Litsboken XXXV 1985 sid. 126
Övertro eller oknytt
av Allan Granström
Under 1940-, 50-talen nedtecknade Erik Olof Jonsson i Kallsta både verkliga och overkliga händelser i en skrift, som han kallat "Min hemsocken". Skriften är på över hundra A4-sidor maskinskriven text och omfattar vad han själv upplevt men refererar också till samtal han haft med andra människor. Ett avsnitt i skriften heter "Tro och övertro", vad som ibland i dagligt tal kallades "oknytt". Vi återger något av vad E O Jonsson berättat i detta ämne:
"Ett nybygge, västerbygget i Kälen, anlades av en som kallades 'tjaela-Olle'. En av tjaela-Olle-karlarnas hustrur, Anna, blev i 6 - 7 års ålder tagen av vittror. Om detta barnarov berättade C O Danielsson i Söre:
Vid 6 - 7 års ålder kom Anna en dag bort från hemmet. Trots ivrigt sökande först av föräldrarna och sedan genom skallgång kunde hon inte hittas. Hon gick i vall med korna, som kom hem i vanlig ordning. Man anade att Anna blivit tagen av vittror (vättran på jamtmål) oc då var allt sökande lönlöst.
Efter några dagar kom flickan hem själv. Hon berättade då att vittrorna hållit henne fången under bortovaron. Hon hade sett så mycket små, små människor och de hade trampat på henne och hade inte varit snälla. Hon hade gråtit och bett att få gå hem. Detta lovade de henne men med villkor att de fick ett minne av henne. Vad ville de ha, eller vad skulle de få? Vad som helst bara hon fick komma hem. Vittrorna frågade då: skall vi bita eller skall vi skära? Bit, svarade flickan. De bet då ett stycke ur handloven, där hon sedan hade ett fult ärr under hela sitt återstående liv.
Hennes dotter Anna fick från födelsen ett liknande ärr i handloven på samma ställe som sin mor, dock något mindre.
Jöns Andersson i Ringsta berättade att hans far, Anders Olofsson i Kallsta, som ung var med på timmerhuggning i västra Jämtland. De äldre huggarna gav honom följande goda råd: det finns i skogen så mycket vättror och andra sådana väsen, som gärna vill ställa till med olyckor och annat otyg för den som fäller träden. Vättrorna anser sig bli oroade och störda i sina domäner. För att säkra sig mot deras attacker skulle man, när trädet föll, ropa följande varning: "Una vakt" (undan vakt) eljest kunde lätt en olycka inträffa.
I flera vintrar bodde jag (dvs Erik Olof Jonsson) vid skogsarbete tillsammans med en granne i timmerkojor. När jag skulle slå ut kokhett vatten blev jag oftast varnad för att slå detta på en stubbe eller större sten, där har nämligen de underjordiska sin boning och att skada dem kan medföra olycka och andra tråkigheter, varnade min granne. Själv var han givetvis mycket noga att hålla på den gamla regeln.
Hemming Bengtsson i Kläppe har lämnat följande anteckning om vittror, hämtat ur en tidskrift som hette "Runan".
I en gård som heter Prisgård i Lit fanns på 1740-talet ett fähus i vilket det var oroligt. En söndagsafton var gårdens flickor ute och roade sig med att dansa långdans på ömse sidor om fähuset, och de fick ostörda hålla på med sin dans. Natten därpå låg gårdens husmor i fähuset för att vakta en ko som skulle kalva. Under natten kom till husmodern i fähuset en gammal kvinna, som hade i följe en ung grann karl för vilken hon friade till husmoderns dotter genom att säga: "Jag åstundar att jag finge din dotter till hustru åt denne min son. Hon dansade främst i dansen i afton och hon behagade mig väl". Husmodern frågade varifrån hon kom och fick svaret: "Jag bor just här och om du skulle se min norra åker skulle du finna att jag kan föda din dotter ganska gott". Bondhustrun frågade då var hon hade sin norra åker. Kvinnan svarade: "Min norra åker är under din norra åker och min åker är svarare vackrare än din". Vid dessa ord befallde sig husmodern och de sina i Guds händer, varefter den främmande kvinnan och hennes son försvann. En kort tid därefter dog den unga flickan i sin ungdoms blomning, blott 24 år gammal.
Hans Danielsson i Kallsta säger sig flera gånger ha sett vittror och hört skällornas pingel från deras boskap. Ungefär sju km väster om Kallsta ej långt från Hagbergsbodarna såg han en gång vittror vid en kolbotten, två manliga och två kvinnliga. Mycket små och prydligt klädda, de såg ut ungefär som vanligt folk. En stor hop kor, röd-vita och rätt så stora, nästan som vanliga, betade intill. Flera välklingande bjällror eller skällor hördes. Han stod en stund och tittade på härligheten, men när vittrorna blev varse honom, försvann alltsamman hastigt. Hans Danielsson såg även vittror och hörde skällorna från deras kreatur uppe i Kälen (skogstrakt norr om Husås) samt vid Maeranackbäcken.
Hans Danielsson var arrendator på den s k Hagbergsgården och i lillstugan där hörde både han och hans hustru Margareta flera gånger vätterbjällror. I gårdens stall visade sig tomten flera gånger. Tomten pysslade med hästarna, gav dem foder och flätade deras man. En arbetare vid namn Byström, som bodde i gården och hade sin häst där, skulle en morgon kasta ut gödseln. För att hästen skulle flytta på sig gav han den ett slag på "gompen" (hästens rygg). Byström fick då ett slag åt ena sidan så att han kände sej som förlamad. Det var förstås tomten, som gav honom slaget och försvann för den gången.
Danielsson gick i skola i Föllinge och var då ungefär fjorton år. När han en dag gick in i skolsalen efter undervisningens slut, stod där en karl, som varit död i flera år, vid katedern och bläddrade i en bok. Han försvann hastigt när Danielsson kom in. Skolstäderskan talade om att det brukade vara "oknytt" på skolan.
Fru Märta Olofsson i Kallsta, född 1890 har berättat om följande upplevelse, som hon själv, hennes far L O Husander och bonden Erik Olofsson i Backen var med om i slutet av augusti 1903.
De var på väg västerut efter den s k Landvågsvägen och skulle till en skogsslåtter för att frakta in några foderhässjor. Det var också en del foder som skulle hässjas upp. Ungefär sju km från Kallsta ligger Hagbergsbodarna i närheten av Landvågsvägen. Ett stycke innan de nådde vägskälet till bodarna kommer plötsligt som upp ur jorden en kvinna med 9 - 10 vackra, helvita kor i vanlig storlek, gående längs vägen några meter på södra sidan om vägen. Kvinnan gick först, så korna i rad efter varandra och sist en ung flicka. Märta Olofsson mindes väl hur kvinnan var klädd: mörk kjol, vit blus och röd väst samt barhuvad. Under den ena armen bar hon några granriskvistar. Deras häst hade stannat och de stod alla stilla och tysta och betraktade den vackra synen. Men så säger Erik Olofsson: "Vi kan väl inte stå här hela dagen" och kör på hästen. Synen försvinner lika plötsligt som den kom. Inga djur från bygden fanns då i dessa marker. Alldeles i närheten av detta ställe såg Hans Danielsson i Kallsta en liknande syn (Erik Olofsson dog 1904 och Husander 1928). Det kan tilläggas att dessa personer var kända som trovärdiga och ej på något sätt verklighetsfrämmande.
**********
Nu kan man undra vart vittror och annat konstigt tagit vägen i våra dagar. Trivs de inte i vårt mekaniserade samhälle? Eller de kanske finns men visar sig inte för oss senare tiders barn. Förut sades alltid att "oknytt" det fick bara dom se som tålde att se det. Och kanske är det en anledning att vi är för svaga i sinnet och därför inte får uppleva det som är "oknytt".