Per-Olof Öst,4 år och hans bror Arne, 2 år.

Fotot tillhör artikelförfattaren Anna Holmberg.

Per-Olof Öst

av Anna Holmberg, Per-Olofs kusin

Den 7 april dog min kära kusin Per-Olof Öst. Det sista besöket på sjukhuset kunde inte ge honom bättring. Han orkade inte längre. Läkarna gjorde vad dom kunde men de sjukdomar Per-Olof led av gick ej att bota – enbart lindra. Margit, hans hustru och hans stora stöd, gjorde många många resor mellan sjukhuset och hemmet.

Vid ett tidigare besök på lasarettet närmade sig tiden för hemresa och älgjakten var ju Per-Olofs stora intresse. Läkaren gav honom rådet att strunta i älgjakten den hösten. Per-Olof kikade lite underfundigt på läkaren och sa:

– Mä ske fäll vål tvo om de dänne.

Till jakten kom han. Med hjälp av jaktkamrater klarade han av att sitt på sitt pass. Efteråt berättade han att det inte var som förut om åren. Regnet, blåsten och inga besök av älgar gjorde dagarna långa.

– Man e' ju gammal o klein nu. De e' slut på gåbba, konstaterade han.

Per-Olof växte upp i Husås med syskonen Arne, Linnéa och Gunnar och föräldrarna var Lava och Erik Öst. När Per-Olof gick i Ringsta skola var vi klasskamrater. Han var en lugn typ. Hans bror Arne, två år yngre, var full av upptåg. En dag kom inte Arne till skolan och vår lärare Eriksson frågade:

– Är Arne sjuk idag? Per-Olof reste sig i bänken och förklarade:

– Han har stupat!

– Har han stupat i krig? Frågade läraren.

– Nej då, svarade Per-Olof. Han stupade igår ute på gården och kunde inte gå ända hit idag.

Stupade – det var egentligen han hadd stöpe (ramlat). Stupat var liksom finare svenska för oss. Vi hade det inte så lätt med svenskan, för den använde vi nästan aldrig. Inte förrän i 3 – 4 klass, då vi fick en lärarinna från Västerås. Birgit Lindström, och två lärare Bohlin och Naeslund. I klass 1 – 2 i Husås småskola var ju a' Erik Jons Emma vår "fröken" och henne träffade vi varje dag när vi gick till post-gården och då prata mä jamska så klart.

 Per-Olof hjälpte till hemma på gården med olika sysslor. Han började att lära sig el-montering hos Helmer Bengtsson i Ringsta, där också Bertil Bengtsson fick gå i lära. Så blev det vidareutbildning i teknisk skola i Kristinehamn. I början av 50-talet hade han behörighet och vistades i Östersund på ASEA och Elektro-Skandia och på olika kraftverk även i Härjedalen och Gäddede. Han var övermontör i Lits- och Kyrkås Elektriska bolag under många år. När det behövdes el-montering i Lits hembygdsgård gjorde Per-Olof all installation i ladugård och i källaren i Korsta-stugan. Han var noggrann och mycket kunnig.

Bröderna Eriksson, Nicke i Handogsbodarna och Jonas i Storhögen började med kolmilan. Jonas Jonsson i Mo tiggde virke på Byggelit och körde många lass på släpvagn när milan skulle resas. När milan tänts satt Per-Olof vakt där.

När Olle och jag sommaren 2003 skulle besöka släkten i Opdal i Norge, följde Per-Olof med. Han satt i baksätet och njöt av allt han såg. Han var så nöjd och glad hela resan. När vi kom hem till Lit igen fick Per-Olof en glad nyhet. Han hade blivit farfar! Erik-Olof Sebastian för nu släkten Öst vidare.

Per-Olof var inte så frisk. Han levde med insikten; Det är inte hur man har det utan hur man tar det. Han var alltid hjälpsam, t ex när min mamma bad honom komma, när hon bodde i lillstugan. I buan Messelströmmen trivdes han. Jakt och fiske var det bästa nöjet. Tusenkonstnär och kärv humor – det var PO det!

När mörkret snart kommer, då går jag ut på "brua" och ser på stjärnhimlen och den största stjärnan lyser starkare än alla andra och jag vet att det är PO som kopplat strömmen! Det han inte visste om Watt och ampere är inte värt att veta.