Litsboken XLIV 1994 sid. 67

Från slaga till skördetröska

Många av sysslorna på en bondgård har genomgått stora förändringar och detta på mindre än hundra år. Tröskningen har ändrats från slaga eller att man trampade lös sädeskornen till skördetröskor. Och vem tar i dag upp torvströ, något som på 1930-talet och tidigare skedde på de flesta gårdar. Slagor, stifttröskverk med vandringar, kastmaskiner, torvströrivare och hackelsemaskiner har blivit museiföremål i den mån de finns kvar. Och potatiskvarnen inte att förglömma.

Slagan har jag inte sett användas i tröskningen, men min morfar demonstrerade den någon gång under 1920-talet. Sädeskornen piskades loss med slagan. Detta förutsatte täta golv i logen så att sädeskornen ej försvann mellan golvbrädorna. Det var på dessa golv som logdanserna förekom. Sedan halmen skiljts från säd och agnar skulle också sädeskornen frånskiljas. Detta skedde genom att agnar och säd kastades mot en vägg på lämpligt avstånd. Den tyngre säden nådde väggen medan de lättare agnarna stannade på golvet närmare kastaren.

Så kom kastmaskinerna - eller rensmaskinerna - som drogs för hand och hade en stor fläkt som blåste bort agnarna från säden.

Tröskningen av råg skedde på ett speciellt sätt. Rågstråets längd var omkring en meter och vid skörden av råg bands den i kärvar med axen år samma håll. Vid hässjning vändes kärvarnas ax mot söder. Vid tröskning av rågkärvarna användes en harpa, som bestod av ett par 1 ½ - 2 meter långa plank och mellan dessa 1½ - 2 tums fyrkantiga stavar omkring en meter långa. Genom att slå kärvarnas ax mot denna harpa lösgjordes sädeskornen och agnar från strået. Efter detta var det bara att skilja säden från agnarna genom kastning eller rensning i rens- eller kastmaskin. Råghalmen användes som fyllning i madrasser eller dynor.

Efter slagan kom stiftströskverken där både trumman och skon var försedda med utskjutande stift. Tröskverken drogs av hästkraft genom en vandring på utsidan logen. En vandring bestod av en vertikal axel som vreds genom en radiellt utgående bom. Denna drogs runt i en cirkelformad bana av en häst. Kraftöverföringen skedde med kuggväxlar till tröskverk, rens- eller kastmaskin och andra enkla maskiner som då kunde finnas på en bondgård.

Så småningom tjänade vandringen ut som drivkraft för tröskverk och andra maskiner. Råoljemotorn och framför allt den elektriska motorn, som kom till min hemtrakt på 1930-talet, övertog driften av tröskverk. En elmotor var dessutom enormt driftsäker så länge den fick elström.

Stiftströskverken uppfanns 1831 av amerikanen N Törner. De avlöstes så småningom av mera avancerade tröskverk som Thermaenius med enbart halmskak fram till dubbelrensande tröskverk, som förutom halmskak var utrustade med rensverk och elevatorer som förde säden från harpan till sorterarecylindern, där säden sorterades efter storlek i tre olika kvaliteter.

Men därmed var det inte slut på utvecklingen. Det kom skördetröskor, som skördade säden, tröskade och rensade, allt på en gång.

En hisnande utveckling på ganska kort tid. I varje fall en mycket märkbar skillnad mellan att på trettiotalet varsamt slå kornet med lie, lika varsamt göra fång med "kämmhärvan" och lägga i hässjan för torkning. Därefter skulle det vackra höstvädret göra sitt tills tiden var inne för tröskning. Kallstas jordbrukare hade ett gemensamt ägt tröskverk. Men det var Karl Lindström i Backen som var förste matare och skötare av tröskningen. Gud nåde den som inte rättade sig efter hans anvisningar! Då kunde våldsamma diskussioner uppstå där förste tröskare Lindström tog fram sitt patentuttryck och kallade byns jordbrukare för abbesinare. Men ordväxlingen tror jag mera var ett spel än allvarligt menat. Ofta slutade det med någon dräpande replik från t ex Magus Jönsson varefter allt upplöstes i ett skratt och tröskningen kunde starta.

En annan sak som nu torde ske i mycket begränsad omfattning om den inte helt upphört är upptagning av torvströ. Detta arbete skedde efter vårbruket och före slåttern. Oftast strax före midsommar. Åtminstone gjordes så på min hemgård. Torven togs upp på en liten mosse på västerskiftet och lades i hässjor med dubbla hässjeroor för att torven skulle ligga kvar. Efter torkning bars torven in i sommarladugården, varifrån den kördes hem under vintern i mån av behov. Väl hemma revs den i en torvströrivare för att sedan användas som strö i ladugården. Torvströet tog upp fuktighet omkring sjutton gånger sin egen vikt. Men användes torvströrivare i dag?

En annan apparat som troligtvis också är borta från praktisk användning är hackelsemaskinen. I den hackade man de långa råghalmskärvarna till ungefär en tums långa strån, som - om jag minns rätt - i viss mån användes som foder till kor och grisar. Hackelsemaskinen bestod av en träränna, där råghalmskärven lades, en frammatningsanordning av två matarvalsar och ett stort balanshjul som också var drivhjul. På detta hjul fanns också kniven och veven. Hackelsemaskinen drevs med handkraft.

Ett annat höstligt göromål i min barndom var att mala potatis och framställa potatismjöl. Detta skedde förstås omedelbart efter att potatisen tagits upp ur potatislandet och det kunde ibland bli sent på hösten. Först skulle potatisen renas från jord, vilket skedde med en särskild cylinder med träribbor runt om. Denna cylinder vevades runt i vattnet i ett vattenkar. Så maldes potatisen i en potatiskvarn och potatismassan lades i ett stort vattenkar, där potatismjölet - stärkelsen - sjönk till botten och skräp och annat orent kom upp till ytan. Under några dagar byttes vatten och massan rördes upp och renades ytterligare. Innan massan torkats kunde en bit skäras och läggas i kokspisen och när det small var godsaken klar. Den kallades åtminstone i min hemby för glödhoppa. Potatismassan torkades och blev till potatisgryn och potatismjöl.

I min barndom på 1920- och 1930-talen var det vanligt att gårdens alla familjemedlemmar hjälpte till med olika sysslor. Både gamla och unga deltog i sysslorna efter förmåga. Tröskens vandring kördes av morfar, som var den äldste. Så småningom fick jag som gårdens äldsta barn övertaga denna syssla. Så blev det efterhand andra och mera avancerade göromål. Någon brist på sysselsättning var det aldrig.

Man kan undra om den framtida utvecklingen. Vad kommer efter t ex skördetröskorna? Kommer dessa att utrustas med kvarn, så att man efter dagens tur med tröskan kan koka en gröt på årets mjöl? Eller har vi kanske nått så långt tekniken förmår på detta område och sakta går tillbaka till vad som varit och om drygt hundra år åter står i logen och viftar med slagan? Eller att jordbrukens åkrar övergått till skogsproduktion och skördetröskan ersatts med skogsskördare?

Den som lever får se.

Av Allan Granström