Litsboken XL 1990 sid 73

Vägbygge från Gällsån till Kalven norr om Husås 1930 - 1932

Sommaren 1930 påbörjades byggandet av den 8 970 m långa vägen mellan Gällsåbron och Kalven norr om Husås. Vägbygget skulle ha påbörjats 1931 eftersom statsbidrag först då skulle utgå för vägbygget. Men på grund av stor brist på arbete och att behovet av vägen var stort beslöt vägstyrelsen i Lits tingslags väghållningsdistrikt att redan 1930 påbörja 1,5 - 2 km från Ringsta till Prisgård förbi Ringstabackarna. Vägstyrelsen fick ett förskottsanslag av Länstyrelsen på 30 000 kronor. Hela vägbygget var klart för avsyning 1932.

Redan 1915 hade J P Andersson, Per Nilsson, J O Olofsson, E O Magnusson, A Larsson och Nils Er Eriksson i en skrivelse till Konungens Befallningshavande (KB) i Jämtlands län - en myndighet som från 1918 kallas Länsstyrelsen - gjort framställning om undersökning för omläggning av vägen från Gällsåbron till lämplig anknytningspunkt till Norderåsens järnvägsstation med bro över Hårkan. År 1916 hade KB meddelat beslut att ansökan ej föranledde någon. Avslag alltså. Detta trots att både vägstyrelse och en enhällig vägstämma 1915 tillstyrkt.

I februari 1918 återkom J P Andersson m fl med en ny begäran till Länstyrelsen att en undersökning på statsverkets bekostnad med plan- och kostnadsförslag snarast utfördes. De ansåg, att behovet av vägomläggning var stort och att detta också framgått av olika myndigheters utlåtanden.

Hösten 1919 behandlade Lits vägstyrelse J P Andersson m fl förnyade framställning. Vägstyrelsen konstaterade att dess tillstyrkan 1915 på den tid som gått givetvis vunnit i styrka i mån av den livligare samfärdseln. Även nyanläggningen av vägen från lämplig punkt norr om Husås till Norderåsens järnvägsstation tillstyrktes, särskilt som vägstämmans 1915 uttalande om fri markupplåtelse för detta vägföretag nu lämnats av vägintressenterna. Vägstyrelsen konstaterar också att behovet av denna väg blivit större sedan väg åren 1916 - 1917 anlagts mellan Häggenås kyrka och Norderåsens järnvägsstation.

Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen förordnade i november 1919 chefen för Nedre Norra Väg- och Vattenbyggnadsdistrikt överstelöjtnant Wilhelm Prinzencreutz att verkställa undersökning och upprätta arbetsplan för vägbyggnadsföretaget. Detta utfördes sommaren 1920.

Men 1921 överklagades den föreslagna vägsträckningen från bygatan i Ringsta till det tänkta brostället över Hårkan av Hjalmar Göransson d ä jämte ytterligare 44 "väghållningsskyldiga byamän" i Prisgård, Ottersgård och Husås. Dessa ville ha en västligare sträckning genom dessa byar. Deras argument härför var bl a: Bygdens utveckling vad odling beträffar måste gå i västligare riktning på grund av den starka lutningen österut mot Hårkans dalgång. Detta trots att vägens lutningsförhållande blev något större än för den östliga stakningen. De klagande var också klara över att vägen inte blev någon genomfartsväg till och från Föllinge utan skulle bli en utfartsväg för de berörda byarna. Föllinge hade fått väg över Gravbränna, Lundsjön och Aspås mot Östersund och dessutom vägen Föllinge - Munkflohögen. Fordringarna på vägens jämnhet och genhet ansåg de klagande därför i någon mån kunde eftersättas. Den västra stakningen kom inte, som den östra, att tangera skjutsstationen, men detta faktum ansågs inte avgörande för sträckningen av ett så dyrbart företag som ett vägbygge, utan där måste nyttan för de flesta bybor vara avgörande, vilket den västra sträckningen tillgodosåg.

Ett annat skäl, som projekteraren anfört, var vägens närhet till Ringsta folkskola, som var gemensam för hela Norra Lit. Den västra linjen skulle ligga omkring 400 meter från Ringsta skola. "Folkskolan i Ringsta kan icke gärna tillräknas större betydelse än småskolan i Husås och större delen av hela Husåsbygden, vilken inom några år torde få behov av en egen folkskola".

Men ett av de starkaste skälen för den västliga sträckningen var vinterunderhållet. Den gamla vägens sträckning var ju sådan att vägen inte någon vinter kunnat trafikeras på grund av att den drev igen. Den av projekteraren föreslagna östra sträckningen ansågs ligga ännu sämre till för snödrev. "Var och en som sysslat med vägunderhåll vet att sommarunderhållet endast blir en bråkdel av vad det kostar att under vintern hålla en vägsträcka ren - ". När ny väg skall byggas bör den byggas där den kan trafikeras både sommar och vinter.

Slutligen sammanfattade de 45 byamännen sina fördelar för en västlig stakning av vägen:

billigare anläggningskostnad,

icke avsevärt längre,

bättre tillgodoser bygdens intressen,

icke har nämnvärd betydelse som genomfartsled,

betydligt billigare vinterunderhåll, samt trafikabel även vintertid.

Länsstyrelsen överlämnade överklagandeskrivelsen till projekteraren Wilhelm Prinzencreutz. I sitt betänkande i mars 1925 skriver Prinzencreutz att genom vägomläggningen och den föreslagna vägen Husås - Norderåsens järnvägsstation får ortsborna tidsenliga förbindelser till Norderåsens, Häggenås och Lits järnvägsstationer. Men i motsats till de klagande 45 byamännen anser Prinzencreutz att den västligare vägsträckningen blir dyrare, minst 400 meter längre, försämrade lutnings- och terrängförhållanden samt att flertalet av byborna bor öster om nuvarande väg. Prinzencreutz föreslår därför att vägen bygges enligt den östligare stakningen. Han konstaterar slutligen, att nuvarande vägs usla och för trafiken riskabla beskaffenhet bör vägbygget komma till stånd inom en närmare framtid med bidrag av statsmedel.

Den första Norra Lit-bussen, som startade dagliga turer mellan Husås och Östersund 1927. Personerna på bilden (med frågetecken för osäkra). Fr v: Oskar Kopka?, nr 2 fr v antingen skräddaren på Tingshuset eller den som hade affär tillsammans med Petrus Nilsson, nr 3 Jonas eller Karl Larsson?, nr 4 Lars Larsson, nr 5 Erik Larsson, nr 6 Anna Larsson (Eriks fru), och nr 7 Hilda Magnusson. På altanen sitter Hildas man Anders Olof Magnusson?. Kortet taget utanför Tingshuset i Husås.

Bilden utlånad av Harry Holmström, Övre Hökbäck

Att Prinzencreutz sista konstaterande ägde sin riktighet, särskilt efter att Norra Lits-bussen startade sina turer 1927, kan nog alla, som är gamla nog att ha åkt buss i slutet av 1920-talet intyga. Det hände ofta att busspassagerarna fick stiga av bussen och skjuta på i Ringstabacken - mellan Sandbäcken och Ringsta folkskola - men också i Byomsbacken. För Erik Larsson och hans bussföretag var den nya vägen särskilt välkommen. Förmodligen också för hans passagerare.

Otåligheten att vägbygget ej kom igång var stor. Det visar bl a ett brev i juli 1927 från J P Arvidsson, Helmer Bengtsson och Johan Nilsson i Ringsta. De konstaterar i brevet att vägstämman i Lit tillstyrkt vägbygget i augusti 1925 men att det ännu ej kommit till utförande.

I november 1927 kom så Länstyrelsens beslut, där man först konstaterade att behovet av vägen var stort samt att vägen skulle byggas enligt den av Prinzencreutz föreslagna sträckningen. Trots de tidigare avvikande uppfattningarna om vägens sträckning genom Husås kom ingen överklagning mer.

Vägen från Gällsån till Kalven norr om Husås var kostnadsberäknad till 195 000 kronor med fyra meters vägbredd och största lutning 50 på 1 000, trummor av sten och räcken av trä. Som grund för beräkningen låg en medelförtjänst för grovarbetare av 1:20 timmen. Kostnadsberäkningen gjordes 1925. Den verkliga kostnaden blev 134 000 kronor eller 14:99 per meter väglängd. Statsbidrag erhölls med sjuttiofem procent. Den verkliga kostnaden blev bara två tredjedelar av den beräknade kostnaden. Ändå skedde vägbygget fem år efter att kostnadsberäkningen upprättats. Man kan möjligen ana konjunkturens utveckling med brist på arbete men också det sätt som vägbygget bortsattes på.

Det kan kanske vara av intresse att ta del av detaljpriserna på olika moment av vägarbetet. Från avsnitt B från km 1,390 till km 3,300 (räknat från Gällsån) var priserna:

skogsröjning - 1 kr per meter väg för hela vägbredden

plantering - 5 kr per meter väg för hela vägbredden

jordfyllning - 3:50 per kubikmeter

bergssprängning - 12:00 per kubikmeter

trummor 0,5 x 0,5 mtr 70:00 per löpmeter trumma

trummor 60 x 60 cm - 80:00 per löpmeter trumma

handräcken - 2 kr per löpmeter

husflyttning av en hölada och en kornbod - 1 500 kronor

grusning, 0,5 kbm per mtr - 8 kr per kubikmeter

Den verkliga kostnaden blev ungefär två tredjedelar av den beräknade!

Vägprojektet med nyanläggningen av väg till Norderåsens station och bro över Hårkan tillstyrktes av vägstämman i Lit redan i oktober 1915 med 53 518 röster för och 27 269 emot. Detta vägprojekt finns också omnämnt i Länsstyrelsens beslut i november 1927, men dess beslut omfattar endast vägsträckan Gällsån till Kalven (bäcken) norr om Husås. Men kostnaden för vägen och bron till Norderåsens järnvägsstation utreddes. Kapten Fr Ploman avgav ett betänkande i april 1925, varav framgår att Prinzencreutz kostnadsförslag slutade på 271 800 kronor för den 4 140 meter långa vägen med fyra meters bredd, varav för bro över Hårkan 172 500 kronor. Kapten Ploman ansåg kostnaden för hög för den trafik som passerade vägen och vägen torde inom överskådlig tid bli av mera lokal natur för Husås och omkringliggande byar. Kapten Ploman föreslog därför att om väg och bro skall utföras, den utföres som enklare väg med 3,5 meters bredd och att bron utföres i överensstämmelse med för enklare vägbroar gällande normer som hängbro med 2,5 meters bredd. Kostnaden skulle då bli: för vägen 4 100 meter á 12 kronor 49 000 kronor och för hängbro 55 000 kronor, summa 105 000 kronor. Hela kostnaden betraktar Ploman som maximikostnad, vilken under rådande konjunktur torde kunna underskridas något.

Ett annat kostnadsförslag upprättades av löjtnant Folke Torgén vid Kungl Väg- och Vattenbyggnadskåren. Även hans förslag avsåg enklare väg med 3,5 meters bredd. Med järnbro över Hårkan blev kostnaden 183 000 kronor och med hängbro 112 000 kronor. Den sistnämnda kostnaden överenstämmer väl med kapten Plomans förslag.

Men vägen till Norderåsens järnvägsstation blev aldrig byggd.

Johan Persson, Ringsta (1902 - 1985), var med och byggde en bit av vägen från Sandbäcken till Prisgård 1930. Sommaren 1984 besökte Johan sitt vägskifte. Förutom Johan bestod arbetslaget av hans far Per Olsson i Byom, Ernst Andersson i Husås samt bröderna Karl, Adolf, Rickard och Otto Andersson från Granbo i Häggenås. Lagbas var Karl Andersson. Johan berättade att de olika vägskiftena auktionerades bort. Det lag som begärde lägsta ersättningen för att bygga vägen fick skiftet. Arbetslaget Karl Andersson hade ropat in sitt vägskifte för tio kronor löpmeter färdig väg! Detta skulle täcka kostnaden för räls och vagnar samt verktyg. Tack vare lagom marklutning kunde de använda räls och tippvagnar istället för tippkärror och de kunde tack vare detta hjälpmedel hålla en dagsförtjänst på omkring tio kronor. Övriga verktyg som användes var korpar, spett och spadar, samt, där så behövdes, dynamit.

Arbetet med vägskiftet pågick hela sommaren och var klart först på senhösten när snön kommit.

Johan Persson tyckte att de hade "tur" med sitt skifte, det var lättarbetat och inga svårare osynliga hinder. Svårare hade de som hade vägskiftet utför Ringstabackarna, där det var mycket sten och i övrigt mycket svårarbetat.

Bröderna Andersson från Granbo hade på övervåningen hos Björksell och Johan Persson och hans far bodde i ett litet hus strax söder om Göranssons loge just där genvägen till Kallsta tar av.

Som ett litet kuriosa kan nämnas att förbättring av vägen från Gällsån fram till "storlandsvägen" (vägen Strömsund - Östersund) också diskuterades på 1930-talet. Bland annat den svåra kurvan vid Myckeltjärn och hur den skulle klaras. Man trode då att en tunnel genom backen var enda möjligheten. Nu är den kurvan också borta utan tunnelbygge.

Allan Granström

Källor

Vägstyrelsens protokoll

Vägverkets arkiverade handlingar