Litsboken XXXV 1985 sid. 119

Avverkning på Västerskiftet

vintern 1928 - 1929, Kallsta 3-4

av Allan Granström

 Dagens skogsavverkningar sker ofta med stora maskiner som griper tag i trädet och formligen klipper av det vid roten. All skog måste avverkas för att denna metod skall fungera och vara lönsam. Mindre träd körs över och maskinens stora hjul river upp marken, som efteråt ibland kan liknas vid ett månlandskap. Hur det blir med växt- och djurlivet vet man kanske inte riktigt, att det lider skada torde dock vara klart.

Men hur var det förr?

Låt oss gå tillbaka till en avverkning vintern 1928 - 1929 på fastigheten Kallsta 3:4, i dagligt tal kallat Västerskiftet, och se hur den tidens skogsarbetare jobbade, vilka verktyg som användes och hur de bodde.

Det var en s k gallerstämpling där man tog ut en del av beståndet men lämnade kvar för återväxten. Stämplingen hade skett med bistånd av länsskogvaktaren i Lit och omfattade cirka 13.000 träd. Tio huggare och fem körare med häst var sysselsatta med avverkningen. Hela stämplingen hade sålts som rotpost till Jonas Pålsson i Böle och de fem körarna hade sedan åtagit sig hela avverkningen, som skulle vara slutförd innan föret tog slut på våren. I körarnas åtagande ingick även huggningen och körarna blev därmed arbetsgivare för huggarna. Detta system innebar dessutom att när det var smått om arbete - och det var det ju nästan alltid i slutet på tjugotalet och början av trettiotalet - så kunde det bli budgivning på avverkningen och den som då begärde minst för att utföra arbetet fick uppdraget. Då gällde det att ha tur med vädret för att man skulle klara sig.

När uppgörelse om avverkningen var klar på hösten skulle basvägen - timmervägen - mellan skogsskiftet och Långan över Kvarnflon ses över. Sly, buskar och eventuella stubbar i vägen togs bort innan snön kom. Och kom det mycket snö innan myrarna frös till så fick körarna trampa ner snön på myrarna så att dessa kunde frysa till. Därutöver skulle timmerdoningarna, skotstöttning och skaklar ses över och eventuella skavanker repareras så att allt var klart när snön kom och arbetet kunde börja.

Till höstförberedelserna hörde givetvis också byggandet av koja, där huggare och körare skulle bo under vintern. Det kunde vara en timmerlada som flyttades till avverkningsplatsen och försågs med öppen spis eller s.k. norskugn och skorsten. En norsk ugn var ungefär hälften så bred som en vanlig kokspis. Eldstaden var viktig; där lagades mat och kokades kaffe, den var värmekälla och där torkades våta kläder och ibland också hästarnas seltyg. Vid denna avverkning flyttades ett hus från Röstvallen i Nybodarna och eldstaden utgjordes av en norskugn. Sommarladugården gjordes om till stall.

Kojväggens värmevärde var det kanske ingen som tänkte på. Däremot var man noga med att försöka undvika drag. I springan mellan väggens stockar stoppades mossa och så fort det blev snö skottades den mot kojans väggar för att skydda mot kyla och undvika drag. Utvändigt på kojväggen spikades mindre lådor som fick utgöra förvaringsplats för lättförstörbara matvaror som smör, färskt fläsk, spicket fläsk eller salt amerikanskt fläsk för att ta några exempel. Det var den tidens kylskåp eller kanske t.o.m. frysskåp.

Under kalla perioder gällde det att hålla eld i spisen så länge som möjligt på kvällen. Det kunde ändå bli kallt inne under natten, ibland kunde det bli en ishinna över vattenhinken. Då var det bra med flossade underkläder och storväst för den som hade vakten att göra upp eld på morgonen.

Mathållningen blev nog ganska enformig. Basen i födan var kolbullen med eller utan fläsk. Spicket fläsk och tunnbröd var en annan basföda. Sluring en annan lättlagad rätt. Och så kaffe förstås. Det hände väl ibland att man hade med sig lagad mat hemifrån som då bara behövde värmas, t.ex kokta makaroner eller färdiglagat kött. Sluring lagades ungefär på följande sätt: fett fläsk stektes och i flottet rördes vetemjöl till en grötliknande konsistens som sedan åts tillsammans med det stekta fläsket. En otroligt kraftig rätt som magarna klarade av tack vare ett tungt utearbete.

Skogsarbetarens klädsel 1928 var anpassad till arbetets art och vädret. Det behövdes stabila kläder för att ej rivas sönder vid klättrandet över stockar och kvist. Vadmalsbyxor, ylleblus, kraftiga läderskor med långa remmade skaft, en rejäl mössa och ett par tunna skinnhandskar som gav känsla för verktygen men ändå gav lite skydd mot kylan var vanligtvis munderingen för huggarna. För körarna tillkom storväst eller päls samt handskar med plats för ett par tumvantar. Köraren skulle ju sitta på timmerlasset under färden ner till Långan.

Vadmalsbyxorna kunde vara av vanlig rak modell som man knöt åt nertill med skoremmarna runt pjäxorna för att undvika att få snö under. Byxan kunde också vara av spetsmodell och för att skydda sig mot att snön trängde sig in kunde man ha benlindor av ylle, som började nere vid ankeln och räckte upp till knäet. Det gällde att hålla snön utanpå kläderna och undvika att bli våt under. Vadmal var ett utmärkt material; den skyddade mot kyla och konstigt nog också mot väta. Sedan vadmalen blivit våt var den i stort sett vattentät. Nackdelen var att det tog lång tid att få en våt vadmalsbyxa torr. Fanns det tio eller femton par vadmalsbyxor jämte en massa andra klädespersedlar runt spisen kunde det hända att det ytterst hängande fortfarande var fuktigt på morgonen. Men åt detta var ingenting att göra, bara att ta på sig och hoppas på en torrare dag. Ylleblusen kunde man förse med en avlagd vaxduksbit över axlar som skydd mot snö som ramlade ur träden.

 Huggarens verktyg utgjordes av: timmersvans, oftast Sandviken eller Pio, huggbyxa, barkjärn, skant (som var en måttsticka fyra alnar lång och med markering på varje fot), tumklove, timmersax, snöspade, sågkil och ibland också en vändhake. Det var viktigt att ha vassa verktyg för att i någon mån underlätta det tunga arbetet. De äldre mera erfarna timmerhuggarna hade ofta egna små knep att utröna om om ett verktyg var bra. En timmersvans skulle t.ex ha en viss klang när man knäppte på bladet med fingrarna. Den skulle vara lagom hård. Var den för hård kunde bladet lätt gå av och var den för lös skar den inte effektivt i träet, man fick arbeta hårdare. En yxa skulle provas genom att sätta eggen mot en tioöring, var det en bra yxa skulle tioöringen följa med en bit upp när yxan lyftes. Det gällde nog att ha exakt tryck på yxan för att få ett bra utslag.

Ett mycket viktigt verktyg var barkjärnet då nära nog allt timmer skulle rundbarkas i skogen. Det var bara sågtimmer med åtta tum i toppändan som gick obarkat. Ett bra barkjärn var Bäverbarkjärnet, som hade en lös vändbar klinga. Detta gjorde att man kunde ha två olika slipningar: en för frusen bark, som kallades sprättbark, och en för långbark, dvs när temperaturen var några grader över noll. Skanten gjordes av en mindre gran, helst torrgran om det fanns, därigenom blev den lättare.

Huggaren var själv avmätare och det var till detta som tumkloven användes. Det gällde att få ut så många kubikfot som möjligt av trädet. Timmersaxen användes för att dra ihop och lägga de färdiga stockarna så att det var lätt för köraren att hämta. Det gällde att fälla träden på sådant sätt att det krävdes minsta möjliga arbete för att dra ihop stockarna.

För skötsel av timmersvansen behövdes en åttatums flatfil, fog, skränkjärn och skränkmått.

Körarens verktyg var, förutom hästen, timmerkälkar, skotstötting och skaklar. Timmerkälkarna kallades getdoningar och dessa har ursprungligen kommit från Värmland tillsammans med de många värmlänningar som tidigt kom till våra bygder som skogsarbetare. Getdoningen bestod av en främre kälke, stötting eller bock, och en bakkälke, geten. Geten kopplades till stöttingen med en kort kätting från vardera meden, vilka sedan sammanfördes till en, som hakades på en krok på stöttingbankens baksida. Detta drag, som det kallades, hade således formen av ett Y. Stöttingens medar var ledade så att man kunde styra. Skotstöttingen var mindre och användes till att dra ihop - skota - timret till lastplatsen för getdoningarna. Även skotstöttingen hade ledade medar. Skaklarna var längst ner på undersidan försedda med bromsjärn, vilket gjorde det lättare för hästen att hålla emot timmerlasten där det var utför. Till utrustningen hörde förstås också kättingar och björnbindslen. Till körarens verktyg hörde också timmersax och yxa. Att handskas med rundbarkat timmer utan timmersax när det var kallt var nog närapå omöjligt och dessutom onödigt riskfyllt.

Från vänster: Olov Jonsson, Ringsta, Magnus Jönsson, Kallsta, Karl Granström, Kallsta, Johan Olofsson, Landvågen, Anton Axebo, Ringsta, Nils Jonsson, Ringsta, Lambert Karlsson ("SVarte" Petersson), Dvärsätt, Alfred Granström, Munkflohögen, Olov Löv, Kallsta, Karl Efraim Persson, Ringsta och Karl Jönsson, Söre.

Följande tillhörde också kojlaget men var ej närvarande vid fotografens besök: Johan Persson, Ringsta, Sigurd Pettersson, Husås, Karl Georg Jonsson, Husås och Paul Hillmo, Husås.

Att lasta ett timmerlass på rätt sätt var en konst. Åtminstone de nedersta tre till fem varven - beroende på timrets grovlek och föret - skulle ha nära nog lodräta yttersidor. Detta åstadkom man genom att spänna kätting över varje varv. Dessutom måste ju varvet vara tätt lagt så att det ej rubbades under färden ner till Långan. Ett riktigt timmerlass vid lättföre och lätt väg utan alltför svåra motlut var faktiskt en ståtlig syn att se glida fram över myrarna till ackompanjemang av hästklockornas plingande. Riktigt lättföre är det vid en temperatur över noll och vid fast väg. Ju kallare det är dess kärvare går det.

Arbetstiden var ej bestämd till något visst klockslag varken morgon eller kväll. Det ar väl så att man lämnade kojan i så god tid att man kom fram till arbetsstället - "håggstret" - när det började ljusna. På grund av olycksrisken gick det ej att hugga timmer i mörkret. Mitt över vintern blev arbetsdagen därför kort men efterhand som det blev ljusare och därmed längre dagar förlängdes också arbetsdagen. Det var nog ingen som svek. Huggarna hade ackordslön och var därför tvungna att utnyttja hel den ljusa delen av dagen för att få någon förtjänst. Dessutom var ju två huggare och en körare ett arbetslag och huggarna hade ett ansvar att hålla köraren med timmer till två timmerlass dagligen.

Bilden visar en snöplog som anvöndes för att ploga basvägar. Från spetsen och mitt mellan snöplogens vingar gick en på kant ställd planka, längst bak försedd med t ex en avbruten timmersåg med sågtänderna uppåt och som gick ett par tum nedom plankan. Den som körde plogen stod på plankan för att¨den hela tiden skulle "bottna". Plankans uppgift var att förhindra plogen att svänga så att vägen skulle bli så rak som möjligt. Foto: Allan Granström

Ackordslönen vid denna avverkning utgjorde 24 öre pr stock. Allt virke utom sågtimret skulle rundbarkas och medellängden skulle vara minst sexton fot, dvs 4,8 meter. Priset ansågs av huggarna väl lågt och en kväll framfördes önskemål om ökning med ett öre per stock. "Ni får vänta tills vi varit och gett hästarna till natten" blev svaret. När så körarna kom in från stallet lämnades beskedet att priset ökade med en ettöring till tjugofem öre pr stock, men då skulle också stockarnas medellängd öka! Detta innebar i realiteten en liten försämring. Så kunde en förhandling gå till 1928 - 1929. Vi skall dock inte glömma körarnas besvärliga sits: de var ju både arbetstagare och arbetsgivare. Deras pris kunde i de allra flesta fall inte ändras. Var det lite avverkningar, och alltså stor konkurrens om dem som fanns, kanske körarna gjort upp om ett dåligt pris i förhoppning om att vädrets makter skulle vara på deras sida. Blev det i ett sådant fall mycket snö och blåst med snödrev och kallt satte det nog sina spår i det ekonomiska utbytet. Att köra snöplog varje dag gav ingen inkomst.

Några fasta avlöningsdagar fanns ej. När en del av virket körts ner och mätts in - tummats - fick körarna begära förskott av stämplingsägarna med ett belopp som ungefär motsvarade det inmätta virket. Detta förskott fördelades så på samma sätt mellan huggare och körare. Sluträkning kom sedan när allt virke var nerkört till Långan och inmätt.

Just före gryningen lämnades kojan. Körarna med häst och skotstötting och huggarna på skidor eller till fots till "håggstret". Väl framme där satte huggaren tumkloven i livremmen på ryggen och samlade ihop övriga verktyg. Var det mycket snö fick man börja med att skotta sig ner till marken. Före fällningen kvistades trädet så långt man nådde och tre eller fyra barkränder gjordes i den grova rotbarken. Barkningen var den tyngsta biten i arbetet. Men redan innan man började fälla träd hade en lämplig skotväg fram till basvägen - timmervägen - utsetts. Detta var viktigt att ha klart, sedan började man huggningen längst från lastbänken och träden fälldes på sådant sätt att det blev lätt att få fram stockarna till skotvägen. Detta var nämligen huggarnas uppgift på denna avverkning.

Skogsarbetet var ett ganska riskfyllt arbete särskilt under kvistningen av trädet. Detta gjordes ju med yxa och det var lätt gjort att den kunde haka i en kvist eller annars slinta. Särskilt när det var kallt. Ändå var arbetsskador - åtminstone allvarligare sådana - sällsynta och detta vittnade väl om god yrkeskunskap. Visst hände det att någon högg sönder en sko eller gjorde ett yxjack i byxbenet, men sådant var ingenting. Däremot var ryggbesvär ganska vanliga.

Så fortsatte arbetet från måndag till lördag - lediga lördagar var ett okänt begrepp då - vecka ut och vecka in hela vintern. De som hade jordbruk och kor fick söndagen användes till att köra hem hö från ladorna och andra liknande gårdsgöromål. Huggarna fick sköta sina verktyg: foga, skränka och fila timmersvansen, slipa och bryna yxa och barkjärn.

Kvällarna fördrevs i god samvaro i fotogenlampans svaga sken. Man pratade om dagens händelser och vädret. Någon kanske hade fällt ett sällsynt stort träd eller vid fällningen fastnat i ett annat träd och därmed fått mycket extra obetalt arbete. En älg eller tjädertupp kanske varit på besök. I detta kojlag fanns ingen musikant och kortspel fick ersätta musiken. I varje kojlag fanns alltid någon eller några goda historieberättare och dessa har en enastående förmåga att förgylla tillvaron för sin omgivning. Trots det hårda arbetet hade man krafter över för något som mera liknade pojkstreck, t.ex. när man en dag täppte igen skorstenen hos kojlaget på grannskiftet!

Enda avbrottet - förutom söndagarna - i detta liv fyllt av dagligt hårt arbete var egentligen bara fettisdagen. Då brukade fruar och och fästmör komma med semlor och duka upp till en liten fest i skogskojan. Fettisdagen 1929 var det 42º kallt och detta avskräckte många att komma till kojan detta år, men några trotsade kylan. Efter fettisdagen brukade kylan mildras, dagarna blev längre, det blev dagsmeja och det skönjdes en vår för skogsarbetarna.

Till sist vill jag tacka Johan Persson i Ringsta och Karl Jönsson i Söre för hjälp med minnesbilder.