Litsboken LXIII 2014 sid. 43

Ola Gerhardt

av Arvid Sundin

Det kan ha varit 1977 som jag i Östersundsposten observerade den första karakteristiska personteckningen. Den föreställde en typ av yrkesman, "hagastängarn", som jag sett i aktion åtskilliga gånger under min uppväxt. Den beledsagande texten var författad på litsmål, min egen variant av jämtska. Konstverkets upphovsman var tydligt angiven. Hans namn var Ola Gerhard.

Gerhard föddes den 22 mars 1920 hemma hos Henrik Simonsson och hans hustru Anna-Märta, född Hertzström, i Husås. Henrik, som egentligen inte avsåg att bli bonde, var likväl ägare till en medelstor gård med ca 10 kor och häst med tillhörande odlad jord, en del skog samt fäbodar. I dopet gavs den nye världsmedborgaren namnen Olof Gerhard Henriksson. Förnamnet, Olle i släkten, bar han sedan en bra bit upp i vuxen ålder. Syskonkretsen var sexfaldig, tre flickor och tre pojkar, och mellan den först- och sistfödde var det 21 år. Olof var i hög grad ett sladdbarn. När han föddes hade f ö hans föräldrar uppnått en för tiden ovanligt hög ålder, mamman var 45 och pappan 58 år.

Musikalitet i blodet

Eftersom Olof med tiden blev en av Jämtlands mest välkända och mest mångsidiga kulturpersonligheter är det möjligt, kanske rent av sannolikt, att det i tidigare släktled funnits personer med jämförbara kvaliteter. Heltäckande släktforskning saknas dock, varför sikten bakåt med ett par undantag är förhållandevis kort. De kända anförvanterna härstammar emellertid alla från hemsocknen Lit eller orter relativt nära Lit. Bara ett fåtal yrken nämns, nämligen bonde, ur-/skomakare och nybyggare. En omnämnd soldat respektive korpral hade förmodligen andra yrken vid sidan om.

Av stort intresse är de uppgifter som finns om den musikalitet och det musikintresse, som präglat de senare generationernas anförvanter. Olof själv har i korthet skriftligen kommenterat egna minnen från många musikkvällar i sitt föräldrahem. Äldst bland dem han hört berättas om, var hans farmor, känd för sin vackra sångröst och för sina "kaukningar", som dessutom spelade orgel till noter. Slutligen hans far, som ärvt sin mors sångröst och skicklighet vid orgeln. Han spelade ofta psalmer och koraler och varvade med temperamentsfulla låtar av annat slag. "När han sjöng med sin starka basröst lyssnade byn om fönstren var öppna."

Olof och hans fem syskon har alltså konstaterad nedärvd tonkonst i sina gener. Därför var det ingen tillfällighet att hela syskonskaran också blev – mer eller mindre – musikaliskt begåvad. Till Olofs betydande insats i genren återkommer jag senare. Här återstår bara att nämna en sak – till skillnad från sina syskon sjöng han aldrig som vuxen. Någonting lär ha hänt hans sångröst i målbrottet.

Lycklig barndom med en svår prövning

Lille Olof var, när han kom till världen, ett mycket välskapt barn. Men försynen var honom synnerligen onådig under de första två eller kanske tre åren. Han föddes nämligen med en svår form av eksem. I släkten talar man om en sorts "skorv" över stora delar av kroppen. Tillståndet krävde ständig tillsyn och för hemmavarande storasystrar blev det fråga om växelvis kånkande, uppmuntrande och tröstande insatser för att lindra lillebrors plåga. Anlitade läkare förmådde inte ge någon bot. Dock fanns i bekantskapskretsen en person, som kanske kunde ge den hjälp som behövdes. Och mycket riktigt, medelst en dunderkur inkluderande sulfur, d v s svavel, formligen flöt skorvlagret bort. Och de som såg undret ske måste ha stärkts i den dåtida tron på homeopatins läkekraft.

Väl tillfrisknad visade sig nykomlingen var ett ganska känsligt men välartat barn, som förmodligen lät sig skämmas bort en del av sina äldre syskon. Redan som liten visade han konstnärliga anlag. På allt han hittade av papper ritade han flitigt märkliga föremål och en och annan konstig gubbe. I nödfall kunde han rista en figur på en nålask av metall! Hans mor uppmuntrade honom och följde intresserat utvecklingen.

I folkskolan uppstod inga problem. Tvärtom, Olof fick bra betyg särskilt i svenska och teckning. Han kunde alltså antas ha språksinne, trots att han aldrig fick studera några utländska språk. Hans förmåga att hantera svenska språket förstärktes säkert av ett speciellt skäl. Det år han började skolan fick han sin första "Pojkarnas julbok" och blev mycket starkt fångad av innehållet. Som en "högtid" påstås han ha sagt. I vart fall grundlades redan då ett starkt och hållbart läsintresse hos honom. Och flitigt läsande bör ha bidragit till hans förståelse för och förmåga att själv skriva svenska.

Efter de sju folkskoleåren var det dags för konfirmation i Lits kyrka. Året var 1935 och Olof var 15 år. Barnaåren var till ända. Arbetslivet stod redan utanför och väntade.

En första prövotid i arbetslivet

Naturligtvis hade Olof tämligen tidigt hjälpt till med diverse småsysslor på gården vid sidan om skolan. Men nu gällde det att för första gången tjäna pengar. Han inledde med att arbeta som hjälplastare på en mjölkbil, som trafikerade rutten Husås – Östersund. Följaktligen genomkorsade han dagligen den närmaste geografin och blev bekant med metropoler som Boda, Klöstanäs och Kyrkås. Väl framme i stan skulle också en mängd ärenden uträttas, ända upp till ett 40-tal, har han själv berättat. Bland fruarnas efterskickningar var Sloans Liniment och Hoffmans Hjärtstyrkande vanligt förekommande.

Olof hade all anledning att trivas med sitt arbete, men pappa Henrik var inte nöjd. Ett år har gått, och nu vill jag att det ska bli karl av dig, sa han bestämt. Så du får ge dig av till skogs. Där blir det fråga om rediga tag. Och så blev det från första stund. Olof hamnade i ett huggarlag om 10 personer, fick bo i en skogskoja och "lära sig veta hut". Det innebar bland annat att han, som var yngst, hade i uppdrag att hämta vatten och att vänta till sist när kolbullen skulle stekas. På detta sätt förflöt tre vintrar interfolierade med timmerflottning i Hårkan och slåtter sommartid. Skogsarbetet innebar timmerhuggning, bl a bolagsavverkningar för 'Wifstvarf och huggning av kastved, d v s enmetersved som staplades upp till en "kast" om en kubikmeter.

Under sin sista period i skogen, då hade han fyllt 19 år, var Olof hjälpkolare åt en kolarveteran i Gravbränna. Och här frestas jag lämna ordet åt honom själv, eftersom hans beskrivning är både koncentrerad och genuint självupplevd. "Först var det kolvedhuggning, sedan körde jag veden med häst till kolbottnarna. Så resning och tändning av milan. Vi hade två milor i stöten på gång. De slog av sig stybben efter några dygn, nyckfulla som levande varelser, som kvinnfolk. Då gällde det att på nytt kasta på stybben och resa sidoblocken samt fylla fräthålen med kubbar. Sen kunde det vara lugnt någon timme. Vi turades om att ha vakten. Sov två timmar, vaktade två. Att efter avslutad kolning få tvätta sig och ta på rena kläder hör till livets njutningar".

Två allvarliga sjukdomsfall

Under de här åren blev Olof allvarligt sjuk två gånger. Vid första tillfället, när han och två arbetskamrater som vanligt var sysselsatta med skogsarbete, drabbades han av svåra magplågor. Med hjälp av rekvirerad häst och släpa – marken var snöfri – kördes Olof till närmaste taxi och vidare till sjukhuset i Östersund. Den snabba hanteringen var kanske livräddande. Det var nämligen fråga om brusten blindtarm.

Även Olofs tid som kolare kunde ha slutat illa. Han råkade ut för det tillstånd som kallas tarmvred. Det följdes sedan av bukhinneinflammation. Eftersom det den gången var mycket längre väg till Östersunds sjukhus, hann faran för hans liv bli överhängande innan behandling kunde påbörjas. Allvaret i det inträffade underströks av att Olofs värnplikt som en konsekvens sköts upp ett år. Kanske bidrog det också till, att sortin från skogsarbetet snart blev ett faktum.

Krig, värnplikt och beredskapstjänst

Omständigheterna gjorde, att Olof började sin värnpliktstjänstgöring ungefär samtidigt som andra världskriget inleddes. Av våra grannar var Finland i krig medan Danmark och Norge var ockuperade. Samtidigt visste Olof och hans kamrater att också Sverige var i farozonen. Det måtte ha varit spänd stämning på logementen och stort allvar under de unga soldaternas övningar.

Olof utbildades till signalist under sin ettåriga värnpliktstid. Han hade inte avlagt någon studentexamen och alltså inte fått fribiljett till något studentkompani. Ändå avancerade han till signalfurir, vilket tyder på att han sågs som väl lämpad för vidare befälsutbildning. Under en övning i Norrbotten visade han sina värnpliktskamrater en för dem okänd sida. Han gjorde karikatyrer av en hel del av dem och behöll en kopia själv. Dessa hittades efter Olofs död i bouppteckningen. Han tillhörde också den stora skara yngre män, som vid denna tid togs ut till beredskapstjänst. För hans del blev det ett år med förläggning i Tännäs och Undersåker.

Birka Folkhögskola

Det var ett klokt och säkert målmedvetet steg i livet som Olof nu tog. Året var 1943 och Birka hade redan i flera årtionden betytt mycket för jämtländska ungdomar. Där tillhandahölls en hel del livsvisdom men framförallt viktig allmänbildande undervisning i ämnen som svenska, historia, fysik och t o m skogshushållning. För Olofs det fick dock undervisningen i musik, även den klassiska, störst betydelse, framförallt för att den leddes av Göran Olsson Föllinger, den kände violinisten.

Här är det nödvändigt med lite bakgrundsbeskrivning. När Olof blev Föllingers elev var han ingen nybörjare på fiol. Redan i sjuårsåldern prövade han sina första stråkdrag och fortsatte sedan att utveckla och förfina sitt spel under hela sin aktiva tid. En i början ständigt närvarande inspirationskälla lär hans far ha varit, han som spelade orgel och trallade polskor med gott humör. På logdanserna i hemtrakten spelade Olof gärna tillsammans med t ex dragspelare och gitarrister. Ett framsteg var det naturligtvis också när han av en äldre bror lärde sig spela efter noter. Även valet av fiol spelade stor roll. Ett av hans första instrument var f ö ingalunda någon fiol utan en mandolin, som han köpte i tonåren och senare skänkte bort. Efteråt löste han på auktion in en av Lapp-Nils bättre fioler och lät renovera den.

Olof visade sig ha också andra oväntade färdigheter när han intog Birka. Det man såg tecken till i hans barndom – otaliga små teckningar på papperslappar – hade utvecklats till gryende konstnärlighet. Särskild betydelse hade säkert en kurs, som han deltog i som fritidselev när han var 17 år. Den finansierade han med pengar från sitt arbete i skogen. På schemat stod bl a teckning, akvarellteknik och pastellmåleri samt, som extra ämne, oljemålning. Det är oklart hur omfattande denna kurs var, men upplägget talar i vart fall för en viss begränsning. Inte desto mindre tycks utbytet för den begåvade och ambitiöse eleven från Husås ha blivit avsevärt.

Efter kursen började tydligen unge herr Henriksson snabbt praktisera vad han lärt sig. Det fick Birkas rektor, Carl Ringmar, klart för sig när den nye eleven vid ankomsten till skolan visade upp "en dusk tavlor". Resultatet blev dels att Olof delvis kunde finansiera de just påbörjade studierna med sin konst och dels att han fick löfte om frielevsplats i skolans årskurs två.

Nu var alltså Olof under åren 1943 – 1944 upptagen med allmänbildande studier, som bör ha fyllt det mest av hans arbetsdagar. Särskilt timmarna med Göran Föllinger inspirerade honom och ledde senare till en vänskap som varade livet ut. Ändå fann han tid för ytterligare aktiviteter vid sidan av "plugget".

Han lät sig nämligen enrolleras i en seriös klubb där han lärde sig att måla eller teckna efter levande modell. Dessutom förekom på Birka vid den här tiden återkommande tillställningar där eleverna gavs möjlighet att visa sina färdigheter. Jag betraktar det som praktiskt taget uteslutet, att Olof med sin fiol inte deltog i dessa.

På gamla dagar gjorde Olof en del anteckningar med återblickar på sitt liv. Där avslöjar han folkhögskolans avgörande betydelse för honom. "På Birka öppnade sig en helt ny kulturvärld för mig"

Östersund och giftermål

I nyss nämnda anteckningar gläds Olof också åt mötet med Ingrid Blix från Hammerdal. Hon var samtidigt elev och skulle bli hans hustru. Med Birka bakom sig och Ingrid vid sin sida var det uppenbart, att han nu siktade in sig på helt andra arbetsuppgifter än tidigare. Det manifesterades till att börja med genom flytt 1945 till Östersund.

Där bosatte sig paret inledningsvis på var sin adress, Ingrid på sin arbetsplats, Olof hos en släkting. Den första gemensamma bostaden blev under några månader en källarvåning på Frösön. Men hösten 1948 kunde de, som de länge planerat, flytta in i en tvårumslägenhet i ett hyreshus på dåvarande Gröngatan 47 uppfört och ägt av Olofs äldste bror. Ingen kunde då ana, att hyrskontraktet skulle komma att utsträckas över sammanlagt 57 år. Så några flyttfåglar var de inte.

Nu hade också bröllopsklockorna just ringt, närmare bestämt i mars månad i Hammerdals 1700-talskyrka. Men klangen över nejden avsåg inte bara Ingrid och Olof utan också Ingrids syster och hennes blivande man. Det var med andra ord ett dubbelbröllop, dock utan större pompa och ståt.

Reslig, vältränad, kostmedveten och med tilltalande utseende

Vid flytten till Östersund var Olof 25 år. Han hade växt upp till en vältränad, reslig (182 cm) och atletiskt byggd man. Men han tränade inte som Gunder Hägg. I själva verket sågs han aldrig springa i markerna. I stället ägnade han sig åt avancerad fysisk träning. För honom var det en lätt sak att t ex gå på händer och slå frivolter. Vissa av konsterna kunde han utföra ganska långt upp i åren. Han var vidare starkt påverkad av hälsopedagogen Are Waerland, han med devisen "en sund själ i en sund kropp" som också propagerade för hälsokost. Olof tog intryck och lyckades under en tid övertala sin mor att, enligt recept, blanda till den då populära kruskan.

Det tycks också råda en påfallande enighet om, att Olof såg mycket bra ut. Det svarta vågiga håret och de mörka ögonen gjorde sitt till liksom den knappt skönjbara mörka tonen över huden. Den var karakteristisk för Olof och en av hans bröder, och medverkade till, att han lätt blev – eller tycktes vara – solbränd. De mest entusiastiska hade ännu fler positiva drag på listan, t ex en härlig röst, varm och med ett stänk av myndighet på samma gång. En sammanfattning skulle nog kunna vara, att Olof redan var en man som märktes.

Ett viktigt skifte i livet

Den tid jag nu beskriver präglades av att andra världskriget äntligen var slut. Olof kunde framför sig se en tid av fred, en förhoppningarnas tid, för Europas folk och för sig själv. Han såg sig också i framtiden som utövare av ett konstnärligt yrke. Och han kunde välja åtminstone mellan två olika. Efter utbildningen under Föllinger var han duktig på fiol, även om han inte kallade sig violinist. Under året erbjöds han också för första gången att delta i en konstutställning i Östersund tillsammans med ett antal kända jämtlandskonstnärer.

Olof tvekade emellertid. Om detta har han skrivit i sina anteckningar "Att helt ägna sig åt konstnärskap skulle vara orealistiskt i detta tidiga skede. Talang hade jag ju men den måste kanaliseras till rätt yrke". Men vilket? Kanske reklam?

De första "konstnärliga" arbetsplatserna

Här låter jag nu Olof något förkortat själv fortsätta berättelsen om intåget i sitt nya yrke. "En reklambyrå i Östersund, Kå-Be, behövde nya medarbetare. Samtidigt pågick en stor utställning i stan. Där anmälde jag mig och bad att få bli utställningsarbetare… Detta ledde till mitt allra första reklamjobb, en "monter" inne på läroverket… Jag kände mig oförvägen och fylld av entusiasm. Jag måste tydligen av naturen ha blivit utrustad för dekorationsyrket och hade lätt för att lära… Jag blev också bekant med Kå-Bes reklamchefer, som beslöt anställa mig i sin firma.

Det var 1946, som Olof påbörjade detta arbete som reklamman. Arbetsuppgifterna omfattade det mesta inom branschen, från skyltfönsterreklam till stora utställningsprojekt. Ändå blev tiden på Kå-Be mycket kort. Kanske var det helt enkelt så, att han sökte nya utmaningar. I vart fall började han tämligen snart uppfatta arbetet monotont och föga konstnärligt. Så varför inte spana in något mer lockande? Sedan gick det undan med ett par snabba byten av arbetsgivare. Först läste han en dag, att en mindre herrbeklädnadsfirma sökte en dekoratör. Det skulle säkert passa hans artistiska ådra bättre och ge honom nya erfarenheter tänkte han. Alltså sökte han befattningen, och fick den. Men, efter en ny kort tid där hände något, som skulle få avgörande betydelse under en lång tid.

Mycket talar för att Olofs personlighet och kunnande inom yrket vid den här tiden börjat göra intryck på allvar. Alltnog, han värvades över till det ledande branschföretaget i Östersund, Stockholmsmagasinet. Det var ett ansvarsfullt uppdrag han skulle överta. Även om den unge mannen från skogarna i Lit var rätt tilltagsen var han inte oberörd vid detta tillfälle. Han skrev själv: "Det var med bävan som jag tillträdde denna tjänst. Jag visste ju, att min föregångare var mästare på textning och dekorationer. För mig gällde det att snabbt skaffa mig rutin. Otaliga var de kvällar som jag ägnade åt egen förkovran inom mitt yrke". Med den ambitionen var det inte förvånande, att Olofs verksamhet i Stockholmsmagasinets tjänst skulle bli mycket framgångsrik och vara under lång tid, närmare bestämt till 1960, d v s 12 år.

Stockholmsmagasinet och studieresor i Europa

Stockholmsmagasinet, med inriktning på herrmode, var det ledande företaget i en affärskedja. De övriga var Linnemagasinet (linne, hemtextil och mode) och Desirée, en dammodebutik. Filialer var etablerade i Strömsund och Hammarstrand. Lierade var dessutom Ivans (herrkläder), Hans och Greta (barnkläder) samt Fahléns. Den eleganta vinjett som prydde butikens entré, och som han hade skapat, drog östersundarnas blickar till sig i nästan 50 år.

I dessa företag, under ledning av chefen och ägaren Erik "Pecka" Hellgren, kom Olof att verka under hela 1950-talet och lite till. Här fann han intressanta, varierande och krävande arbetsuppgifter. Han fick chefens fulla förtroende och fria händer. Här kunde han verkligen göra stor nytta då han visste att hans attraktiva skyltningar drog folk. Där han ofta stod och arbetade bakom täckta fönster visste han dessutom, att han skulle få omedelbar belöning redan när täckelsen föll. Även i jämtarnas land var det populärt att titta i skyltfönster. Och uppenbarligen var de nöjda med vad de såg.

Han belönades också i större sammanhang, t ex när han 1957 deltog i en riksomfattande tävling mellan landets bästa dekoratörer och tog en hedrande tredjeplats.

Studieresor utomlands var ovanliga på 50-talet. Återuppbyggnaden av Europa efter kriget tog sin tid. Men Hellgren ville att Olof skulle få uppleva vad som hände i branschen på kontinenten. Följaktligen erbjöds han, enligt egna anteckningar, i omgångar studieresor till europeiska branschkollegor. Första resan gick emellertid till Stockholm och en kurs anordnad av Stockholms merkantila dekoratörer. Ett par år senare bar det av på en lång studieresa till i tur och ordning Tyskland, Holland, Belgien, Danmark och Frankrike. Det var framförallt ledande varuhus i de olika huvudstäderna, exempelvis La Fayette i Paris, som bjöd in. Syftet var att besökarna skulle se och lära. En tredje utfärd avsåg en fem veckors reklamskolekurs i Altona, Hamburg.

Ett exempel på Olas skyltningar då modehuset Desirée i slutet av 1950-talet lanserade nytt skidmode med bl a elastabyxor. Det är för sin tid raffinerat med slalomåkaren på väg mellan flaggor med modehusets logotyp på. Ola hade också skapat logtypen med prinsesskronan. Desirée låg på Storgatan i hörnet av Biblioteksgatan i Östersund.

Familjens vardagsliv i barnperspektiv

 I lägenheten 47-an levdes livet intensivt men också organiserat. Förstfödda Berit och tvåan Göran avancerade under 1950-talet till skolbarn medan sladdpojken Pär-Ola tog tid på sig och blev en tidig sextiotalist. Far i huset var med självklarhet den oberoende auktoriteten och talesmannen utåt, medan mor Ingrid var den sammanhållande länken gentemot släkt och vänner. Arrangemanget var nog vad som krävdes. Olof behövde det för styrseln över alla sina arbetsuppgifter och Ingrid för att hålla kontakt med alla släktingar, som ofta kom på besök till den centralt belägna lägenheten. Den sades vara "det närmaste man kan komma en liten släktgård i stadsmiljö".

Nyssnämnda Berit, som beredvilligt bistått mig med information om sin far, har en gång på ett livfullt sätt skrivit ner vissa papparelaterade minnen från sin barn- och ungdom på Gröngatan 47 i Östersund.

- "Jag växte upp med en mamma som alltid var närvarande och en pappa, som det stod en air av fart och fläkt i kring. Söndagar med folkdräkt, spelning ihop med någon kollega och så i väg till Jamtli, där pappa musicerade tillsammans med andra. Det kunde vara spelning på bröllop eller andra festligheter. Men det var ibland också långa turnéer på otaliga föreningslokaler runt om i Jämtland, med föredrag och ljusbilder på tema "Lapp-Nils".

Då var det fråga om ett samarbete mellan Ragnar Bohman, sekreterare i styrelsen för Heimbygdas Spelmansförbund, som hade utarbetat hela konceptet, och Olof som stod för musiken.

Så kunde det vara mörk kostym och konsert med orkesterföreningen, där det skymtade förbi namn som Ehrling och Dean Dixon, allt mycket spännande och föregånget av uppladdning och övningskvällar. Sen var det textningskurser och folk som lämnade adressböcker inför högtidsdagar, där pappa skulle teckna och texta. Det gav en extrainkomst, som säkert kunde behövas. Ja pappa var otroligt plikttrogen med sitt arbete.

Observera här, att allt hon minns gäller konstnärliga aktiviteter vid sidan av det dagliga arbetet som dekoratör. Ja, så var det. Olof fortsatte livet igenom att kombinera vardagsjobb med spelmannens och målarens kanske mer lockande verksamhet.

Tilläggas kan också, att det inte var vilken musikant som helst som kom spelandes. Olof var tidigt en ansedd person i musikkretsar. 1954, vid 34 års ålder, invaldes han till exempel i styrelsen för Heimbygdas Spelmansförbund, där han så småningom avancerade till först kassör och sedan ordförande. Dessutom erövrade Olof år 1957 Zornmärket i silver och hedrades därmed också med hederstiteln riksspelman.

En ansedd arbetsgivare gick i konkurs

Alldeles i inledningen till 1960-talet lät sig Olof anställas av ett nyöppnat varuhus i Östersund, Z-huset, ägt av en respekterad affärsman, Erik Norén, ursprungligen från Norderåsen. Troligen hade han ett par goda skäl till detta. Det ena var, att ett generationsskifte väntades inom Hellgrens koncern. Det skulle kunna påverka hans dittills starka ställning där. Dessutom föreföll konceptet med varuhus attraktivt och modernt. Att han skulle bli Z-husets reklamchef var ju också positivt. Mycket talar för att den nya arbetsuppgiften borde vara en önskesysselsättning för Olof. Han behärskade ämnet, han hade lång erfarenhet och han kunde använda sina konstnärstalanger. Och uppgifter om 3 à 4 anställda, han själv inräknad, tyder på en hyggligt stor kundkrets. Emellertid, idén med ett varuhus må ha varit modern, men den slutade med konkurs efter bara ett par år, vilket inte Olof kunde påverka. I sina anteckningar skriver han om sina bekymmer. "Så befann man sig helt plötsligt i en mycket prekär situation. Inom kort skulle vårt tredje barn komma till världen, och jag förlorade framtidstron".

Z-reklam och beundrande elever

I detta prekära läge inträffade nu något, som egentligen låg nära till hands. Olof var ju respekterad. Han tillhörde de främsta i stan på sina yrkesområden. Han var också en välkänd underhållare av rang med sin fiol. Därför var det klart, att många ville honom väl. Så vad hände. Jo, Norén föreslog Olof att starta eget med Z-husets företagare som de första kunderna. Dessutom erbjöds han överta bokstaven Z från Z-huset. Även arbetsplatsfrågan löstes på bästa tänkbara sätt. Han fick helt enkelt stanna kvar i sina tidigare lokaler. Därmed var alla hans problem lösta. Ingenting prekärt fanns kvar att oroa sig för.

Alltså blev han nu sin egen. Han etablerade företaget Z-reklam, ett firmanamn, som verkar välvalt. Det var lätt att komma ihåg, det var kort och bokstaven Z var tydligt lokalpatriotiskt, vilket inte kunde vara fel i republiken. Det gav dessutom klart besked om vad hans företag var expert på.

Två viktiga beslut fattade Olof tydligen genast. Det första var att ta körkort och köpa bil. Fordonet behövdes för både firman och familjen. Det blev en Opel Rekord och den var inte alldeles ny. Det andra beslutet var lika betydelsefullt, han skulle inte ha några anställda. Skälet var säkert i första hand administrativt. Att anställa betyder bl a extra kostnader för redovisning och rapportering. För övrigt kunde fast anställda medarbetare innebära problem i en bransch där inflödet av order tidvis var opålitligt.

Han tyckte nog också, att han hade ett bättre alternativ. I konstnärliga branscher är det vanligt med elever, som vill komplettera teoretisk utbildning med praktik. Hos Z-Reklam anmälde sig ungdomar, som var intresserade av dekoratörsyrket eller reklambranschen. Under Olofs erfarna ledning blev många av dessa elever snabbt duktiga medarbetare. Det hör till saken, att Olof alldeles tydligt hade en pedagogisk talang. Vidare imponerade han med sin överlägsna branschkunskap och, särskilt för unga människor, spännande personlighet. Kanske också med sin underfundiga humor, som en och annan vittnat om. Tillsammantaget verkar Olof hos dessa sina elever ha varit en uppskattad och beundrad person.

Kunderna strömmar till

Olof hade anledning att vara nöjd med sitt företags startsträcka. "Snart började kunderna strömma till, men även från helt nya branscher" skrev han i sina anteckningar. Med Z-Reklam breddade han verksamheten från t ex skyltfönster och dekorationsarbeten till större, mindre och ibland omfattande reklamprojekt. Ett sådant fick stor betydelse under lång tid. Olof skrev; "Jag fick vara med om framväxten av Storhogna fjällanläggning, där jag under flera år utarbetade turistbroschyrer, kartor och skyltar m m". En viktig detalj i det arbetet var skapandet av företagets välkända och ytterst stilfulla varumärke, som fortfarande karakteriserar anläggningen. Det symboliserar en fjälltopp med sol och slalombacke i färgerna vitt, rött och gult. En annan ny kund var Hallströms verkstäder i Nälden, i dag stort och framgångsrikt efter jämtländska förhållanden. Olof var den, som utformade företagets första reklamfoldrar och deras företagsvinjett.

Under åren som följde åtog sig Z-reklam många och varierande slag av projekt. Expo Norr var tidigt en av Olofs återkommande stora kunder och förblev så under hela hans tid i branschen. Många av Östersunds konsumentinriktade större företag, inklusive vissa banker, ville också dra nytta av Olofs fantasifulla reklamkonst. På Östersunds-Postens och Länstidningens annonssidor kunde man spåra hans hand bakom vinjetter och blickfång. Men det var inte bara fråga om annonser. Z-reklam tillverkade också handgripligen bl a skyltar, ofta stora skapelser, med spatiöst utrymme för allehanda information. Följaktligen behövdes efter några år större lokaler och dessa fanns att få centralt i stan på Prästgatan 36 i det sekelskifteshus där Hamm & Nilsson etablerat sig. Kanske gladde sig Olof också åt att han där kunde få sin fiol strängad, om han verkligen behövde någon hjälp.

50-åringen jobbar vidare

1970 fyllde Olof 50 år. Han var alltså fortfarande "i sin krafts dagar" och arbetet med uppdrag från kräsna reklamköpare fortsatte vid det laget i invanda spår. Alltså borde han vara tämligen nöjd med tillvaron. Dock, att vara egenföretagare är inte störningsfritt. Reklamintensiteten kulminerar t ex före jul inför årets köprusch. Olof var en mycket aktiv människa, som arbetade intensivast och med störst inspiration i gott och säkert orderläge. När korgen med order tenderade att sina blev han orolig. Då bekymrade han sig också för familjens ekonomi. Mamma Ingrid lärde sig dock med tiden att se med klok förståelse på makens oro.

Z-Reklam och familjens ekonomi

Någon gång runt mitten på 1970-talet började produktionstakten inom Z-Reklam att avta. Då hade ett av firmans största uppdrag just avslutats, det som gällde en stor försvarsutställning i Östersund. En viktig anledning till nedtrappningen var säkerligen, att Olof vid den här tiden trädde in i ett tredje rent konstnärligt yrke. Spelmannen och konstmålaren fick sällskap men den blivande författaren. Det var nu han lät publicera sina första "Kluringar".

Jag nämnde nyss Olofs ekonomibekymmer. Hur berättigad var hans oro? Någon framhöll, att den inte sällan var överdriven, men att den nog också hade fog för sig emellanåt. Faktum var antagligen, att hans inkomster från Z-Reklam dels varierade mycket och dels inte räckte till någon särskilt hög lön för honom själv. Möjligen var följande kommentarer hyggligt träffsäker; familjen fick lov att hushålla med slantarna, men den hade det aldrig knapert.

Efter 17 år som egenföretagare sålde Olof Z-reklam till sina medarbetare 1979. Då var han fortfarande bara 59 år och såg dessutom ut att vara minst 10 år yngre. Naturligtvis ville han nu på allvar förverkliga sina påträngande konstnärsdrömmar. Det skulle kanske kunna göras lättare, och kännas bättre med, ett nytt namn.

Ola Gerhardt in på arenan

Den exakta tidpunkten för tillkomsten av det nya namnet Ola Gerhardt tycks ingen känna till numera. Sannolikt var det, antar man, när han kom in i reklambranschen och blev dekoratör, samtidigt som en och annan började kalla honom Ola, som han allra först började fundera på ett namnbyte. Ett tecken på vad som höll på att hända kunde förmärkas redan på 1960-talet, då de första tavlorna signerade Ola Gerhardt tillkom.

Jag tror dock, att det definitiva namnbytet främst föranleddes av Olas nyssnämnda nya roll som författare. Allt det han publicerade, från omkring 1975, försågs med det nya namnet. (Ett av få undantag gjorde han i "Jämtkluringar"från 1979, där själva förordet är undertecknat med en mellanforn, Ola Gerhardt Henriksson). Det rådde visserligen ingen tvekan, han var redan förhållandevis väl känd i Östersund med omnejd, men nu blev han en offentlig person. Hans namn började synas i tidningar, i tryckta artiklar och böcker och hans stämma kunde så småningom avlyssnas i radion. Jag tror, att han gladdes åt sitt nya självvalda namn och jag tycker, att han gjorde rätt.

F ö föll mamma Ingrid till slut till föga också hon. Olle fick bli Ola även för henne.

Den mångsidige konstnären

 Större delen av berättelsen har hittills handlat om Ola Gerhardts arbetsliv. I texten finns visserligen också ett antal mestadels kortfattade inslag om hans renodlat konstnärliga verksamhet under årens lopp. I flera fall har det handlat om fiolmusik, men hans konstmåleri och teckningskonst har också nämnts och, alldeles nyss, hans författarskap. Jag föreställer mig, att mycket av detta, framförallt hans fiolspel, har skett på bekostnad av hans fritid och mot begränsad ersättning. Därmed inte sagt, att han skulle ha spelat av tvång. Tvärtom, sitt livs höjdpunkter upplevde han förmodligen vid framförandet av någon älskad konsert eller i en intensiv duell med Karl Ersa. Författarskapet inleddes relativt sen i hans liv, men det kom att betyda särskilt mycket för honom. Låt oss nu gå närmare in på hans liv som konstnär. Men först något om ett bekymmer, som inte sällan drabbar just konstutövare.

Optimism, svårmod och en spännande pappa

Ola var en mångfacceterad man, som hade givits många gåvor av en mild försyn. Därför var det föga märkligt, att han också kunde skifta mellan sinnestillstånd, t ex mellan kreativitet och håglöshet, optimism och svartsyn. Han var helt enkelt en komplicerad natur, som oftast var full av styrka och handling, men som under vissa omständigheter kunde drabbas av ett mer eller mindre tungt svårmod. "När pappa gick i moln, då visste vi därhemma, vad det var fråga om". Men mamma Ingrid med sitt alltid stabila och goda lynne tog det lugnt. Pappa måste få vara lite ombytlig, han är ju konstnär. Sedan gick hon förmodligen till köket och förberedde middagen, ty husfar var, i enlighet med 20-talisternas seder och bruk, helt befriad från köksarbete. Inte heller barnen tycks ha några svårhanterliga minnen från Olas stunder av svårmod. De minns främst en spännande pappa, som aldrig var sträng, men som inpräntade i dem att alltid vara rättskaffens och ärliga.

Ett viktigt tillägg är på sin plats. Det verkar som om Olas skiftningar mellan optimism och dess motsats förblivit i stort sett okända utanför familjen och de närmaste släktingarna. Det torde i så fall bero på han aldrig tillät sig hemfalla åt depressiv passivitet. Det som absolut måste göras, det gjorde han.

Fiolspelaren

Ola sprang ju redan som barn omkring – med generna fulla av musik – och lyssnade på släktingar som sjöng och spelade, inte minst fiol. För hans del kom fiolen först till användning offentligt i samband med logdanserna i trakten. Men dansmusik var dock ingenting för Ola, även om han uppskattade Lindqvistarna. Olas intresse riktade sig i stället tidigt mot folkmusiken. Framförallt tog han intryck av Lapp-Nils, den store jämtländske fiolspelmannen, stilbildaren från 1800-talet, som egentligen hette Nils Johansson. Det var också Lapp-Nils musik, som Ola själv framförallt tyckte om att framföra. Aldrig var han så inspirerad som när han, inför en förväntansfull publik, spelade någon av den dyrkade förebildens polskor. Då kunde de musikkunniga bland lyssnarna också uppfatta Olas mästerliga triolspel, vilket utmärker just Lapp-Nils polskor, och då kunde han ibland avbryta spelningen och berätta om den musik han spelade och om den legendariske kompositören.

En plats i Olas musikliv tog också den klassiska musiken. Rent privat betydde det, att han gärna lyssnade till musik av t ex Vivaldi och Bach.

 Hans intresse av att själv spela klassiskt väcktes ju Birka och omsattes senare i praktiken, när han i flera perioder spelade i Östersunds orkesterförening.

I Heimbygdas Spelmansförbund satt folkmusiken i högsätet, och där var Olas engagemang mycket starkare. Därför gladde han sig säkert. När han snart inträdde i styrelsen och förberedde sig att verka där under lång tid. Verksamheten var, särskilt under 1970-talet, ovanligt aktiv, och Ola ansågs vara en viktig drivkraft. Även de övriga ledamöterna i styrelsen var högst kapabla, men han blev "primus i klassen". Som person tycks han också ha imponerat. "Han var sällsynt trevlig och därtill kraftfull". Ja, när det behövdes visade han, att han inte saknade pondus, och att han kunde driva en linje.

Trots detta antar jag, att Ola egentligen inte längtade efter att vara administratören på toppen. Av detta skälet tror jag att han – trots framgången som ordförande – avgick 1977 för att ägna sig åt annat, som lekte honom i hågen inom samma förbund. Och så blev det. Nu kunde han spela en folkligare roll, särskilt under 1970-talet. Det var då spelmansrörelsen hade sin storhetstid, och det var Olas ansvar att anordna årliga spelmansstämmor på olika platser i länet. L O Rindberg, som en gång som gäst besökte en sådan stämma, har berättat om sina intryck. Här var det den gamla jämtländska spelmanstraditionen som gällde. Över det hela vilade en genuin "jämtlandskänsla", alla uttryckte sig på jamska. Rindberg talade också i mycket uppskattande ordalag om Ola som person. "Mycket kreativ, temperamentsfull, rolig att ha att göra med, uttrycksfull konstnärssjäl". Slutligen framhöll han, att Ola vid den här tiden var språkröret utåt för spelmännen, han var deras PR-man.

Ett exempel på handlingskraft från Olas sida hade att göra med kungabröllopet 1976. Hovet hade vidtalat spelmän från Dalarna att medverka denna stora dag. Mot detta reagerade Ola bestämt. Hertigen av Jämtland skulle naturligtvis uppvaktas av jämtländska spelmän. Och enligt uppgift blev ingripandet verkningsfullt. Alsens spelmanslag fanns på plats när tiden var inne.

Jag har tidigare berättat om Olas "arbetsresor" i Europa. Nu är det dags att komplettera med en resa arrangerad av turistorganisationerna för riket respektive Jämtland. I december 1964 avreste Jämtlands Lucia med tärnor och Jämtlands riksspelmän till Berlin. Meningen var att visa upp svensk och jämtländsk tradition. Deltagande spelmän var, förutom Ola, Karl Ersa, Ragnar Bohman och Alfred Rönnqvist. Under en vecka uppträdde de i olika lokaliteter i staden, och vid ett tillfälle blev herrarna presenterade för Willy Brandt, som då var Berlins borgmästare.

Nyssnämnde Karl Ersa – döpt Karl Eriksson – flyttade under tidigt 1950-tal från Hucksjöåsen till Husås och blev alltsedan dess Olas trogne spelkamrat till sin bortgång 40 år senare. Kontakterna underlättades tack vare den gård som Karl hade i närheten. De två parhästarna hade olika "spelsätt" men fungerade utmärkt ihop. Ola var den temperamentsfulla första fiolen och Karl den följsamme som lätt anpassade sig. Ola var trogen traditionen från Lapp-Nils, Karl var det inte. Trots detta, eller kanske tack vare, blev resultatet ofta formidabel musik. Olas yngste son, Pär-Ola berättar: "Det var alltid roligast när pappa och Karl Ersa drog igång. Som två rockstjärnor fast inom folkmusiken. De tog för sig. Rytmiskt, intensivt, med känsla. Jag har legat under många bord och lyssnat".

Lars-Håkan Eriksson, systerdotterson till Ola, har bistått med åtskilliga glimtar ur Olas liv. Bl a har han tydliga minnen av en rad midsommaraftnar, när Karl Ersa på trampcykel kom på besök till hans föräldrars stuga vid Hårkan, där också Ola fanns på plats. Och naturligtvis blev det spela av. Hela den ljusa kvällen höll de båda riksspelmännen på, medan unge Lars-Håkan satt och lyssnade. "Det var troligen vid högtidsstunder som denna, som mitt intresse väcktes för att själv bli spelman".

F ö hade flera av Olas syskon sommarvisten vid Hårkan, vilket säkert bidrog till att den goda kontakten och sammanhållningen i hela syskonskaran höll i sig långt upp i åren.

Det är mycket sannolikt, att Ola upplevde höjdpunkten i sitt framgångsrika musikliv vid spelmansstämman i Hoverberg 1977. Vid detta tillfälle hade Sveriges Radio/Television storsatsat på såväl landskapet Jämtland som spelmännens möte. En deltagare berättar om det senare. "Ett halvdussin bussar, avsedda för medverkande och inspelningsutrustning, stod parkerade utanför stämmolokalen. Ola Gerhardt som konferencier var i sitt esse. Med jämna mellanrum zoomades hans ansikte in av kamerorna. Den utmärkte dirigenten måste ha glatts åt Olas inspirerande bistånd".

Här är plats för ett observandum: Den här påkostade mediasändningen från Hoverberg, som rimligen var riktad till hela riket, måste ju ses som ovanligt betydelsefull för Jämtland sett från PR-synpunkt. Och i centrum för alla dem, som tittade på TV eller lyssnade på radio, befann sig Ola Gerhardt. Han som i vanliga fall skulle ha tillhört spelmännen. Det ger mig en ny insikt. Den mångbegåvade spelmannen, konstmålaren, och författaren m m. Han hade nu också befunnits vara den främste presentatören i detta särskilt viktiga sammanhang.

 Ola hade kontakter med etermedia mer än en gång, t ex när han själv och Karl Ersa medverkade i programmet Frukostklubben, ett program spelades i 32 år. Det blev en lyckad föreställning, och de båda medverkande fick i vederbörlig ordning sin frukostklubbnål av Sigge Fürst.

När Ola gick i pension 1985 drog han ner på sina mer krävande spelningar. Men han kunde inte låta bli musiken helt. Han åkte då och då runt till pensionärsföreningar och andra villiga lyssnare och underhöll dem med låtar på fiol och uppläsningar på jamska.

Något mycket oväntat återstår slutligen att framhålla i detta avsnitt. Enligt Pär-Ola har ingenting av hans fars framföranden av folkmusik spelats in med undantag för ett i dag "omodernt" band från 1950-talet. Hur kan detta komma sig? Det är klokt och hedervärt, att Pär-Ola själv funderar på att göra en nyinspelning "i modern tappning" av nämnda band. Men är det inte hög tid för hela musikjämtland att medverka? Flera kvalificerade inspelningar gjordes rimligen under Olas aktiva tid.

Målaren och tecknaren

Redan som liten ritade eller tecknade ju Ola alla möjliga sorts figurer. Lusten att göra så, i alltmer avancerade utföranden, följde honom sedan i alla tider. Vid 17 års ålder passade han, som nämnts, på att skaffa sig den grundläggande utbildning, som en blivande konstmålare behöver ha. På Birka överraskade han rektorn med sina första konstverk och fick en liten pekuniär belöning. Och så, när Sällskapet Jämtlands Konstkultur 1945 anordnade en utställning på Länsmuseet med redan etablerade konstnärer, erbjöds Ola att komma med och få ett antal alster exponerade för första gången.

Ola insåg dock klokt nog, att han vid den här tiden inte hade någon möjlighet att leva på sin konst. Följaktligen inledde han i stället sin bana inom reklambranschen, och om detta har jag berättat.

Men intresset för konstmåleri hos Ola stod starkt. Han fortsatte att måla. Mer och mindre, i alla år, ofta på kvällarna efter arbetstidens slut i hans ordinarie arbete. Staffliet stod uppställt på hans arbetsplats, och emellanåt bestämde sig någon kund för att köpa. Flera gånger fick han till och med, via en kontakt, tillfälle att ställa ut valda delar av sin produktion i Wilkenssons konsthandel i Göteborg.

År 1970, efter ett helt kvartssekel, kände han att tiden var inne för en ordentlig nysatsning på måleriet. Han anordnade sålunda en alldeles egen separat konstutställning, som lyckligtvis slog väl ut, och några år senare inledde han en serie utställningar enligt samma upplägg. De städer han valde var Sundsvall, Örnsköldsvik och flera gånger Östersund.

Just vid den här tiden, någon gång runt mitten av 70-talet, bör Ola ha sett ett ljus i den berömda tunneln. Hans dröm om att kunna försörja sig enbart som konstnär var nu kanske på väg att förverkligas. Hans målningar hade en tid sålt rätt bra, delvis tack vare medverkan av ett av stadens gallerier. Han betingade sig inga höga priser, troligen som mest några tusenlappar, ofta mycket mindre. En gång hade en klok vän påpekat, att han sålde tavlorna för billigt. När han då följde rådet och dubblade priserna, sålde han till sin förvåning nästan dubbelt så mycket. Men just då var något annat mycket viktigare. Han hade börjat producera sina "gubbar", troligen först i LT och sedan också i ÖP. Dock kunde inte Ola lägga av helt med sitt tavelmåleri. När han sålt Z-Reklam och blivit av med platsen för staffliet inredde han en ateljé i källaren hemma på Gröngatan 47. Där kunde han sedan måla vidare och kanske göra annat också under resten av sin aktiva tid.

Till sist i detta avsnitt ett litet tillägg. De stora målargenierna lär ofta allra först teckna en skiss av sina planerade mästerverk. Det ger besked om att konstmåleri och teckning hör ihop. Alltså bör också här något litet ordas om tecknaren Ola, t ex att han var utbildad i detta ämne, speciellt reklamteckning. I sistnämnda specialitet hade han också undervisat i flera omgångar.

Alltså innebar det inga problem för Ola att teckna "gubbarna" i sina böcker. Han kunde enkelt praktisera gamla kunskaper. Utan de tecknade porträtten skulle nästan hela Olas ovanliga art av författarskap ha förlorat allra största delen av sin slagkraft. Det kan också uttryckas så, att Olas mästerskap var just förmågan att förena tecknad porträttkonst med träffsäker människoskildring.

Textaren och kalligrafen

Ola var verksam i reklambranschen i mer än 30 år. En gång tog han tredjeplatsen i en riksomfattande tävling mellan dekoratörer. Under årens lopp ledde han många ungdomar i kurser med textning och kalligrafi på schemat. Därför var det en självklarhet, att Ola var framstående i just dessa konstarter. Ordet kalligrafi är f ö grekiska och betyder skönskrift. Olas elever i början av 1980-talet var Bitte Holmström. Hon beskriver honom som en toppenlärare. Hon gillade hans sätt att sakligt och begripligt lära ut, och man fick beröm när man gjort något bra. Det hindrade inte, att han någon gång kunde vara reserverad. Möjligen var just denna kursdeltagare något av en önskeelev. Hon skrev nämligen sedermera en bok, "Kalligrafi för nybörjare", som sålts i mer än 100 000 exemplar. "Och det var Ola, som var min mentor. Det var tack vare honom, som jag vågade mig på att skriva boken. Jag kunde ju inte drömma om, att den skulle sälja så bra".

Författaren

Javisst, han blev författare till slut, han som var bra i svenska redan i skolan och som alltid läste andra författares verk med stor aptit. På sätt och vis kan man påstå, att Ola omedvetet förberedde sitt författarskap, när han som barn satt under matbordet därhemma och hörde "gammelfolke" samtala. Det var då han snappade upp de ålderdomliga uttrycken. "Mina teckningar och texter grundade sig på minnen från barn- och ungdomsåren hemma på gården" har han själv skrivit. En sorts förberedelse var det ju också, när han som liten ritade alla sina figurer. I "kluringböckerna" steg de långt senare fram i sina slutliga och igenkännbara gestalter.

En födelse och ett dop

Och nu skall vi vara med om såväl en födelseakt som ett dop. Det hände sig en sommarafton i början av 1970-talet, att Ola var på besök hos sina släktingar i en av stugorna vid Hårkan, en miljö där han kände sig hemma. Som vanligt var han i kreativ verksamhet. Han skissade på en ny sorts mänsklig figur, som hade börjat ta form i hans huvud. I brist på sina vanliga teckningsverktyg använde han färgkritor. Kvaliteten blev alltså inte den bästa. Han höll på länge, kasserade det ena förslaget efter det andra.

Till slut kunde man ana en gubbe av en ny fason, skisserad på ett särskilt sätt, ett nytt maner. Men för Ola var gestalten ingen fantasifigur, utan en människa av kött och blod, som han mindes från sin barn- och ungdom. En gladlynt "hagastängare" och glädjespridare, som alltid gick omkring och sjöng på sitt speciella sätt. I själva verket var det embryot till den första kluringen, "Trallaren", som sett dagens ljus. Det var inte mer än rätt, att tilldragelsen firades med ett glas whiskey. Födelseprocessen var emellertid inte mer än påbörjad. Ola fortsatte länge sökandet efter den rätta formen för sin nya skapelse. Det gick så till, att skiss efter skiss sändes över till hans närmaste släktingar och vänner för bedömning. Under detta givande och tagande testades också nya varianter.

Parallellt med allt detta arbete vidtog Ola också en annan åtgärd. Han planerade och genomförde ett antal intervjuer med de personer, som avsågs bli förebilder för hans framtida kluringar. Förmodligen ville han, bland annat, stämma av, om hans minnesbilder från barndomen stämde överens med 1970-talets verklighet.

Succéböckerna sålda i 12 000 exemplar

 Så var vi då framme vid 1975, ett märkesår för Ola Gerhardt. Då lät han publicera en serie kluringar i Östersundsposten. Och mycket riktigt, gensvaret från läsekretsen blev mycket positivt. I en intervju 12 år senare, i Jamtlands Tidning nr 1/1987 utgiven av Jamtamot i Uppsala, berättar Ola för Stefan Halvarsson om ett intressant händelseförlopp. "Per Nilsson Tanner blev intresserad och uppmanade mig, att ge ut dessa teckningar i bokform. Han sa att om du gör det utlovar jag en sjujävla bra recension". Ödet ville dock annat. Samma dag som boken "Jämtkluringar" kom ut dog nämligen Tanner. Inte desto mindre trycktes "Jämtkluringar i en första upplaga om 3 000 exemplar i december 1977. Framgången lät inte vänta på sig. Boken visade sig vara efterlängtad och såldes slut snabbare än förväntat. En andra upplaga om 5 000 exemplar gavs ut ett år senare och får väl betraktas som en djärv satsning. Likväl kunde Ola glädjas över, att också alla dessa exemplar hittade sina köpare. Totalt trycktes och såldes alltså 8 000 böcker. Stefan Halvarsson skriver: Ola Gerhardt hade helt enkelt träffat rätt beträffande fädernas gärning. Han har förvisso mer än en gång fått höra, att han "gjer sa stygg gåbba", men det är just detta som är meningen, för han vill ha fram det slitsamma i det agrara samhällets tillvaro.

I detta sammanhang kan jag inte låta bli att nämna följande. Också vår familj – vi bodde redan då i Danderyd – blev en liten del i händelseutvecklingen under den här tiden. Min hustru Birgit, född i Lit, läste naturligtvis dagligen vårt exemplar av vår hembygds tidning. Hon blev genast förtjust i Olas kluringar och beslöt sig för att spara dem. Alltså klippte hon under åren 1977 – 78 ur 36 av dem och satte alla i plastförvar. Själv fick jag på min 60-årsdag av en god vän ett exemplar av Jämtkluringar. Särskilt tacksam är jag över, att Ola Gerhardts egenhändiga namnteckning återfinns på bokens första innersida.

Uppmuntrad av framgången skyndade Ola vidare på författarbanan och 1981 kom "Nya Jämtkluringar" från trycket. Den boken kunde självklart inte förväntas bli samma succé som föregångaren men försäljningen gick ändå bra. 4 000 exemplar trycktes och såldes.

Det jämtska språk, som Kluringböckerna skrevs på, är alltså det Litsmål, som Ola lyhört lärde sig på 1920- och 1930-talen. Han har framhållit, att han avsiktligt använt sig av en variant, som han själv förenklat och gjort lättläst. "Jag vet också mycket väl, att det finns grammatikaliska brister i min redovisade jamska… Dessutom har jag valt att använda ett enkelt stavningssätt".

Ja, det var just medveten som Ola var. Dessutom var han kunnig i ämnet. Under ledning av Heimbygda fanns en språkkommité med två särskilt viktiga uppgifter, nämligen att ta fram underlag för skriven jämtska och att arrangera årliga konferenser om och på jämtmål. I dessa verksamheter var Ola en erkänt aktiv och kunnig deltagare. Men han var aldrig påstridig, snarare modest. Bo Oscarsson kommenterade; "Det kan man vara, om man vet mycket".

Det var alltså knappast någon överraskning, att han började beledsaga sina kluringar i ÖP med en spalt, "Olas Jämtskola". Denna spalt/skola återkom under flera år. I anslutning till Birgits kluringsamling förekommer exempel främst från 1977 och 1978. Avsikten var, att på svenska, förklara och översätta kluringarnas texter.

Att jämtarna uppskattade kluringarna mycket visade de ju på bokmarknaden. Men de satte också värde på komplementet, Jämtskolan, med dess klargörande översättningar av en dialekt, som redan visade många tecken på att överges av det uppväxande släktet. På "högre ort" fanns därför intresse av att trycka texten. Följaktligen beslöt Jämtlands läns museum att 1991 ge ut en bok med samma titel, som författaren själv använt, alltså "Olas Jämtskola". Det måste ha värmt författarens hjärta.

Radion var givetvis ett medium som borde medverka i informationen om Ola Gerhardts böcker. Och efter ett visst dröjsmål, till mitten av 1980-talet, gjordes slag i saken. Då producerade Radio Jämtland ett kassettband med titeln "Ömse Atbola". Jämtskans atbol kan, enligt Bo Oscarssons Orlboka, ha lite olika betydelser. Jag vågar dock påstå, att det just här betyder "sätt att bete sig". Och på bandet var det Ola själv som agerade. Han läste, med utmärkt radioröst, ur sina båda kluringböcker, inte om de olika "figurerna" men väl om deras beteenden. En i sammanhanget inte ointressant iakttagelse; i de båda böckerna uppträder sammanlagt 37 kluringar, typ "gålgauken", och 70 beteenden, typ "steinflockinga". De senare är alltså nästan dubbelt så många. Detta är ingenting att förundras över. Det fanns fler "krumelurer" i Olas ungdom än det gör i verkligheten i dag, men antalet var ändå begränsat. Däremot var mängden stor av gammaldags eller uråldriga beteenden och arbetsuppgifter.

Olas skildringar i kluringarna har betecknats som underfundiga och ibland humoristiska. Jag ser också genuina dåtida interiörer, lustiga pratbubblor, märkvärdigt kunniga beskrivningar av den tidens arbetsmetoder och en mycket träffsäker iakttagelseförmåga. Och över alltsammans vilar en känsla av sympati för gummorna och gubbarna och en erkänsla för den roll, som de alla spelade i bygden.

Ola var bara tre år när jag föddes. Alltså såg jag, eller hörde talas om, nästan samma sorts personer som han skrev om, även om de var mycket färre i den då isolerade by där jag växte upp. Och jag är närmast fascinerad av hur på pricken han avbildar och skildrar dem, precis som jag minns dem och deras sätt att uttrycka och bete sig.

Det är svårt att skriva på jämtländskt mål. Förlagen tog inte sitt ansvar. Många jämtländska ord kan inte skrivas så, att en i vårt mål helt okunnig person kan lista ut hur de skall uttalas. Ett sådant ord är mylta (hjortron). I Orlboka (ordbok över jamskan) skrivs det mylhta, vilket inte på något sätt avslöjar för t ex en skåning, att där döljer sig ett ljud, som det inte finns någon bokstavskombination för. I Jämtkluringar har den experimentelle Ola gjort ett försök. Resultatet blev "myhllta". Men det hjälper heller inte skåningen. Det är bara vi i Lit och Västjämtland, som vet hur ordet skall uttalas. Med tanke på dessa svårigheter, och åtskilliga andra, som möter den som skriver på jämtska, anser jag, att Ola med sina Jämtkluringar klarar sig bra i konkurrensen.

Trots allt finns det ett och annat i Olas behandling av jämtskan, där jag kan sätta frågetecken. På några ställen förekommer kommaliknande tecken i bokstävernas överkant, Ett exempel; Ha'n e' hälvlat drängfän he'n. Det är svårt att se anledningen till att tecknen används här. Därutöver observerar jag att dativformerna används inkonsekvent ibland. Ett exempel är detta; Te' vä häri buan = Fel. På samma sida står; I buom, vilket är rätt. Dessa exempel får räcka. Naturligtvis borde de inblandade förlagen ha korrigerat dessa och andra ofullkomligheter före tryckning.

Etnologen Ola

 I kluringarna skildras ju folklivet i Lit. Det fick mig att tänka på etnologin, den vetenskap, som har med folklivsforskning att göra. Och en blick i NE klargör, att Olas arbete med de båda böckerna träffar rätt in i etnologins ämnesområde. Jag citerar: Etnologin är främst inriktad på det försvinnande bondesamhällets livsformer och kulturmönster. Forskningen sker med hjälp av systematisk uppteckningsverksamhet och fältdokumentation och fokuserar vanligen på 1800- och 1900- talen.

Det är just detta Ola har gjort med stor insikt och noggrannhet. Kanske skulle hans verk, något omarbetat och forskningsanpassat, läsas med respekt vid landets etnologiska institutioner.

Jag avslutar denna genomgång av Ola Gerhardts litterära verk med att nämna två artiklar i Jämten. Enligt uppgift publicerades den första i årgång 1987 och betitlades "Te skriiv jamska". Den andra "Bällt du luurn?" fanns i 1994 års upplaga. De båda artiklarna bekräftar, att Ola hela tiden och ända till slutet av sin skrivarperiod höll fast vid jämtskan, dvs Litsmålet.

En lugnare tid som pensionär

Ola Gerhardt gick in i sitt pensionärsliv med en avsevärt bättre och stabilare ekonomi än tidigare. Framförallt hade ju hans böcker blivit jämtländska bästsäljare. Dessutom hade Ingrid återvänt till arbetslivet. Ola hade därmed, äntligen, fått råd att förvärva en fin liten stuga, kallad Kristinatorpet, som en gång i tiden styckats av från hemgården.

Där tillbringade paret varje sommar under resten av sina liv och där inredde Ola en vindsateljé, flitigt använd för skapande konstnärlig verksamhet. De tavlor med motiv från Husås som målades där visade inte sällan utsikter mot Norderåsen.

Under de första åren som pensionär var Ola fortsatt i Kluringarnas "efterdyningar". Radions kassettband var ännu aktuellt och Jämtskolan skulle tryckas.

Som nämnts var fiolen länge regelbundet i bruk i enklare sammanhang. Mer på allvar blev det på nytt när han under en period återinträdde som medlem i Östersunds Orkesterförening. I några fall tycks hans kapacitet ha tagits i anspråk på ett sätt, som bör ha tilltalat honom. Det hände bl a i samband med en "gregoriekappleik" enligt norsk förebild på Gamla Teatern 1994, ett arrangemang helt vid sidan om spelmansstämmorna. En av vördiga domarna den gången – och ytterligare en gång – var Ola Gerhardt Henriksson.

En del av pensionsåren ägnade han åt fortsatt elevutbildning. Det trivdes han med. Han kunde sina ämnen och han var van att hantera ungdomar. Sin sista insats gjorde han som bildlärare på högstadiet i Föllinge.

De anteckningar som jag flera gånger hänvisat till, gjorde han som 82-åring 2002. Där blickar han tillbaka på sitt liv och noterar, att han levde gott som pensionär. Allra sist gör han en summering: "Nu sitter jag på en stol och odlar mina minnen… Trots mina handikapp händer det fortfarande, att jag tar till fiolen eller penseln av tvingande inre nödvändighet. Lusten till konstnärligt utförande i form av musik och måleri finns kvar, fast förmågan avtagit med åren".

En företeelse skrev han ingenting om, nämligen de utmärkelser, som han fått under årens lopp. Nu gör jag det i hans ställe, ty han har förtjänat dem alla. Jag nämner dem i tidsordning. Vid 37 års ålder förärades han hederstiteln Riksspelman, vid 67 mottog han Jamtamots hederspris, vid 69 hedrades han både med Karl Zetterströms minnesmedalj och Norrlandsförbundets Olof Högbergsplakett.

Ola behöll länge sin naturliga spänst, men efter en stroke i mitten av 1990-talet försämrades hans rörlighet. Att hans fulla aktiva kraft därmed togs ifrån honom, hade han svårt att acceptera. Ingrids tragiska försvinnande i skogarna runt Husås blev också ett hårt slag för honom. Han fortsatte dock att bo kvar på Gröngatan 47 ända till 2005.

Under de sista åren var säkert den lätt tillgängliga hemmaateljén en god kamrat. Flytten till Häradsgården bör ha skett utan större dramatik. Med största sannolikhet hälsades nämligen Ola välkommen av en syster, som också bodde där.

Lars-Håkan Eriksson, tidigare nämnd, har berättat om de besök han gjorde under Olas sista tid på Häradsgården. Han visste då, att Ola alltid hade en önskan, nämligen att hans gäst skulle spela för honom på någon av hans fioler. Lars-Håkan brukade vid dessa tillfällen helst välja den lättspelade Lapp-Nilsfiol från 1847, som numera ägs av dottern Berit. Att också en god bok fortfarande kunde förgylla hans tillvaro, tyder på att han följde med sin tid.

Men efter ytterligare någon tid tog krafterna slut. På förmiddagen den 27 maj 2006 avled Ola Gerhardt på Östersunds lasarett. Hans liv blev inte bara mycket rikt, det blev också långt.

Hustrun Ingrid

 När Ola mötte Ingrid Blix på Birka var hon en glad och behaglig ung kvinna, som då hade hunnit fylla 21 år. Jag har tidigare berättat en hel del om henne, men mer finns att tillägga i detta korta avsnitt. Hennes efternamn ger besked om, att hon tveklöst är släkt med de rikskända "Blixarna". Dessa i sin tur har anor gemensamma med Olof Ahlberg. I hela sitt yrkesliv var Ingrid engagerad i vården. Först tog hon plats som biträde på Frösö Sjukhus. Efter ett kvartssekel som hemmafru, från 1948 till 1973, började hon en ny anställning, också denna gång i ett vårdyrke. 1986, ett par år före sin officiella pensionsdag, bestämde hon sig för att ta avsked helt från yrkeslivet.

Ingrid var mycket social. Det innebar bl a att hon hade ett förhållandevis stort kontaktnät. Med tanke på, att hon också hade mycket god hand med barn, var det begripligt, att hon först tänkt sig att bli barnsköterska. Som mor var hon den ständigt närvarande. Hon kunde inte erbjuda barnen enskilt rum men omsorgen om dem var guld värd. Som hustru var hon obrottsligt trofast och varmt förstående i alla lägen. Dock, i Olas mer djupsinniga diskussioner var hon sällan eller aldrig delaktig.

Hon som alltid ställde upp för sina närmaste visade emellertid också ibland en annan sida. När barnen var utflugna och familjens ekonomi stabiliserades, få fann hon tiden vara inne, att se sig om i världen. När hon misslyckades med att få Ola med sig, flög hon då och då med sina systrar ut till valda sevärdheter och badstränder i Europa. Dessutom såg hon till att ta körkort. En kvinna som är med sin tid skall naturligtvis kunna köra bil.

Någon gång under 1990-talets mitt visade Ingrid de första tecknen på demens. Sjukdomen förvärrades gradvis och mot slutet av decenniet fick hon allt svårare att göra sig förstådd. Sommaren 2000 befann sig Ingrid och Ola som vanligt i sitt kära torp. Natten mot den 18 juli synes Ingrid ha stigit upp, klätt sig och tagit av sig vigselringen samt därefter spårlöst försvunnit – för alltid. Ett mycket omfattande sökpådrag lyckades inte finna några som helst spår efter henne. Ett äktenskap, som varat i 52 år tog brådstörtat slut. En försvårande omständighet var, att omfattande regn hade försvårat framkomligheten och höjt vattenståndet i alla vattendrag.

Epilog

De stora levnadsteckningarna görs i böcker. De skärskådar – i bästa fall – de flesta vinklar och vrår i en människas liv. En kort uppsats som denna når endast en bit på vägen.

Trots allt känner jag mig någorlunda trygg. Mina inervjuoffer, av vilka några är nämnda i texten, har nämligen varit anmärkningsvärt eniga. Kritiken har sålunda lyst med sin frånvaro. Lovorden har däremot samlats på hög, ofta spontant. Huvudintrycket blir alltså, att Ola Gerhardt verkligen var en människa, som både beundrades och respekterades. För rätt många yngre personer var han dessutom en förebild, som ibland hade betydelse för deras fortsatta levnadsbana. Och givetvis var han en förebild – mer eller mindre – för sina barn, Berit, Göran och Pär-Ola. De i sin tur lovordade sin far i ordalag som "oerhört saknad", "stolt över honom" och "försökt likna honom mer och mer". Alla tre har ärvt hans musikalitet och tillsammans har de sett till, att Ingrid och Ola kunde glädja sig åt nio mycket välartade barnbarn.

Olas mor var religiös. Själv gick han sällan i kyrkan men trodde på någon form av andlig tillvaro. Vid begravningar brukade hans välformulerade och fina tal observeras. Hela sitt liv var han en sökare och tänkare. Antroposofin, en livsåskådning som grundlades en kort tid före Olas födelse, fångade under en tid hans intresse.

Han var bosatt i Östersund i närmare 60 år men längtade ständigt till landet. "Jag har fötterna i två läger" har han sagt. Och visst var det väl i sitt fina Kristinatorp, som han kände inspirationen flamma som högst? Han var ointresserad av sport. Han var heller ingen spelevink och drog inga vitsar. Däremot kunde han i inspirerande miljöer berätta en anekdot.

Ola blev en av våra framstående jämtländska kulturpersonligheter. Som sådan skilde han sig från alla andra genom lyckosam verksamhet inom tre specialiteter, nämligen målare, spelman och författare. Dessutom kommer många att minnas honom som en idérik egenföretagare inom reklambranschen. Som bevis på sin märkliga livsresa förärades han, såvitt jag förstår, nästan alla de utmärkelser, som finns att få i Jämtland.

Framförallt blev dock Ola Gerhardt en av våra mycket få riktigt stora Litsbor. Som författare av de båda böckerna om Jämtkluringar lyfte han mer än någon annan fram sin hembygd i rampljuset. Det skedde i två avseenden. Av allra störst betydelse var, att han på sitt speciella sätt gav vårt lokala mål ett skriftligt uttryck. Av ovärderlig betydelse var också de berättelser, som språket förmedlade och de medelst teckning avbildade människorna och miljöerna från början av 1900-talet. De kommer länge att ge oss en föreställning om, hur livsmönstret såg ut på den tiden, framförallt för "gammelfolke" – den beteckning som Ola själv använde – i Husås/Lit med omnejd.

-------

Hederspristagaren 1987 – Ola Gerhardt Henriksson - ​Intervju av Stefan Halvarsson under Prismotet 1987