granne med "Fält-Jonastorpet". Innehavare: Nils Ström, f. 102 2/3. Hustrun hette Karin Andersdotter, f. 1819 15/8. Barn: Karin Johansdotter, f. 1843 10/4, Erik, f. 1848 9/8, Andres, f. 1855 16/9.

Nils Ström antogs som fältjägare för roten nr 122 Ringsta den 31 maj 1828. Tjänsten hade då varit vakant sedan den 14 juli 1832, då företrädaren, Per Ström, erhöll begärt avsked. Allt detta i enlighet med mönstringsrullan från den 4 juli 1831. Uppgiften i husförhörslängden att Nils Ström var fältjägare för nr 107 motsäger alltså detta.

Soldatkontraktet saknas bland de källskrifter som granskats. Frågan om han disonerade soldattorp står därför öppen. Det sannolika är emellertid att hans torp på Mjömyrbacken icke hörde till denna torpkategori. Ström synes nämligen ha slagit sig ner där omkring 1853, året då Indelningsverkets slutskede började och då Ringsta befriades från rotehållning. Nämnda år skedde en omorganisering, vilket för Ringstas del innebar underhåll av en kavallerist, rusthållet Ringsta nr 9, i stället för som tidigare underhållet av fyra fältjägare, rotenr. 119, 120, 121 och 122. Varken Nils Ström eller de andra tre fältjägarna överfördes till kavalleriet.

Nils Ström blev änkeman 1869. han överlevde sin hustru i 15 år, alltså till 1884. Torpet ingick två år därefter i en avsöndring tillsammans med Fält-Jonastorpet och bildade odelstorpet "Byom nr 2:12".

Torp nr 5. "Hattmakarkilen"

Traditionen berättar att Fält-Jonas och en Näsholm bodde tillsammans i denna torpstuga en tid. Utan tillstånd högg Fält-Jonas en dag ner två små rönnar som stod hindrande i vägen. För detta blev han dömd för "nidingsdåd till 18 dagars straff".

Vem denne "Näsholm" var är osäkert. Det finns nämligen många att välja bland. Förutom att namnet var ett hästjägarnamn för rusthållet nr 84 Näset (sju hästjägare bar namnet under 1695 års indelning), fanns det en JOHAN NÄSHOLM (f. 1834 31/12) från Ytterlännäs som, efter en tid i Sundsvall, tjänade dräng hos Anders Andersson i Korsta år 1863. Han återfinns sedermera "Under socknen" i husförhörslängderna. Omöjligt är det inte att han var en s.k. vandrande gesäll och bedrev hattmakaryrket.

Som alternativ skall här nämnas PER NÄSHOLM (f. 1814 29/10). Han var den siste hästjägaren för nämnda rusthåll med namnet "Näsholm", son till fältjägaren Eric Moberg i Mo och alltså broder med den "ridande fältjägaren" Eric Modig, se artikeln "Soldater vid rusthåll och rotar" i Litsboken XXV, sid 95 resp. 113. Per Näsholm, antecknad som "skomakare" i Byom i husförhörsböckerna, var gift med Catharina Persdotter (f. 1819 7/9), dotter till bonden Per Olofsson, se torp nr 6.

Frågan vem som var upphovet till namnet "Hattmakarkilen"står alltså öppen. Men det anförda kan kanske ändå ha ett visst värde vid en eventuell vidare forskning. Men till sist, det väsentligaste beträffande "Hattmakarkilen": Hattmakaren var kanske en helt annan person än en av de många med namnet Näsholm.

Torp nr 6. "Per Ols torpet" (och "Pe Olsahägna")

Områdena för de två citerade namnen i rubriken har kopierats från Eric Ytterboms laga skifteskarta 1838 – 1844 och införts på KARTA 4, som i övrigt återger detaljer från Per Biörnlinds karta år 1765. Som synes ligger Mjömyren något längre söderut på den äldre kartan, antagligen beroende på att avfattningslinjen utgått från rågången väster om Mjömyrmärket och följt 1765 – 1766 års linje.

"Per Ols torpet"

Vem denne Per Olsson eller Olofsson var är osäkert. Med stor sannolikhet kan det emellertid vara Per Olofsson, f. 1785 ¾, d. 1873 15/3. Han hade varit bonde i Kallsta, när han 1835, alltså 62-årig, inskrevs som "inhystes" i Korsta. Han hade varit gift med Karin Olofsdotter, f. 1877 26/7, och blev änkeman 1829 15/12. I äktenskapet hade han barnen Ingeborg, f. 1811 13/8, Olof f. 1814 11/4, Margareta, f. 1817 16/4, och Katarina, f. 1819 7/9, gift med Per Näsholm, se Torp nr. 5. "Vid 66 hans kärlek än var varm", som det heter i visan. Vid den åldern gifte Olofsson om sig med änkan Märta (Märet) Johansdotter, f. 1791 8/1, d. 1876 5/11, tidigare gift med Nils Andersson i Ringsta, f. 1768 5/5, d. 1837 5/12.

Sannolikt var det sonen Olof Persson som byggde upp torpet och blev bosatt här. Detta med stöd av Erik Andersson, Sörehammar, anteckningar som anger Olof Persson som torpare här. Men även sonen är "inhyses"de första åren, vilket tyder på att de små rättigheter som tillkom torpinnehaven saknades. Olof Persson antecknas inte som "torpare" förrän 1854, i födelseboken då hans yngsta dotter döptes. Olof Persson gifte sig 1837, alltså två år före faderns andra giftermål, med Maria Olsdotter, f. 1809 23/6. Deras barn var följande: Karin, f. 1838, d. 1863, Olof, f. 1842, d. samma år, Per, f. 1843 3/3, som vuxen blev han bosatt i Aspås, Märta, f. 1847, d. 1848, Märta, f. 1854 27/5, blev andra hustru till "Buller-Nils" i Brevåg och kallades i dagligt tal "Nils Ersa-Märsta". De tre yngsta barnen var födda på torpet, och bland dopvittnena märktes Lars Gisselsson från Gisseltorpet.

"Pe Olsahägna"

Namnlikhet har vållat bekymmer med detta torp, nämligen namnet Per Olofsson. Ovan omskrivne Per Olofsson hade nämligen en namne ("kajman") i Korsta: Per Olofsson Korstedt nere i Klockartorpet. Jägarnamnet "Korstedt" användes sällan, därav förväxlingen. Denne Korstedt, f. 1737, gift med Anna Jonsdotter, f. 1746, var ägare till Klockartorpet i Korsta by. Vid tiden för laga skriftet var han död sedan många år, men hans dotter, Maria Persdotter, f. 1778 6/10, änka efter klockaren Nils Westerberg, vilken var "upphovet" till ändelsen "Klockar-", bevakade sterbhusets intressen med överklagningar som följd. I anledning till detta upprättade förrättnngsmannen vid laga skiftet, Eric Ytterbom, en förteckning över Klockartorpets markinnehav, dels före, dels efter laga skiftet. Av denna förteckning framgår, att till Klockartorpet hörde ENDAST EN DEL av Mjömyren, alltså icke någon mark norr därom. Sådan var ställningen FÖRE laga skiftet. Efter skiftets fastställelse (1853) överfördes all mark här uppe till hemmanet Littera A, ägare Anders Månsson.

KÄLLHÄNVISNING (förutom redan nämnda)

Eleonore Lundberg: "Ört och krydda"